Två bilar. I know. Men kolla in registreringsskyltarna. Hur många Svenska Kyrkan i UtlandeT ser du?
Fanns ingen i min storlek tyvärr, så jag fick gå utan
Tack till den snälla mannen, som jag tror hette Michael, på Queen Victoria Market som lät mig ta foton på hans underbara reklamskyltar så jag kan visa er där hemma! Vad sägs? Underbara eller vadå?!
Den trevlige fd polacken som jag köpte min röda snygga plånbok av
Även nunnor måste handla mat
Gotta love grafitti... Graffitti... Stavas det med ett ellr två ff??? Seriöst?!
Hall-uuuh?
Alltid velat se en bevingad gris? Melbourne is your place!
Mest udda milkshaekliknande sak jag har provat... Med "pearls" i, svarta geléliknande kulor utan någon särskild smak. Allt för att förhöja känslan? Nej, ingen stor hit hos oss, Katja...
Summa summarum.
Melbourne. Helt okej. Grymt fina lokaler i fina Toorak (värt ett besök)
Snuvar och har mig till adrenalinet som pumpats igång av de första två avsnitten på denna nya serie av FOX.
Streamat! Inte laddat ner eller andra olagligheter. Fast klart att den moraliska aspekten av att dra nytta av någon annan människas val att utföra en olaglig handling är ju som alltid väldigt intressant.
Samtidigt som var människa måste ta ansvar för sitt eget liv, och ingen någonsin kan ta ansvaret för eller från en annan vuxen människa, blir ju frågan om det automatiskt gör mitt utnyttjande av personens handlingar okej - väldigt.. Låt oss säga.. Just det. Intressant.
De flesta av oss väljer oftast att skjuta sådana pseudodjupa moraliska frågor på "en annan gång", vid det där knorret i magen, som säger att man nog kanske egentligen inte skulle gilla att följa sin egen ideologiska övertygelse i frågan, och att man hellre gör det som är lätt.
Att ignorera den.
Dra en stor tjock slöja över de tankarna och distrahera med något annat. Tra lala lala.
Tra lala lala.
Lite pseudopolitiskt etikfilosoferande såhär på kvällskvisten.
Något ska man ju hitta på mellan jobb, och plugg, och sitta och vänta på att en kille ska höra av sig.
Vilket osökt för mig till vad jag precis satt och funderade över
Många vilsna funderingar och pseudodiskussioner - and yes. Pseudo is the word du jour. - mellan mig och Kristina och vem helst som vi trott kan svara oss, har cirkulerat kring dating.
Närmare bestämt datingkultur.
Närmare bestämt datingkultur här nere. Down under - pun intended.
Skämt åsido. Närmare bestämt:
Vi har vilset försökt få reda i röran som är blandningen av alla dessa olika romantiska komedier vi sett ända sedan tonåren, hur svenska killar beter sig hemma i Svea Rike och den svenska datingkulturen i allmänhet-obefintlig och/eller stapplande. För jag menar, jag ska erkänna att jag vet väldigt lite om hur dating egentligen är menat att gå till, ens i Sverige. Om det ens är menat att gå till på något väldigt särskilt sätt.
Jag har haft längre förhållanden, och kortare. Något kortare än kort. En del mer komplicerade än få. Något kanske inte ens skulle räknas som ett förhållande (fastän defenitionen på vad som är ett förhållande eller inte, säkerligen skulle kunna sysselsätta mig på mer än ett par rader och därför får vänta till ett annat tillfälle)
Jag må till och med ha bott ihop med en kille i tre år - men det hjälper mig inte ett dugg när det kommer till datingregler om jag aldrig regelrätt dejtat förut!
Hur ska vi bete oss egentligen?
För jag menar, let's face it. Livet är inte en enda lång romantisk komedi. Det må vara hur komiskt eller romantiskt då och då som helst! Livet är livet.
Förvirrande. Omtumlande. Kringkastande. Tradigt. Frustrerande. Irriterande. Sorry. Sidetrackad där, började visst beskriva killar istället...
Nej, men min poäng är hur som haver, att livet... inte funkar som i en romantisk komedi. Varför skulle vi annars ha ett behov av att se dem?
Och hur ska en enkel normalkomplicerad normalstörd flicka från Småland egentligen veta hur hon ska bete sig, när inte ens romantiska komedier är konsekventa med hur den romantiska hjältinnan ska få sin Prince Charming?
Alltså. Allt det där är verkligen intressanta spörsmål. Månne inte för alla som läser det här, men åtminstone för mig.
Men det var inte det HELLER som var frågan.
Problemet är att om jag inte ens vet hur man dejtar hemma, så blev det hela med ens betydligt mer förvirrande när man sen kommer hit.
Kulturen är helt annorlunda.
Killar är mer macho.
Tjejer går klädda i killer heels och de kortaste klänningar jag någonsin sett. Vi snackar "snälla böj dig inte fram ens en centimeter för guds skull" och "nu går jag ner från trottoarkanten, bäst att hålla kvar kjolkanten nedanför skinkan så den inte kanar upp". Det är skrattretande! Jag må vara påverkad av resan i Indien fortfarande, men vissa saker känns helt enkelt inte okej att visa för hela världen, för mig. Jag skulle hellre gå ut på gatan precis här och nu och nita första bästa (icke synligt påtända) människa än att ta på mig något så kort!
Det handlar inte ens om vad tjejerna sänder för signaler eller inte, but while we are on that subject, låt mig bara få säga att vi har en civilisation och medvetenhet och tankar i våra hjärnor av en anledning och killar som tror att det är okej att bete sig som neanderthalare och ta vad helst de vill ha bara för att testoteronen de har i kroppen manar dem till det kan dränka sig i närmaste toalett.
Det handlar om att tjejerna nervärderar sig själva till att bli prydnader och sexobjekt, eller tomma dockor och i det närmaste killars accessoarer genom att ta på sig kläder och skor som inte går att röra sig i, knappt sitta ens. Welcome back to the fifties people!
50-tal nej tack. Inte ens värt det för de snygga klädernas skull.
(Hade i ärlighetens namn nog kunnat ta nästan vilket årtal som helst, beroende på geografisk utgångspunkt)
Var förresten på en american retro diner i Melbourne, apropå det! Drack en rootbeer float och allt!
Soda Rock, Toorak Rd, Toorak - go there!
Haha! När man skriver om trollen!! Killen jag skrev om hörde precis av sig! "gaaah" :)
Jag tror att jag kan skippa en del ranting och dating teorier som vi har haft. I stora drag, har vi hittills varit väldigt präglade över att alla vart vi än går tycks påpeka vilken machokultur det är här, och att tjejer alltid går ut i högklackat, och att bli utbjuden på middag där killen förväntas betala allt definitivt är kutym här.
För min egen del, har det nästan gett mig något av en identitetskris!
För er som känner mig skulle det kanske låta konstigt om jag säger att jag helt varit passiv hittills. Av rädsla för att göra något "fel" eller verka både "för framåt" eller "för bakåt".
Låter det som mig? Inte vet jag. Men det har känts lite konstigt. Är säkert en produkt av sommarens snurriga dansande och en generell psykologisk trötthet över att överhuvudtaget ha med motsatta könet att göra.
Men det spelar ingen roll nu.
För jag har bestämt mig för att helt enkelt vara mig själv. Jag spontanrockar skiten. Det brukar ju ändå vara då jag funkar som bäst.
Regler shmegler. :)
I värsta fall så lär jag mig något nytt. Det gör man ju alltid av misstagen.
Ni som känner mig vet hur hormonsvag jag blir när jag ser något jag tycker om. Jag ”dånar” gärna lite dramatiskt. Och jag svär, att den här staden ser mig go dramatic inombords minst en gång om dagen, gärna fler. Jag känner mig som en tonåring igen.
Alltså, missförstå mig rätt. Jag menar inte att jag vill gå ut med eller hoppa på var och varannan människa jag ser. Jag menar att Sydney är en otroligt berusande stad, på otroligt många sätt. Ett av dem är alla människor av alla möjliga olika slag som passerar ute på gatan dagarna i ända. Jag blir klädgalen också. Så sjukt mycket snygga kläder här finns. På folk och skyltdockor. Hjälp. Man skulle behöva vara miljonär. Eller ta det hela som en övning i självdisciplin och kontroll.
Men jag lovar att jag önskar att min lön vore dubbelt så stor. Särskilt många asiatiska tjejer som rör sig i området CBD-Chinatown som vi bor nära är sjukt snyggt klädda.
Sydney fortsätter som sagt att långsamt krama sig hårdare runt mitt hjärta. Igår kväll, efter en orgie i äventyr, trollkarlar och horcruxesi 3D på IMAX biografen nere vid hamnen där allt händer, gick vi hem på olika håll i ovädret vi tre tjejer som gått. Det duggade och blåste och toppen på Sydney/Westfield tower var som innan helt försvunnen bakom dimman över höghusen. Riktigt busväder.
Kände mig rätt loj inombords, nöjd med dagen, lite sådär på ensamhumör som man kan göra ibland. Det där man känner sig rätt, och stark och där all världens möjligheter hänger i luften. Där man går på impulser och propelleras av nyfikenhet och har en skön bubbla av integritet och varande sig själv omkring sig. Lite daredevil, fast inte på det dåliga mörka sättet som kan komma över en och få en att ta dumma chanser, och nonchalant arrogant inte bry sig särskilt mycket om att se sig för när man går över en gata, eller kan få en att mucka tillbaka med påtända idioter i nattklubbsköer.
Inte den daredevilkänslan. Utan den där bra, glada sorten. Som får en att gå runt i sin egna sköna, glada bubbla. Göra precis vad man själv känner för och man vågar äga en del av världen man vistas i. Den här staden gör underverk för den känslan.
Kommer ihåg en utekväll på Island sommaren 2008. Bar 11, the place to be efter tolv och fram till stängningen på morgonkvisten. Vi snackar rockmusik, metall på väggarna, trångt som fasen, kanske lite klibbigt golv men inte för mycket, och grym atmosfär. Inte för skum, bara tillräckligt skum för att alltid alltid ha en awesome kväll där.
Mina kompisar drog hem, men jag hade den där sköna, nöjda fria känslan i magen, och bestämde mig för att stanna. Jag köpte en öl och ställde mig vid ett bord i mitten på trånga andra våningen och bara var. Hade inte druckit särskilt mycket men var i ett skönt flow. Tittade. På allt folk som trängdes runt, som flörtade, som bråkade, som dansade, som ignorerade andra, som drack och som hånglade. Flödet. Alla dessa människor. Alla dessa olika människor. Jag gillar det. Att någon gång ta det där steget tillbaka och bara njuta av att inte delta så mycket, bara vara med på utkanten. Se den stora bilden. J
Jag började prata med lite folk som stod där jag stod, särskilt en tjej som verkade schysst, och när det kom fram att jag var kvar ensam utan gruppen av kompisar, så kommer jag fortfarande ihåg den konstiga blicken hon gav mig efter det första medlidandet när hon trodde att de hade stuckit utan mig. En blandning av förskräckt men motvillig fascination eller något när jag förklarade att jag hade valt att stanna själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Som om hon inte visste var hon skulle placera mig riktigt, som om jag var någon konstig art hon aldrig sett förut.
Det kändes lite udda, och jag hade inte reflekterat över om det skulle vara konstigt att göra som jag gjort eller inte, innan det. Men jag är glad över att jag har den där känslan ibland. Känslan av att jag gör som jag känner för, utan att behöva kolla med femtioelva andra kompisar i min värld innan. Och av att våga vara på egen hand med sig själv.
Något som känns väldigt lätt att känna i den här staden. Modet menar jag. Skönt att hitta det igen.
Så igår kväll, för det var där storyn började, gick jag runt i den där bubblan av att bara vara och våga bara vara. Stannade till utanför metro, och önskade att jag hade pengar att gå in och se efter vad det var för band som spelade så grym musik därinne. Vandrade hemåt istället, och vinkade åt Kristina som gått i förväg på sin väg till Cole’s för proviant. Hade en sådan stark lust att gå tillbaka till metro, samma känsla av ”borde” och ”möjligheter” som en gång fick mig att landa på gästhuset i Old Manali i Indien och träffa Pankaj, Vova och uppleva alla de minnena jag nu har därifrån.
Men jag fegade faktiskt ur. Jag gick inte tillbaka. Kanske för att jag inte hade råd att gå in, lite för att hörnet George St/Liverpool St ofta har random stabbings enligt en lokal källa (även känd som den där dejten jag nämnde) och jag fick en olustkänsla när jag började gå tillbaka. Och de är lättare att följa än känslorna av att man borde något. Så jag gick hem igen istället.
Då dök det upp en impuls att vilja sticka upp på taket och se staden och höghusen försvinna upp i dimman därifrån istället - som jag följde och valde våning 29 istället för 16 i hissen på vår byggnad the Connaught. I sista stund hoppade en man i 35-årsåldern in med en klirrande kasse. När han såg vilken våning som var markerad ”oh”:ade han och tittade nyfiket på mig. 29de våningen har bara två penthouselägenheter och en trappa upp till poolen på taket och uppenbarligen var han själv på väg dit.
På det där typiskt australiensiskt lättpratade sättet frågade han vart jag skulle.
”Isn’t it too wet outside to watch the city from the roof tonight” tyckte han om mitt svar.
Jag ryckte lite på axlarna och log “I don’t mind that much”
”Alright” log han tillbaka med en snällare, mer avslappnad variant av isländska tjejens bewilderment. Tvekade nyfiket lite. Sen ”Listen, my friend is having a party in one of the apartments up there, and he’s always up for meeting new people, so if you feel like it you should come down after you’re done”
How’s that for a story?
Men jag ska erkänna att jag vågade faktiskt inte. Trots den där känslan av att jag kunde göra allt, och av att det var något som jag borde. Ett möte kanske. Alla människor man möter påverkar man och påverkas man av på något sätt, litet eller stort.
Fasen. Jag visste att jag skulle ångra mig idag.
Flera gånger fick jag känslan av att jag skulle ta honom på orden. Och jag VET ju att man ska lyssna på den. Så många gånger som jag känt den, och följt den och något gott har kommit av det. Damn. Att man ska hindras av sin egen osäkerhet och rädsla så ofta. Bara för att jag var inställd på hemmakväll. Daredevilhumöret till trots. Damn.
Men - suck - fine. Jag får be till den där kraften jag tror på att den där möjligheten eller mötet kommer igen om det är något viktigt för mig själv, eller någon annan.
Fast alltså.
FASEN!
Hoppas inte chansen är borta. Alwayslistentothevoicewithin!alwayslistentothevoicewithin!alwayslistentothevoicewithin!... Gnuggar tinningarna och försöker lära mig läxan till nästa gång.
En längre tid har jag gått och varit lite småirriterad på min blogg, som inte gör som jag vill... jag kan verkligen inte html, men inte ens när jag får hjälp av någon som kan (http://sheilais.blogspot.com/ heja Annika!) gick det att göra det enklaste lilla möjliga...
Så jag föll för frestelsen... ...och flyttar nu sydneybloggen hit!
Tadaaa!
Tror att det här blir superbra. Myyycket större designfrihet, även för lätt odatortekniska datorteknikare som en själv.
