Jag blir så sjukt provocerad.
Av människor som är så förbannat trångsynta runt troende människor att de nästan inte ens kan bemöda sig om att vara normala! Som tycks skratta, fnissa i mjugg åt personer som de vet tror på något, en kristen Gud oftast. Tror att de vet allt om en människa, har placerat in en i ett snyggt och ordentligt fack eller en hel låda – där! SMACK-BOM! Rosett runt om och en stämpel på locket. Gotcha!
Scre………… you.
Alltså seriöst. Jag blir så förbannat provocerad!!! Jag längtar efter en boxingsäck, handskar och agressionsutlopp så arg jag blir! SE-RI-ÖST!! Jag vill hoppa och studsa, slåss och skrika fula ord!!
DJÄVLA HELVETES FUCKING SKIT!
Tro mig, det där kom från hjärtat.
Ja, jag tror på en Gud. Ja, jag känner att den tron hör hemma i svenska kyrkan/luthersk protestantiska traditionen. Betyder det att det säger allt om mig?
Tror du verkligen det, så behöver du skaffa dig ett par bättre ögon att se med och ett öppnare hjärta.
Du kanske inte behöver veta mer, och skiter i vilket, men genom att döma ut mig, ha roligt åt mig, öppet visa dina fördomar men inte vara intresserad av att få dem motbevisade – så får du mig att känna mig bara så lite som om jag inte får höra till samma värld som du lever i.
Det gör lite, bara så lite, ont.
Och jag vet att det inte kan göra det om jag inte låter det göra ont. Men jag är inte riktigt där att jag inte bryr mig om folks fördomar än. Kanske kommer jag dit så småningom, men ärligt talat, så har jag varken haft tid eller ork att bearbeta mina instinktiva reaktioner på sådana fördomar. Jag har varit mer upptagen med att utforska min tro och växa mig starkare i den, och starkare som människa med den.
I en ideal värld, skulle jag känna mitt egna värde så starkt att jag aldrig bryr mig om vad folk tänker och tycker. Men världen är inte ideal. Och jag är bara människa.
Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Jag är inte snyggast i världen. Jag är inte frommast i världen. Jag är inte coolast i världen.
Jag är bara jag, och jag kämpar hårt varje dag med att inte ge efter för kraven och trycken på att försöka bli något annat än den jag är.
Kan man någonsin bli mer än bara sig själv?
Som han den där rapparen sa: Get rich or die tryin’? Alltså ärligt talat. Nä tack.
Jag pallar inte försöka vara något annat än vad jag är hela tiden. Jag pallar bara helt enkelt inte. Jag faller för det ibland, men jag blir lika förbannat besviken på mig själv varje gång. För inombords pallar jag verkligen inte. Jag vill inte ha någon särskild fasad, en särskild image att upprätthålla, eller sätt att vara på så att folk ska uppfatta mig på ett särskilt sätt. Varken som människa eller kristen, eller kristen människa.
Jag. Tror som sagt på Gud. Jag tycker allt mellan psykologi, människor, religion, kulturer och historia är sjukt intressant. Jag svär ibland, men bara när jag blir riktigt förbannad för jag tycker det är fult ovårdat språk och att vända sin uppmärksamhet till det negativa istället för det positiva av saker och ting. Jag går i kyrkan, men inte lika ofta som jag tycker att jag borde, eller känner att jag borde. Jag ber, men skulle förmodligen må ännu bättre av att göra det ännu mer, för det är sjukt skönt att göra, både själv och med andra.
Jag tycker fester är kul, och jag är inte nykterist. Men fulla människor ÄR idioter, och rätt ofta drägg. Jag älskar att dansa, sjunga lovsång eller pop, titta på romantiska komedier, snacka evighetslänge med mina polare och vandra/klättra/simma och scouta med mina underbara härliga vänner som gillar detsamma. (fast i ärlighetens namn är klättringen mer av en dröm, än realitet än så länge)
Älskar fantasy (Mest A song of ice and fire av George R R Martin, numera tvserie), snygga kläder, kan kollra bort mig i smyckesaffärer och bli alldeles till mig av hormonkaos när jag träffar en snygg kille jag tycker om. (som ni vet…) Har goda sidor och sjukt dåliga sidor, issues, dåligt humör och ibland lite för gott humör också. Och. Tror på Gud. Tror på Gud tycker om alla sorters kärlek, från hetero till syskonkärlek till homo och kärlek över klass och religionsgränser. Tror på Jesus. Tror att bibeln helst inte ska tolkas hundra procent bokstavligt, utan med författarens kultur och egna erfarenheter i bakhuvudet (hej Paulus). Och med Jesus sätt att vara, kärleksfull och öppen men med stark integritet och inre styrka samtidigt som han var operfekt människa, som förebild och i åtanke när man läser och tolkar den där böckernas bok.
Jag är en inte helt knäpp (fast lite tossig) människa faktiskt. Trots allt det där.
Fasen alltså. Ibland är det tur att man tror på Gud så man har lite hjälp på traven när man måste komma över att folk är idioter mot en bara för att man tror på Gud.
Ty när jag är svag, då är jag stark
courtesy of google: oh crap was that today dinosaur cartoon
