nu har jag sagt till på jobbet
mitt fina rara goa The French House på 1 G Danks St, Waterloo, Sydney
att jag
åker hem inom snar framtid och inte mer kan arbeta för dem
SAD BUT INEVITABLY TRUE
och förbannat skönt att ha det sagt
inget mer dolt
jag som hatar hatar hatar hemlisar
smygande
opålitlighet
dubbelspel
talar jag om det här eller något annat, vem vet
firade hur som helst
småtrött som jag varit efter gårdagens firande eller om att det var att jag behövde lite extra stöd från gubben på molnet
med att halvsjunga till hillsonglåtar på youtube till morgonkaffet (hej morgonkråksång)
och med att gå dit ikväll på kvällsgudstjänsten
alltid lika fantastiskt
och idag var det riktigt riktigt superbra
knappade som en idiot på mobilen för att minnas allt
först musik och lovsånger från nya Cornerstone-skivan som jag och Kristina var med på insperlningen av i oktober i Allphones arena m 11000 andra
sen SNL kallades det
SUNDAY NIGHT LIVE KL 19 (CITY KYRKAN) SÖNDAGAR HELA AUGUSTI UT
idag med dans, höga skratt, klipp från kung fu panda 2, sång och pop och ett KLOCKRENT ledande med hjälp av dem genom Esters bok i bibeln, dess ursprung, sammanhang, jämförelser med oss idag och hur vi liksom Ester har uppdrag, bland livets upp och nergångar, och hur vi alltid har valet att lita till det som bär oss igenom och utföra det uppdraget även om vi inte har den blekaste möjlighet att veta vad framtiden för med sig eller vad meningen med det hela är, varken vårt uppdrag eller annat..
hela grejen mer eller mindre avslutades med den här låten
jag satt och log för mig själv och smekte tatueringen min - den sa det så bra, det jag har så svårt att förklara för folk och främlingar jag träffar ett par sekunder
det vara bara SÅ OTROLIGT BRA You Should've Been There
ju vanare jag blir av att folk helt öppet sträcker upp händerna för att be desto mer hemma och välkommen känner jag mig där
gutt
kommmer nog alltid känna mig som en svenska kyrkare
vill jag säga utan att mena ont om hillsongkyrkan som jag vet har lite snävare åsikter än jag när det kommer till vissa bibelpartier (inte alls alla som går i den ska dock sägas)
och de jag lärt känna tillhör inte de aktivaste "handuppräckarna" heller
det känns som att de gör det för sin egen skull och inte för att "alla" gör det
och till syvende och sist handlar det om vana - sträcka på händer/knäppa händer/be högt/be tyst/handflator upp/handflator ner/korsade stortår/korsade hårstrån
men särskilt drivet engagemanget ambitionerna passionen i hillsong är något av det jag saknar i svenska kyrkan idag det fria i gudstjänstfirandet musiken...
youtuba gärna lite fler - den senare låten föredrar jag en dragigare och snabbare version av
och det är väl bara att njuta medans man är här och hitta en bra grej i Göteborg när jag kommer hem i höst! www.yorkstreetanglican.com.au är det närmaste jag har kommit en blandning här nere i Sydney - värt att kolla, också för att det är en av äldsta kyrkorna på kontinenten!
jag tror inte på slumpen
jag tror på den fria viljan hos varje människa och jag tror på en mening med allt, jobbigt och hårt likaväl som gott och fantastiskt
och jag tror att den som håller tidens väv i sina händer vet allt både framåt och bakåt och drar i trådarna både för varje enskild älskad varelse och för en högre mening som vare sig du eller jag kan ens förmå att förstå
för ett år sen åkte jag till göteborg över en helg
mitt i hjärtekross och sydneyförberedelser
en härlig kväll med vänner
en konsert
movits
och ett ständigt öga letande efter föremålet för min förälskelse
på väg från mcdonalds hela gänget kastar jag ett öga över vägen mot brunnsparken
och ser han och hon komma gående
från samma konsert visade det sig
leende
skrattande
lyckligt galna i varandra
för en timme sen gick jag genom hyde park
på morgonpromenix och träning och yoga i morgonsolen
började igår
förkylningen borta
träningsbehovet väckt
och morgongrusig i ögonen med starka solen rakt framför mig går jag med blicken sänkt och koncentrationen hårt på att bara gå
då på stigen som korsar min jag ser en bekant huvtröja passera framför mig med huvan uppe och ansiktet dolt
tänker: det kan väl aldrig vara
jag blev så paff
och vi har inte pratat på flera dagar
inte setts sedan måndags
inte hörts sedan manlymorgonen
och jag vill inte vara först med att höra av mig
hur dumt det än kanske låter
undrar vad meningen var med det här
skulle jag sagt hej
i göteborgsfallet känns och kändes det rätt klart
det var vad jag behövde se för att förstå
att det verkligen var han och hon och inte vi mer
men vad var meningen med det här?
en sådan stor stad
en sådan stor park
en sådan perfekt timing
önskar jag hade pengar på mobilen
för nu vill jag verkligen smsa
hur mycket jag än ville vänta och se vad som hände
känns lite dramatiskt men ändå rätt passande att lägga in denna underbara lätt uttjatade klassiker här so bear in mind att jag gör det med glimten i ögat
jag gillar faktiskt den här burkiga versionen - låter som när man pratade i telefon på de gamla snurrtelefonernas tid
längtan efter människor som är på avstånd insikter om att vardagen trots allt inte är så rolig alltid saknad efter sydney och australien och vara ute i världen och så förhoppningsvis skön sätta fötter och rötter känsla
först av allt - stort KUDOS till den lilla medelålders asiatiska damen på Northern Line tåget ut till Birgitta som helt öppet satt och bläddrade i A.As broschyr bland pendlarna i tisdags
alcoholics anonymous - verkligen anonymt på pendeltåget?
annars?
tankefyllda dagar
stora tankar
små tankar
ledsna tankar
arga tankar konstiga tankar
förtvivlade tankar
längtansiga tankar
hopplösa tankar
förvirrade tankar
så jobbiga tankar
att man somnade av bara utmattningen
så mycket tankar att man tog färjan ut till Manly och låg i sanden under solen och bara tänkte tills det inte gick längre
så knepiga tankar att man vacklade mellan längtan efter jobbet bara för att komma undan lite imorse, och frustration över att inte kunna tänka ordentligt på ett par-sex timmar
så mycket tankar att man satte sig på en mur vid en park mitt på Crown St i kära kvällsmörka Surry Hills på vägen hem och bara tänkte
och tänkte
och tänkte
där mitt bredvid vägen med allt sus och brus och stadsrus halvvägs mellan A och B gick det kanske lite, lite lättare ett tag i alla fall
jag har inte kommit nästan någonstans känns det som
står fortfarande med benen mellan förtvivlan och förvirring
och vet inte alls exakt eller någonting någonstans
mest bara att jag är så otroligt förbannat frustrerad
och att jag vill veta vad det betyder och innebär!
förstår ni
hur
rörigt
det är?
en utflykt till Manly var precis rätt
och jag kommer sakna möjligheten
färjan från stan till Manly och en stund på bryggan mellan sanden och färjan hem
.jpg)
