en liten kommentar...

...men en stor motivationskick!

tack anon
tack
http://fromasydneyview.blogspot.com.au/2012/07/hatet-borjar-smyga-sig-pa.html

en kommentar kan göra en hel dag en hel vecka en hel värld



bilder: google/tumblr

i missnöje föds kreativitet?

jag håller på att fila på en plan
en riktigt bra plan
en riktig redig plan-plan

för livet

och resor

och upplevelser

och vardag

både äta och behålla kakorna

och hur man får alltihop att funka

my pic - sydney elizabeth street in may

curiosity killed the cat

heter det

 så att eh så ä re så att de ä 

man ska inte kolla upp allt man är nyfiken på helt enkelt

man ska inte vara så förbannat ... ja vad det nu är

man ska helt enkelt inte det

för man hittar alltid nåt man inte gillar

och så ska man inte inbilla sig saker heller
sånt är mest farligt det

så släpp att!

i toaletten me att! 

å sen tänker vi inte på de meä

it's all in the head

det man sätter där

så nu sätter vi trevligare saker där

som alltid med mina bilder: står det inte att det är mina, då har jag hittat dem och lånat dem för att de är för bra för att inte spridas

och jag vet inte vem som tagit hälften, men jag hoppas att de uppskattar att de är så bra att folk vill låna dem

bet your bottom dollar

ser fram emot morgondagen

you are tuna!

you smell like tuna!

your life is tuna!

nu vet jag...

... vad som får mig att må bäst här i Sydney.

ingen nyhet egentligen så att det tagit mig så lång tid att komma ihåg det är banne mig lite pinsamt.

upptäcka. äventyr. frisk luft, sköna vindar och brusande vågor och sol.

jag tror banne mig att jag behöver en daglig dos av det. för mitt gamla trick i Emmaboda, ta en nypa frisk luft på balkongen, andas in nattluften och alla härliga dofter, funkar liksom inte mitt i stan. enda gången det doftar friskt härinne är när det stormar. inte så att det stinker annars. men det doftar ingenting.

jag måste förmodligen bli en sådan där irriterande jobbig typ som går upp jättetidigt och tar bussen ut till havet för en mmorgonpromenad varje dag innan jobbet, för att jag ska må riktigt som bäst.
suck.

vet att jag bitchade om att gå upp tidigt SannaPanna, men nu känns det riktigt bra efter att ha skypat, och jag har ett ryck.

bussen ut till Coogee om en kvart - dammit.
jag ska ta en långis promenadis.

tur man har flextid på jobbet.

jakten på lycka

Sitter på taket vid pooolen och häckar i solen, med morgonkaffet i handen o datorn i knät.

Kan det finnas en bättre start på dagen? Åh jag vet inte om det uppfattas som skryt att skriva det, man får väl bara hoppas att vem du nu är som läser den här bloggen inte är den typen som låter sig beröras, utan som kan glädja sig lite åt att någon annan har det lite bra. Missunsamhet är inte klädsamt inte.

Man får en massa tid över att fundera och tänka och kläcka idéer om framtiden när man är ute å vift såhär. Åtminstone när det är lugnare perioder på jobbet, som nu.

Tack och lov att det är lugnt nu, med massa hjärnspöken i Olivens hjärna. Eller! Det kanske till och med är tvärtom – att det är dåligt att det är lugnt (nåja, relativt) för då FÅR man tid över att tänka och låta hjärnspökena poppa up…

Well crap. Det här inlägget går visst ingenstans det.

Får väl skriva en massa om hemlängtan igen istället. Det är inte alls så att jag ångrar att jag tog det här jobbet som volontär i svenska kyrkan i utlandet, men jag visste redan innan jag åkte att jag skulle sakna vissa grejer hemma något enormt.

Borta kan vara himla bra men hemma är ändå bäst. Det kan finnas en tomhet och en ytlighet i att bara träffa människor mitt i deras resa, och en rastlöshet i att bara ever träffa folk som har myror i baken i deras liv just nu och är ute på deras unga livs största äventyr.

 Inte alla de vännerna man får här såklart.

Alla människor vi träffar är sköna, vissa sköna som sjutton, men det är bara det att ibland känner man åldersskillnaden, och hur kul det än är, så är det lite speciellt att nästan mest bara träffa dessa grymma människor i den preeecisa början, de där första stegen för dem mot att bli de människor de vill, och förhoppningsvis är inuti också.

Det påminner lite om att jobba med konfirmander, så på det viset känns det faktiskt precis som hemma – hurra!

Jag hoppas att jag träffar många av dem igen, om några år, och får se vad som hänt sen sist.

Låter som en gammal panschis när jag skriver det.. but nontheless ;)

Nu det konstiga med att resa, för hemlängtan vare ju!

Att även om gräset är sjukt grönt på den där andra sidan, är det inte förrän man lugnt kan sätta sig ner och vara nöjd med där man är som Ferdinand under trädet, som man på riktigt är hemma. Om det sen är på andra sidan jorden eller hemma på farstun till nästgårds, spelar mindre roll.

Home is where your heart is, sa en gammal pojkvän till mig en gång i vår ungdom.

Nå. Hur mycket jag ändå gillar livet här, lär mig en massa om mig själv, och om livet och om storstaden.

Så är det såhär. Mitt hjärta längtar efter vännerna hemma, de jag känt länge och de jag lärt känna rätt nyligen, men som ändå hör till. Längtar efter spontanspatt och spontanbruncher hemma hos Annika med hela gänget, efter promenader i sköna hemtrakter med Emmabodafolket, efter filmkvällar och frisörsessioner med Sanna o Sonja, efter att ha killarna i Stockholm bara en tågresa bort, efter att sitta och drömma upp äventyr med Black Barrets, och bara sticka ut och upptäcka bergen, skogarna och farvattnen både hemma i svea och resten av världen med dem.

Igår saknade jag er alldeles särskilt, vänner, när jag pirrade av lust att springa runt i regnet och åskan när hela himlen öppnade sig och världen var så vacker och kaotisk. Hade ni varit här så hade jag gjort det. Lätt. För jag vet att ni hade varit på, ni med barnet inom er kvar. Jag vill träffa en kille som er. Gör jag det, då är det rätt.

Gud det måste bli tråkigt att höra mig gå på så här varje gång jag drabbas av den Stora Längtan. Efter vännerna och kärlek. Antar att det är mest då man tänker på sånt som man börjar skriva. Allt det andra som händer hittar jag liksom inte orden för, tråkas ut av att skriva om. Vem bryr sig vad jag åt till frukost, eller vem vill se tusen bilder av folk ni inte känner göra saker ni inte bryr er om för ni lever i ert.

Det lärde jag mig av förra resan utomlands. Människor hemma kan inte bry sig mindre om vad folk gör (annat än i smyg om det är något man kan götta sig åt) när de är ute och reser. För att det är så lätt att känna att man blev lämnad kvar? Jag vet inte. Jag har känt det själv, så det är ingen rationell känsla i alla fall. Tror det bara är något man känner när folk verkar sådär bo på den där grönare sidan. Svårt att undkomma den. Man vill vara där bara.

Och så blir man liksom trött och mätt på sig själv och sin egen längtan, och projicerar gapet man känner mellan sig själv och de som tycks ha lyckats, vad det verkar, för det vet vi ju att utsidan inte alls är något att gå efter när var och varannan människa alltid är så mån om att bara visa sina goda sidor, de perfekta, glada, lyckade, beundrade. För nästan alla vill vi bli respekterade, omtyckta, eller om inget av det funkar, avundade. Åtminstone lite granna, i smyg. Inte så mycket att folk pratar bakom ryggen, men lite liiiite bara. Eller om det bara är önskan att själv tillhöra den där skaran som alltid verkar så perfekt. Nyckelord ”verkar”, off course.

Nu det som gör ont.

När folk inte kan låta bli att känna sig underlägsna, bara för att de känner att någon har uppnått någonting som man själv vill göra, drömmer i hemlighet om, men inte vågat, inte kan, eller inte egentligen vill göra men som är himla göttigt att ha och drömma om eftersom alla andra tycks drömma om liknande grejer. Jag gör det själv. Känner mig underlägsen. Varje gång någon berättar om något äventyr, eller någon grej som jag också skulle vilja göra, eller tror jag vill. Eller gillar att drömma mig bort till, för jag dras med och tror att det är det som gör lycka.

Men livet räcker inte till för att följa andras drömmar, eller ens alla egna. Man får välja lite. Välja bland möjligheterna. För de ligger alla där, det är bara att göra något åt det. Världen är vår. Någon kanske får kämpa lite extra för att nå just det som är easy peasy för en annan – men vem var det egentligen som intalade halva mänskligheten att det när något FULT eller FEL eller KONSTIGT med att börja med oddsen mot sig?

Tvärtom.

Inte sällan tänker jag att vi behöver mer av den där jädrar-anamma inställningen som Kajsa Varg och mormor gick och utstrålade. Den där styrkan som fick saker gjorda, utan att gnälla, och som accepterade livet som det var utan att tro att man har rätt till en massa grejer utan att göra något för det.

Alla har oddsen mot sig. It’s a part of life. Meningen med livet faktiskt. Tror jag. Kolla historieböckerna. Och det behöver inte vara lika förbannat trist eller nedslående som det kan låta. Man är sin egen lyckas smed. Sug på den lite.

Vingklippt no more

Alltså.

Antingen håller Gud på och skickar en hälsning från hemma för att pigga upp mig – eller så blåser det faktiskt frisk luft utanför min balkong här mitt i stan, och det luktar precis som hemma i skogarna.

Åh vad hemlängtan jag får nu. Cykla på en grusväg i sommarsolsken mellan granar och tallar och lukta på tystnaden och friden och sommarlov och hemma.

I blame Anna!

Visserligen tog hon bara med mitt favoritkaffe hemifrån för att jag bad henne – men herregud så gott.

Jag menar. Tro mig eller ej. Och ni som känner mig väl lär tro mig.. Särskilt ni som brukar se mig på läger och vandringar före och efter kaffet.

Men jag höll på att få tårar i ögonen vid första klunken, så gott det var. Så rätt, så hemma.

Banne mig en fantastisk känsla.

Har så många tankar om framtiden just nu. Drömmar som väckts till liv igen.

Sådana som jag förträngt och tryckt bort och ignorerat i många, många år. Tills nu. Det var något med Sydney, eller resan hit (inte den bokstavliga).

Har lett en kör, har sjungit inför människor (typ publik even), har stått på en stol på en fest och med speakerröst som i värsta boxarringen i US Big City lett sången och födelsedagshurrandet av en jättego tjej här ”ladiiiiiiessss and gentlemen…”

Har börjat våga släppa fram alla de sidorna i mig. De som längtar hem till Sverige och till Göteborg, de som redan kollat upp dramakurser och andra utlopp för sidor som jag har och försummat så, så, så länge.

Och av så dumma, dumma, orsaker. Varför gör vi så?  Låter andras kommentarer, drömmar, enfaldighet, trångsynthet, problem, osäkerheter, skitsaker påverka oss. Klippa våra vingar så att vi inte vågar vara, eller halvt eller helt glömmer bort vilka vi är eller en gång var och kanske är menade att bli igen.

Fotografera, sjunga, dansa, drama, simma, vandra, klättra, springa.

Mera. Mera! MERA!

Jag LEVER!

MER än så, jag blommar, bubblar, brinner!

pics: no 1 & 3 are mine, rest are tumblrs

hög som ett hus - kan inte tro jag gjord'et

Saknar er i Sverige nu.
Klockan är tjugo över tre på natten här och vi slutade städa kyrkan o caféet vid 2 efter hela julaftonsmagnifikakalaset med julmat o glögg och hembakta lussebullar som vi gjort, janssons vi gjort, rödbetssallad vi gjort mm mm!

Och Kalle Anka o Karl Bertil Jonsson på storbild i kyrkan och sen världens mysigaste julaftonsmässa praktiskt taget under den stöörsta gran jag sett, och jag kan banne mig inte luska ut hur de ens lyckades få in den i kyrkan - let alone hur de ska få UT den!

Och banne mig om jag inte måste berätta det här, så glad jag är.

Jag. Har sjungit. På riktigt. Inför folk. Publik. På julafton. I kyrkan.
Och det gick bra.
Det verkade gå riktigt. Riktigt. bra.

Jag mår så bra. Vilken kick. Det har tagit mig tills nu att våga.

Blev så glad så glad så GLAD och jag känner bara Yyyyyyyesss! Igen!

GOD JUL alla underbara.
Imorgon ska vi titta på Kalle o K-B o öppna paket. Ligga vid poolen och ha vår sällskapsresanfest vi ska ha imorrn.
Och på det.
Ljuuuuvliga leeedighet. <3

pics: 1 mine, 2-3 tumblrs/googles

don't want to break my stride!

keeping my promise true - uppdaterar lite ros och dans här.

grymt bra dag i Frenchs Forest där SiSarna hade julmarknad i klubbhuset. skönt att inte vara den som håller i hela marknaden den här gången. vår marknad var bra den, men sjukt mycket jobb både på och runtom, före, innan, before.
väl värt det! men mycket.

hade tre bord med saker till försäljning, och var där med järngänget: Katja och Amy, Anders, Karin, Birgitta och så klart Kristina.

hann tom filosofera idag i bilen. eller hann och hann... åh ja - inte är den slut än i och för sig, dagen. jag ska upp och träna på gymmet nu - don't want to break my stride! tränat varje dag den här veckan! börjar redan inbilla mig att jag ser resultat...

kanske snarare formulera än filosofera. men oavsett vilket är det skönt med tankeställare ibland.

många sådana denna veckan. kanske Gud försöker säga något.

tar det som en pik och går och klär om för gymmet...

pic: google