tankedagar

först av allt - stort KUDOS till den lilla medelålders asiatiska damen på Northern Line tåget ut till Birgitta som helt öppet satt och bläddrade i A.As broschyr bland pendlarna i tisdags

alcoholics anonymous - verkligen anonymt på pendeltåget?

annars?    

tankefyllda dagar  

stora tankar

små tankar

ledsna tankar

arga tankar
konstiga tankar

förtvivlade tankar

längtansiga tankar

hopplösa tankar

förvirrade tankar

så jobbiga tankar

att man somnade av bara utmattningen

så mycket tankar att man tog färjan ut till Manly och låg i sanden under solen och bara tänkte tills det inte gick längre

så knepiga tankar att man vacklade mellan längtan efter jobbet bara för att komma undan lite imorse, och frustration över att inte kunna tänka ordentligt på ett par-sex timmar

så mycket tankar att man satte sig på en mur vid en park mitt på Crown St i kära kvällsmörka Surry Hills på vägen hem och bara tänkte

och tänkte
och tänkte
där mitt bredvid vägen med allt sus och brus och stadsrus halvvägs mellan A och B gick det kanske lite, lite lättare ett tag i alla fall

jag har inte kommit nästan någonstans känns det som

står fortfarande med benen mellan förtvivlan och förvirring

och vet inte alls exakt eller någonting någonstans

mest bara att jag är så otroligt förbannat frustrerad

och att jag vill veta vad det betyder och innebär!

förstår ni
hur
rörigt
det är?

en utflykt till Manly var precis rätt
och jag kommer sakna möjligheten

färjan från stan till Manly och en stund på bryggan mellan sanden och färjan hem

mmmmm

lite mera bara

bara lite till

snälla


 

foto: mina

försummade stunder: mellan jul och nyår - kapitel två "Luna Park of Horror"

det var något i luften

den kvällen

tecknen var överallt

vi borde ha tagit dem på allvar

tecknen till trots, var skymningen oskyldigt rosenfärgad och trolsk

 

skulle vi verkligen gå in?

var vi ensamma?

alldeles ensamma?.................

nöjeslystnaden falnade
rädslan kramade sina kalla smala fingrar runt våra hjärtan
och vi började ifrågasätta

hur länge hade varit på nöjesfältet?
var det minuter, timmar, dagar, år?

var vi fria att gå därifrån?

eller skulle våra ben obönhörligen leda oss tillbaka in i parken hur många steg vi än tog ifrån den - fasta i en ändlös karusell utan att någon någonsin visste var vi tagit vägen?

eller om vi överhuvudtaget kom ut

skulle världen någonsin vara sig lik?

vi visste åtminstone en sak

vi var i alla fall tillsammans