...hallelujah...?
regnet smattrar på asfalten i Sydney, svishar mot bilarnas gummidäck. målar himlen gråvit.
förutom att jag vaknade med ont i halsen och härliga slemmonster i min hosta så är livet antagligen rätt nice just nu.
inga gamla demoner, eller konflikter eller större skador eller jobbiga arbetsuppgifter eller något sådant där som ligger och stör.
livet knallar på, bara att det är mitt i en storstad som får mig att känna det som att själen sugs ur mig sådär här och där ibland. dramaqueen..
vet jag skriver ofta om hur lite livet på vägen, eller livet på andra sidan jordklotet, faktiskt är olikt livet "hemma". wherever "hemma" is.
hoppas att inte vem som än nu läser blir alldeles moloken av det. för mig var det den häftigaste första insikten efter första stegen ut ur flygplatsen på första långa resan.
j'adore le voyager.
men jag inser mer och mer - varför är det alltid ett men efter mina meningar om hur mycket jag gillar resa/whatever inom samma kategori? man blir ju fasen deppig bara av att alltid ha ett men.. ;)
hur som. men jag inser mer och mer att det jag saknar i mitt liv är rötter. eller, a good place to place my kruka och växa på.
ack du lilla terapi-blogg you.. ständigt samma tema..
vilja. längtan. önskan. saknad.
jag som nyss sa till Jacke, på besök några dagar, över frukostbordet att jag inte är den som tror att gräset är grönare på andra sidan. som det låter nu, känns det som att jag ljög. lol.
en bra sak med att resa. man får tid att tänka och fundera, och känna efter, prova på allt det man tror är man själv. och ta reda på om det verkligen är så.
thinking time.
om insikten när man reser har blivit att livet är en vardag, med upp och ner och inte alltid soliga dagar, var man än är. då är min slutsats på det att det bara gäller ("bara") att komma fram till hur man vill att det ska se ut, och make it happen.
lägga energin på att få vardagen att se ut som man vill, med personer och fritid och jobb och fylla det med aktiviteter som man älskar - så blir det där gräset är vattnat.
åh. jag vet inte om min poäng kommer fram alls.
men vad jag menar är. livet. mitt, eller ditt, och alla andras. har vissa utgångspunkter. och vägen till att bli riktigt lycklig är
1. att acceptera dem för vad de är
man kan inte förneka sånt som varit. bara lära sig att hantera dem på ett bra sätt och gå vidare. the good with the bad. de är en del av den man är, vad man än tycker, men allt går att vända till något bra, någon lärdom. livets är en enda lång rad av läxor. fattar man systemet har man kommit halvvägs
2. komma på vad som gör en glad
vad som triggar, utmanar, sporrar, inspirerar och peppar. ljusglimtarna i vardagen. vad man mår bra av, från morgonkaffestunden (heja heja) till hur man fyller sina dagar och helger
3. "faire le babysteps"
ta de små stegen, ändra en sak i taget istället för att försöka med allt på samma gång. ändrar man sin vardag efter att ha fattat att man kan ändra på det mesta i sitt liv, om inte allt, lite i taget med ögonen på priset så har man halva inne.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.
sinnesrobönen alltså. good shit.
ALRIGHT! lite möe av en självhjälpsbok här nu, dags att lägga av. ;)
oh and the raining men?
spur of the moment salsa på establishment sent tisdags kväll. latinamerican style. (i mina tankar var jag en av the regulars och vi ägde dansgolvet, det var för ca 50 år sen och golvet låg på Kuba, med cigarrök blandat med karibiska hettan och rytmerna - inte novis som försökte låta mig ledas och lära mig dansa som latinorna med rytmen i blodet)
scootertur under gatuljusen i nattregnet. tight läderjacka i ducati stuk.
well.
eller timtals prat, skratt och klick på trottoarkanten i lördagsnatten tills solen går upp över gatorna.
vad fasen. hej ketchupeffekt?
well. sure makes life interesting.
pics: googlegooglegooglemydearfriend
