ex hat

n gaaaah vad jag hatar ex

bara jobbiga.

 

lackar på fundamentalistateister o stora massan av fyrkanter till människor

F-u-g.
är egentligen inte alls det jag vill skriva. det jag vill skriva stavas c-k, inte g.

men f-u-g vad jag blir trött och arg på att folk är så inskränkta och rädda för religion. särskilt kristendomen.
och fy ... vad jag är trött på att behöva känna att jag ska försvara hela grejen, mig själv, och andras också.
sure. egenansvar. jag har bara ansvar för mig själv och inte hela kristenheten, särskilt inte mot massorna av fördomsfulla människor.

men fasen vad d e svårt att låta bli att säga emot, när någon kläcker ur sig fördomar, eller klumpar ihop en hel religion till en salig sörja och sätter klisterlapp på den som man inte känner igen, för det är inte sån JAG är, och jag är ju ändå freakin religiös, för fasen!

JA - man kan vara religiös och liberal, eller religiös och fundamental, eller religiös och någonstans mittemellan. och det är HELT OKEJ.
det får plats i tron ändå.

man får ha mer än en åsikt.

rätt eller fel, det är inte så enkelt inom tro.

men det verkar störa folk, så de trycker gärna på och vill att man ska ha samma, så att de har lättare att sätta in en i ett fint litet nätt fack - innan de slänger det i soptunnan.

GUD JAG ÄR SÅ ARG!

och jag blir så fuging less

glasspinnar, handduksfärg, assholes and douchebags

Confession to make:

I can be such an asshole sometimes

Gosh. Det händer.

Ibland när man tänker tillbaka och minns de där mindre smickrande stunderna i sitt liv där man antingen tullat på sin integritet, eller gjort saker där stoltheten fått sig en törn och man går och får den där gruvande ”åååh nej, varför gjorde jag så”-känslan i magen.

Händelsen jag tänker på är nu flera år gammal, inte för att jag inte varit an asshole här och där sedan dess.

Men jag försöker verkligen, och jag menar att jag verkligen försöker, att inte vara det. Fast så ibland när ens egna hemliga små osäkerheter och jagvetintevad poppar upp, och man kanske inte har arbetat ut helt och hållet vilken människa man vill vara ännu – ja då kan det hända att man beter sig som ett asshole. (tre assholes på 2 stycken där, Olivia, oh no wait, make that four...)

De flesta som känner mig hoppas jag verkligen inte känner igen mig i benämningen asshole, men säker kan man väl aldrig vara.

Jag tror inte jag har gjort något assholigt på flera, flera år åtminstone.

För vem gillar assholes?

Assholig sak att göra nr 1 – Säga att man är osäker på sin flickvän sedan ett par år tillbaka, om hon är the One, till en främling.

Alltså. Antagligen är hon inte the One då. Oavsett om vi kom fram till att the One inte alltid betyder för livet minuten innan i denna vår marathonfilosofistund.

Eller så är du inte där i ditt liv att du vet vad the One för dig är..

Och är du förresten alltid lika outspoken!? Snackar djupsnack med utländska tjejer som mig som du bara hälsat på en gång tidigare? Jösses...

Assholig sak nr 2 – Vara en douche och inte kunna prata på normalt sätt utan att driva med den man pratar med och sen bara plötsligt vara tyst och stå och stirra.

Vad är ditt problem? Vill du bara inte prata, eller var det där sista något patetiskt försök till att spänna ögonen i mig?

Slår vad om att du tillhör sorten som inte hälsar ute på stan. Osäkerhet eller elitism, vilket som. Du tror för mycket om dig själv.

Assholighet nr 3 – Inte veta vad man vill och låta andra drabbas av det. Punkt.

Assholigness numero 4 någon? Vad finns det mer för assholigheter att göra? Help me out någon? Det var de här som låg fräschast till i medvetandet, och jag eldade visst upp mig lite där.

Ja. Ett totalt meningslöst blogginlägg. Lite av ett rant even. My point eludes me.

Hmm. Wait.

No.

Now I’ve got it.

Don’t be an asshole.

Tänk på människorna runt dig och lek inte med deras känslor, om det så handlar om glasspinnar eller handduksfärg. Vem tror du att du är.

9 stycken. 13 assholes. Make that 14.

pic: google/tumblr

ordlösa skrik låter så otroligt dramatiskt

hjärtat är alldeles stumt.

 och inga ord på vad jag känner hörs.

is och sten bara.

och något annat får jag inte fram.

jag som borde vara glad. på andra sidan jorden-i-freaking-Sydney-baby, träffar skönt folk, solen skiner ofta, jobbar i svenska kyrkan, schysst kollega/sambo som jag kan både skratta och sitta och prata livet på köksbänken inpå natten med.

dejtar ännu en trevlig pojke här, rutinerna börjar fastna, känner till vart jag bor, har pool på taket, favvomaten, favvoställen och minnen i gathörn nu.

en av de viktigaste personerna i mitt liv är borta.

en bit hemma är inte där.

korten kastna upp i luften och stenen i mitt bröst väntar allt mer panikslaget på hur de ska falla ner.

livet här, det rullar på, och tiden är som alltid ostoppbar.

jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte hur jag ska få mig själv att börja gråta.

sliten mellan viljan att gå och hålla Någon i handen, glittra med ögonen, kramas, retas.

och den att ligga i ett hörn av sängen, blunda, hulka, sörja, känna, renas.

rör mig inte! låt mig va!

 trösta mig!

blaah.

fucking internet.

jag hatar det här blogginlägget.

det suger, stinker, failar, drygar, äck och päck.

lika tomt o stumt är det, som mitt hjärta.

pics: vägen tillhör tyraelvira.blogg.se, nr 2 är mitt, och nr 3 och 4:google is my friend

provokationer, gudstro och självbilder

Jag blir så sjukt provocerad.

Av människor som är så förbannat trångsynta runt troende människor att de nästan inte ens kan bemöda sig om att vara normala! Som tycks skratta, fnissa i mjugg åt personer som de vet tror på något, en kristen Gud oftast. Tror att de vet allt om en människa, har placerat in en i ett snyggt och ordentligt fack eller en hel låda – där! SMACK-BOM! Rosett runt om och en stämpel på locket. Gotcha!

Scre………… you.

Alltså seriöst. Jag blir så förbannat provocerad!!! Jag längtar efter en boxingsäck, handskar och agressionsutlopp så arg jag blir! SE-RI-ÖST!!  Jag vill hoppa och studsa, slåss och skrika fula ord!!

DJÄVLA HELVETES FUCKING SKIT!

Tro mig, det där kom från hjärtat.

Ja, jag tror på en Gud. Ja, jag känner att den tron hör hemma i svenska kyrkan/luthersk protestantiska traditionen. Betyder det att det säger allt om mig?

Tror du verkligen det, så behöver du skaffa dig ett par bättre ögon att se med och ett öppnare hjärta.

Du kanske inte behöver veta mer, och skiter i vilket, men genom att döma ut mig, ha roligt åt mig, öppet visa dina fördomar men inte vara intresserad av att få dem motbevisade – så får du mig att känna mig bara så lite som om jag inte får höra till samma värld som du lever i.

Det gör lite, bara så lite, ont.

Och jag vet att det inte kan göra det om jag inte låter det göra ont. Men jag är inte riktigt där att jag inte bryr mig om folks fördomar än. Kanske kommer jag dit så småningom, men ärligt talat, så har jag varken haft tid eller ork att bearbeta mina instinktiva reaktioner på sådana fördomar. Jag har varit mer upptagen med att utforska min tro och växa mig starkare i den, och starkare som människa med den.

I en ideal värld, skulle jag känna mitt egna värde så starkt att jag aldrig bryr mig om vad folk tänker och tycker. Men världen är inte ideal. Och jag är bara människa.

Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Jag är inte snyggast i världen. Jag är inte frommast i världen. Jag är inte coolast i världen.

Jag är bara jag, och jag kämpar hårt varje dag med att inte ge efter för kraven och trycken på att försöka bli något annat än den jag är.

Kan man någonsin bli mer än bara sig själv?

Som han den där rapparen sa: Get rich or die tryin’? Alltså ärligt talat. Nä tack.

Jag pallar inte försöka vara något annat än vad jag är hela tiden. Jag pallar bara helt enkelt inte. Jag faller för det ibland, men jag blir lika förbannat besviken på mig själv varje gång. För inombords pallar jag verkligen inte. Jag vill inte ha någon särskild fasad, en särskild image att upprätthålla, eller sätt att vara på så att folk ska uppfatta mig på ett särskilt sätt. Varken som människa eller kristen, eller kristen människa.

Jag. Tror som sagt på Gud. Jag tycker allt mellan psykologi, människor, religion, kulturer och historia är sjukt intressant. Jag svär ibland, men bara när jag blir riktigt förbannad för jag tycker det är fult ovårdat språk och att vända sin uppmärksamhet till det negativa istället för det positiva av saker och ting. Jag går i kyrkan, men inte lika ofta som jag tycker att jag borde, eller känner att jag borde. Jag ber, men skulle förmodligen må ännu bättre av att göra det ännu mer, för det är sjukt skönt att göra, både själv och med andra.

Jag tycker fester är kul, och jag är inte nykterist. Men fulla människor ÄR idioter, och rätt ofta drägg. Jag älskar att dansa, sjunga lovsång eller pop, titta på romantiska komedier, snacka evighetslänge med mina polare och vandra/klättra/simma och scouta med mina underbara härliga vänner som gillar detsamma. (fast i ärlighetens namn är klättringen mer av en dröm, än realitet än så länge)

Älskar fantasy (Mest A song of ice and fire av George R R Martin, numera tvserie), snygga kläder, kan kollra bort mig i smyckesaffärer och bli alldeles till mig av hormonkaos när jag träffar en snygg kille jag tycker om. (som ni vet…) Har goda sidor och sjukt dåliga sidor, issues, dåligt humör och ibland lite för gott humör också.

Och. Tror på Gud. Tror på Gud tycker om alla sorters kärlek, från hetero till syskonkärlek till homo och kärlek över klass och religionsgränser. Tror på Jesus. Tror att bibeln helst inte ska tolkas hundra procent bokstavligt, utan med författarens kultur och egna erfarenheter i bakhuvudet (hej Paulus). Och med Jesus sätt att vara, kärleksfull och öppen men med stark integritet och inre styrka samtidigt som han var operfekt människa, som förebild och i åtanke när man läser och tolkar den där böckernas bok.

Jag är en inte helt knäpp (fast lite tossig) människa faktiskt. Trots allt det där.

Fasen alltså. Ibland är det tur att man tror på Gud så man har lite hjälp på traven när man måste komma över att folk är idioter mot en bara för att man tror på Gud.

Ty när jag är svag, då är jag stark

courtesy of google: oh crap was that today dinosaur cartoon