missade möjligheter

Måste bara få kläcka ur mig en sak först här.

Den här staden gör mig lite killgalen!!

Ni som känner mig vet hur hormonsvag jag blir när jag ser något jag tycker om. Jag ”dånar” gärna lite dramatiskt. Och jag svär, att den här staden ser mig go dramatic inombords minst en gång om dagen, gärna fler. Jag känner mig som en tonåring igen.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag menar inte att jag vill gå ut med eller hoppa på var och varannan människa jag ser. Jag menar att Sydney är en otroligt berusande stad, på otroligt många sätt. Ett av dem är alla människor av alla möjliga olika slag som passerar ute på gatan dagarna i ända. Jag blir klädgalen också. Så sjukt mycket snygga kläder här finns. På folk och skyltdockor. Hjälp. Man skulle behöva vara miljonär. Eller ta det hela som en övning i självdisciplin och kontroll.

 Men jag lovar att jag önskar att min lön vore dubbelt så stor. Särskilt många asiatiska tjejer som rör sig i området CBD-Chinatown som vi bor nära är sjukt snyggt klädda.

Sydney fortsätter som sagt att långsamt krama sig hårdare runt mitt hjärta. Igår kväll, efter en orgie i äventyr, trollkarlar och horcruxes  i 3D på IMAX biografen nere vid hamnen där allt händer, gick vi hem på olika håll i ovädret vi tre tjejer som gått. Det duggade och blåste och toppen på Sydney/Westfield tower var som innan helt försvunnen bakom dimman över höghusen. Riktigt busväder.

Kände mig rätt loj inombords, nöjd med dagen, lite sådär på ensamhumör som man kan göra ibland. Det där man känner sig rätt, och stark och där all världens möjligheter hänger i luften. Där man går på impulser och propelleras av nyfikenhet och har en skön bubbla av integritet och varande sig själv omkring sig. Lite daredevil, fast inte på det dåliga mörka sättet som kan komma över en och få en att ta dumma chanser, och nonchalant arrogant inte bry sig särskilt mycket om att se sig för när man går över en gata, eller kan få en att mucka tillbaka med påtända idioter i nattklubbsköer.

Inte den daredevilkänslan. Utan den där bra, glada sorten. Som får en att gå runt i sin egna sköna, glada bubbla. Göra precis vad man själv känner för och man vågar äga en del av världen man vistas i. Den här staden gör underverk för den känslan.

Kommer ihåg en utekväll på Island sommaren 2008. Bar 11, the place to be efter tolv och fram till stängningen på morgonkvisten. Vi snackar rockmusik, metall på väggarna, trångt som fasen, kanske lite klibbigt golv men inte för mycket, och grym atmosfär. Inte för skum, bara tillräckligt skum för att alltid alltid ha en awesome kväll där.

Mina kompisar drog hem, men jag hade den där sköna, nöjda fria känslan i magen, och bestämde mig för att stanna. Jag köpte en öl och ställde mig vid ett bord i mitten på trånga andra våningen och bara var. Hade inte druckit särskilt mycket men var i ett skönt flow. Tittade. På allt folk som trängdes runt, som flörtade, som bråkade, som dansade, som ignorerade andra, som drack och som hånglade. Flödet. Alla dessa människor. Alla dessa olika människor. Jag gillar det. Att någon gång ta det där steget tillbaka och bara njuta av att inte delta så mycket, bara vara med på utkanten. Se den stora bilden. J

Jag började prata med lite folk som stod där jag stod, särskilt en tjej som verkade schysst, och när det kom fram att jag var kvar ensam utan gruppen av kompisar, så kommer jag fortfarande ihåg den konstiga blicken hon gav mig efter det första medlidandet när hon trodde att de hade stuckit utan mig. En blandning av förskräckt men motvillig fascination eller något när jag förklarade att jag hade valt att stanna själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Som om hon inte visste var hon skulle placera mig riktigt, som om jag var någon konstig art hon aldrig sett förut.

Det kändes lite udda, och jag hade inte reflekterat över om det skulle vara konstigt att göra som jag gjort eller inte, innan det. Men jag är glad över att jag har den där känslan ibland. Känslan av att jag gör som jag känner för, utan att behöva kolla med femtioelva andra kompisar i min värld innan. Och av att våga vara på egen hand med sig själv.

Något som känns väldigt lätt att känna i den här staden. Modet menar jag. Skönt att hitta det igen.

Så igår kväll, för det var där storyn började, gick jag runt i den där bubblan av att bara vara och våga bara vara. Stannade till utanför metro, och önskade att jag hade pengar att gå in och se efter vad det var för band som spelade så grym musik därinne. Vandrade hemåt istället, och vinkade åt Kristina som gått i förväg på sin väg till Cole’s för proviant. Hade en sådan stark lust att gå tillbaka till metro, samma känsla av ”borde” och ”möjligheter” som en gång fick mig att landa på gästhuset i Old Manali i Indien och träffa Pankaj, Vova och uppleva alla de minnena jag nu har därifrån.

Men jag fegade faktiskt ur. Jag gick inte tillbaka. Kanske för att jag inte hade råd att gå in, lite för att hörnet George St/Liverpool St ofta har random stabbings enligt en lokal källa (även känd som den där dejten jag nämnde) och jag fick en olustkänsla när jag började gå tillbaka. Och de är lättare att följa än känslorna av att man borde något. Så jag gick hem igen istället.

Då dök det upp en impuls att vilja sticka upp på taket och se staden och höghusen försvinna upp i dimman därifrån istället - som jag följde och valde våning 29 istället för 16 i hissen på vår byggnad the Connaught. I sista stund hoppade en man i 35-årsåldern in med en klirrande kasse. När han såg vilken våning som var markerad ”oh”:ade han och tittade nyfiket på mig. 29de våningen har bara två penthouselägenheter och en trappa upp till poolen på taket och uppenbarligen var han själv på väg dit.

På det där typiskt australiensiskt lättpratade sättet frågade han vart jag skulle.

”Isn’t it too wet outside to watch the city from the roof tonight” tyckte han om mitt svar.

Jag ryckte lite på axlarna och log “I don’t mind that much”

”Alright” log han tillbaka med en snällare, mer avslappnad variant av isländska tjejens bewilderment. Tvekade nyfiket lite. Sen ”Listen, my friend is having a party in one of the apartments up there, and he’s always up for meeting new people, so if you feel like it you should come down after you’re done”

How’s that for a story?

Men jag ska erkänna att jag vågade faktiskt inte. Trots den där känslan av att jag kunde göra allt, och av att det var något som jag borde. Ett möte kanske. Alla människor man möter påverkar man och påverkas man av på något sätt, litet eller stort.

Fasen. Jag visste att jag skulle ångra mig idag.

Flera gånger fick jag känslan av att jag skulle ta honom på orden. Och jag VET ju att man ska lyssna på den. Så många gånger som jag känt den, och följt den och något gott har kommit av det. Damn. Att man ska hindras av sin egen osäkerhet och rädsla så ofta. Bara för att jag var inställd på hemmakväll. Daredevilhumöret till trots. Damn.

Men - suck - fine. Jag får be till den där kraften jag tror på att den där möjligheten eller mötet kommer igen om det är något viktigt för mig själv, eller någon annan.

Fast alltså.

FASEN!

Hoppas inte chansen är borta. Alwayslistentothevoicewithin!alwayslistentothevoicewithin!alwayslistentothevoicewithin!... Gnuggar tinningarna och försöker lära mig läxan till nästa gång.