vad är det ni vill höra? ja just ni?

gods

har varit på ett konstigt humör i över en vecka nu
trött hela tiden, ont i kroppen, ont i sinnet

bestämde semester idag med chefen och kollegan och det är inte långt borta gushhelov.
är nästan helt utan energi


känner mig dum, slö, knäpp, udda - over the top när jag inte är under isen


lite tom inuti


har bestämt mig för en sak, men som jag känner det just nu känns det mest som att jag på något underligt sätt verkar försöka bestraffa mig själv.


hoppas innerligt att det kommer kännas annorlunda efter nästa helg

annan dag påsk sticker jag!
var vet jag inte än, men var som helst utom här är bra.

 

och jag behöver ny energi

särskilt

om

jag ska hålla

så länge

som jag tänker och tror att jag ska

här

för det dröjer

innan jag kommer hem

 

 

känner mig

avskuren

domnad

borta

så där dumt

så där att det kvittar lite vad jag gör

så där jag har nyheter till er där hemma faktiskt

kanske är det så här det är att på riktig vara vuxen

vuxen

egen

ansvarig

göra vuxna val

fasen vad jag babblar.

ibland avskyr jag den här bloggen.

jag har så mycket att säga, att jag inte orkar säga, klarar säga något alls.

tänkte den som ett fönster hem, men står inte ut med alla blogger som beskriver i detalj om starbucksbesök eller klädesplagg eller foton på operahuset.

och nu vet jag inte vad jag vill säga med den

vet att ni läser

ser det på statistiken

skulle önska ibland, att ni kommenterade mera, så man visste vilka ni var

vad som är intressant för er att läsa?

vad ni faktiskt vill höra? eller se?

känner jag er lite eller inte alls?

ja vad fasen gör en bra blogg, helt enkelt?

hur ska jag skriva? ge mig något exempel på ett blogginlägg jag gjort som ni tyckte om, så jag förstår.

nu ber jag er faktiskt om hjälp, för vad är det för poäng med att ha en blogg, om det inte är något att ha.

:)

man undrar

 

pics: various tumblrs.

sirener, zombier och kaffe, ljuva underbara kaffe

från den 7 mars

Kära dagboken...

Woah

Sällan har jag vaknat så groggy.

I detta fallet för att en konstig siren ljöd i korridoren på vårt hus och Kristina kom inspringandes i mitt rum med andan i halsen med tanken fullt på ”BRAND!” och ”UTRYMNING!”. Zombien som är jag på morgonarna klev lydigt upp, funderade på att ta passet, och att jag måste klä på mig lite mer om jag ska springa ut på gatan. Jag tror ärligt talat att jag mest var irriterad över att ha väckts så abrupt när jag behövde sova och var sådär totalt ingosad i mitt sköna täcke, madrass och kudde efter en lång bra dag och salsakväll och skitskor och fotont. Inte irriterad på K såklart, men på att vad det än var som ljöd inte hade den goda smaken att göra det EFTER jag fått sova ut.

Mitt morgonzombie jag är lite sådär arrogant och ”scr..you all”. Tur att jag har mitt insmugglade (though not really, fullt legalt intaget) vackra, nektarliknande Löfbergs Lila. Idag hade jag fasen börjat gråta om det spillts ut av klumpiga zombiehänder.

Innan vi kastade oss ut för att fly för livet från den okända faran ringde vi åtminstone ner till entrén för att fråga om det var något att göra det för.

Och inte vet jag vad sirenen betydde. God morgon Olivia – hånskratthånskratthånskratt? Men det var inget att fly hals över huvud för och vi gick och lade oss igen.

DUNS

Sa det på min madrass.

Och Olivia sov som en stock tills någon vänlig själ nu smsade mitt på dagen. Väckarklockan minns jag över huvud taget inte att jag stängt av och lagt bredvid mig i sängen.

Nu orkar jag inte skriva mer, adrenalinet av en kul historia att skriva ner har falnat och munnen trutar trumpet mot datorskärmen. Nu ska jag sätta på andra avsnittet av Flashforward och dricka mitt kaffe i skön tystnad i både tanke och allt annat och zombiekaffemorgonbubbla.

pics:mine

stunder som nu & längtan som få

Det är stunder som nu, som man längtar efter sin familj. Eller En Familj. En Egen.

Klockan är kvart i elva, och man kommer hem efter en lång dag i mer eller mindre 180 km/h – oj så skönt då om man kom hem till någon kär. Som frågar hur dagen varit, ger en kram. Bara att sitta och prata om allt och ingenting framför ett stearinljus på bordet en vardagskväll, till ett glas mjölk och nybakta bullar.

”Hörde du att…”

”Du förresten, kan vi inte dra och spontanbila dit näsan pekar i helgen… Eller till det där…”

”Ska vi till klätterhallen imorrn?”

…

Bara.

tårar jag inte förstår

Jag vet inte ens varför jag gråter.

Min tro den är starkare än någonsin, min trivsel i sydney precis likadant.

Är det das werltschmärtz? Alla dessa tusentals gråtande männiksor världen över just nu? Människor som våldtas, slaktas, slits itu inuti av ångest, ondska eller sorg, brustet hjärta och allt det andra som jag inte kan namnge här och nu.

Som smittat av sig genom luften mot mig nu?

Eller har det med mig att göra?

Inte vet jag.

Vad jag gråter över nu.

Mitt hjärta bara brast lite nu. När jag stod där i köket framför disken som ska in i diskmaskinen, och en låttext uppsatt på väggen framför mig, youtubevideon av låten på mobilen på köksbänken.

Du fördrev mig Gud

Från mitt hemland slets jag bort

Här är jag en flykting och en främling

Och det ödet finner jag mig i

Men du tog mitt barn

Och du tar mig från min man

Jag kan inte längre se nån mening

Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden

Om du inte finns till

Vad ska jag göra då?

Nej du måste finnas, du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra

På ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste

Hur kan du då överge mig

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting, om du inte fanns

(Helen Sjöholm, Du måste finnas, Kristina från Duvemåla)

Jag har aldrig haft en känsla för den här låten förut. Innan idag.

Aldrig brytt mig, aldrig känt mer inför den än att det är en av många Kristina från Duvemåla låtar och jag kommer ihåg att jag såg den i Malmö när jag var elva tack vare min faster.

Och nu, nu när jag skriver, bultar mitt hjärta, verkligen bultar hårt, som det gjort sedan jag oanande sjöng de första stroferna på den i köket inför söndagen. Hade inte bestämt mig för att sjunga just denna låten på söndagens gudstjänst före just den sekunden då rösten bröts halvvägs igenom och jag plötsligt kände tårarna spruta.

Ett tecken eller en känsla, om något. Som inte behöver vara större än det att jag vill, vill, vill sjunga just den här inför vilka som nu kommer på söndagens gudstjänst vi har.

Det var en impuls att fråga Katja om jag fick sjunga. I onsdags. Innan Café Svensson.

Det underliga i att plötsligt känna så starkt för en text, och ändå inte fatta vad det är i den som gör mig så upprörd, darrig, skakig, gråtfärdig, ledsen.

Är det så starkt, fortfarande.

Är rent av lite läskigt.

Att jag så starkt kan känna med orden i den här låten. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Det är verklighet för mig. Jag vore ingenting om du inte fanns.

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen ja vem skulle skänka mig den

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden.

Om du inte fanns till

Vem tog hand om mig sen.

Jag känner så starkt, och jag upplever så intensivt. Att om jag aldrig hade fått den här gåvan. Att tro på dig. Då hade jag

då hade jag

jag har inte ord.

Jag har så svårt att se den tomheten jag var, förvirringen jag kände för livet, rädslan inom mig, ensamheten. Den finns ju där fortfarande, men ändå samtidigt inte.

Det är ju det svåra. Att veta att du finns, medans allt man har att gå efter är tron. Det är en enda stor orkan att försöka förklara ibland för människor hur det fungerar. Men det är så stort i mitt liv.

De jag har i det som förstår, eller fattar en del, eller åtminstone kan glädjas åt mig istället för att se på mig som en konstig insekt, de är jag oändligt tacksam över att ha. Kan nästan inte föreställa mig hur svårt det varit annars.

Känner muslimer och judar så här starkt? Buddhister och hinduer? Jag skulle verkligen vilja veta. Så svårt det än kan vara att diskutera det, så många hinder att komma över innan det ens är möjligt. Hade trott att jobbet på lägret i somras skulle vara mer av det där. Nattlånga samtal om livet och döden och tron mellan alla oss som arbetade sida vid sida i Faith and Beliefs på World Scout jamboreen i Skåne. Jag är faktiskt lite besviken på att vi inte kom längre, att vi arbetade för mycket var för sig. Och att jag inte orkade då. Mer än med Bob.

Något känner de ju. Annars skulle de inte vara där de är. Välja det liv de har.

Det kan vara så frustrerande. Detta slit mellan rationell tanke och hjärta tro kan vara. Hur man kan ”inte-mötas” på den gemensamma grunden att man tror, samtidigt som man tror….

Men det är inte därför jag gråter.

Försöker känna, välja liv för mig själv just nu. Och mitt hjärta värker. Försöker hitta mina gåvor, så att jag kan hitta det livet som gör mig lyckligast. Det jag ska leva, blev satt på jorden för att göra.

Och jag älskar så att sjunga. Att få stå där och pricka tonerna, känna orden. Fastän jag fortfarande är så blyg inuti, inte vet var jag göra av mina armar och ben när alla stirrar på mig. Om jag tycks dem på riktigt eller affekterad.

Och jag vill stå på scen. Roa, beröra, inspirera om jag kan. Lära ut. Breda ut mina armar i vida gester och dundra med min röst, eller snurra runt i en dans med allas ögon på mig.

Jag måste tro att det var en mening med mitt liv i den här staden. Ett år tillskänkt, att komma fram till var mina steg ska gå. Beslutet var så definitivt ja. Men jag känner mig som en liten osäker tioåring, som inte vågar helt det mitt hjärta vill. Så osäker på om jag kan, så liten inuti. Om jag håller måttet. Hur långt gåvorna räcker. 

Jag längtar efter min morbror. Även om han rättade mina berättelser med röd penna och inte fattade att jag bara ville ha beröm, så skulle han säga rakt ut att gå och gör det! Följ dina drömamr.

Jag vet inte ens om jag vågar, har rätt till att drömma, så liten känner jag mig. Jag vet ingenting om att sjunga och dansa och stå på scen och vara någon annan än mig själv, knappt det.

Och var ska jag ta vägen med det här? Jag är i Sydney, var ska jag göra av mina drömmar när jag om jag ens vågade söka, missar antagningsproven för att jag är på andra sidan jordklotet? My god, jag är på tredje sidan av det här worddokumentet nu. Om någon ens har orkat läsa så här långt är ni värd en applåd.

Sitter i min fåtölj vid fönstret ut mot staden med min våta kind mot knytnäven och tänker. Orkar knappt tänka, så utmattad som jag alltid blir av tårar. Det här är verkligen min dagbok online idag. Ni får ursäkta.

Att det faktiskt fysiskt kan värka så i hjärtat. Kan bara skaka på mitt huvud. Vem kan säga att jag har vad som krävs om jag inte försöker?

Vad ska jag försöka? Ta vägen.

Frågade en vän här, bad om hans ärliga djupaste allvarliga åsikt, om jag kunde söka in till något med det jag har. Och han sa ja. Vill tro, men våga? Blir stum av rädsla. Kall och ont i bröstet.

Försöker dra mig till minnes den där kareokelåten i Newtown, på Kellys on King. De som stod där och gapade, som jag aldrig träffat förr, aldrig känt, aldrig aldrig haft någon anledning att vilja göra mig varken glad eller ledsen. Försöker tro på att den upplevelsen är något att gå på.

Var är min stjärnhimmel, hur högt vågar jag sikta?

EDIT: Skrevs förra fredagen. Sjöng Du måste finnas på söndagkvällen. Det gick banne mig finfint.

pics: tumblrs and googles, except the one of me: taget av Kristina S.

crazy people crazy guys crazy crazy

  

 

my heart turns as cold and black as ice whenever I think of you

all I want to do

now that I'm free of you

is dance, dance, dance

with my arms up wide

and big celebratory middlefingers pointed in your general direction

painting my lips bright red

to show

how ... glad I am to be rid of you

to be free

and that I normally live on the other side of the world

and you can't reach me there

det behöver ibland inte krävas så förbannat lång tid

 för att

bli rädd

och för att fatta

att det är smart att bli det

läser CRAZY FOR YOU av Jennifer Cruise nu för andra gången och det är så förbannat läskigt att läsa kapitlen som är ur huvudpersonens före dettas synvinkel. Han fattar verkligen inte hur fel han gör när han bryter sig in i hennes nya hus och kopierar en nyckel så att han kan gå in när han vill och "titta till henne". Eller saboterar hennes huslån, eller försöker göra allt för att ta bort hennes nya hund, så att hon ska komma tillbaka till honom...

All of Tibbett adored Bill, a coach in a million, but Quinn was beginning to have doubts.

And it was so unfair of her to have doubts. She knew he’d warm the car for her, first opening the door with his key instead of hers, which was another thing about him that bothered her, that he’d had that key cut without her permission two years ago when they’d first begun to date. But since he’d had the key cut so he could keep her gas tank filled, it was completely illogical that she should be annoyed. It was wrong to complain about a man who was unfailingly clean, generous, considerate, protective, understanding, and successful, and who’d shelled out hundreds of dollars in fossil fuel for her since 1997. Really, the dumbass was the perfect man.

…

“Where is she?” Quinn demanded as soon as they were outside standing next to her car. Her hazel eyes snapped at him and color flooded her cheeks. She looked great.

“It’s safe and warm.” Bill patted her arm. “It’s fine. Calm down.”

Quinn shrugged his hand from her arm and took a step closer.

“No, it is not fine. I want that dog back. Wherever you took her, we’re going there now to get her back. And it better not be the pound, or I’m never speaking to you again.”

“You’re overreacting.” Bill spoke calmly, but he was puzzled. Things weren’t going right. She shouldn’t be this mad.

“The dog is fine. I told them not to put it to sleep. I told them to call us if nobody—”

“You took her to the pound.” Quinn’s voice shook. “You take me there right now.”

“Quinn, be reasonable—”

…

“I said, ‘I’m leaving.’ I said, ‘You just watch me leave.’ ”

“And he smiled.” Nick took down his coat. “You have a problem.”

…

Bill's two weeks were hell, too.
 First of all, Quinn had cut her hair and he hated it. Hated it. It gave him a headache to look at it.
She'd looked so sweet before, like a mother, like his girl, and now she was different, farther away from him, and he hated it.
 Of course it would grow back. She was just going through a phase, and when they were back together, he'd say, "Please don't cut your hait again," and she’d be sweet as always, and it would grow back.
He couldn't wait.

nu när jag läser om boken vill jag inte ens läsa hans avsnitt för noga, jag bara skummar igenom dem. så obehagliga tycker jag att de är 

och det läskigaste av allt.

är att jag dejtade en kille precis som han i höstas här i Sydney.

som efter tre dejter - TRE - blev paranoid, efterhängsen och stalkerish.

fattade inte alls att jag inte ville ha med honom att göra trots upprepade sms, klara besked i telefon där han basically försökte tjata sig till att komma tillbaka in i mitt liv och hävda att jag missförstått honom, frågade ut Kristina i mataffären och babblade på såpass om mig att hon blev illa till mods.

med mera, med mera.

Har stött på honom på gatan och uteställen sedan dess och han blir fortfarande lika galet glad att se mig, trots att jag sagt det rakt ut gång på gång, och en mindre knäpp man hade fattat att NEJ - hon är INTE intresserad.

Känns som att jag fick en narrow escape i oktober.

Det är så svårt att förklara hur han var för det ligger hela tiden i de små detaljerna. De som man nästan missar.

Jag började fatta hur han var när mormor dog, och jag behövde space och vara ensam och med folk jag redan kände väl, inte ville dejta just varje dag

(!? läskigt bara det att vilja träffa mig varje dag! äcklas av att tänka tillbaka)

och han inte förstod utan trängde sig på och ville umgås, hänga, vara pojkvän-flickvän (redan! f* no) klibbade fast och rätt upp och ner var svartsjuk(!!) och konstig.

Till och med butiksföreståndare och restaurangfolk dit han tog mig på dejterna före var reserverade mot honom, visste vem han var, betedde sig inte som de brukar göra med andra gäster. Och jag skojar inte när jag skriver det.

Nej fy fasen.

Lätt psykopatiska killar(och tjejer) är något av det läskigaste som finns.

Som tur är så är CRAZY FOR YOU inte en bok om hur knäpp han är, utan om hur hjältinnan bryter upp från allt det där och i grund och botten är det en romantisk chiclit av min favoritförfattare som alltid, alltid skriver bra, roliga och inte sådär äckligt stereotypa chiclits som kan finnas där ute.

  

jaja. livet går vidare här i Sydney.

jag är glad att jag slapp ifrån killen i höstas.

pics: tumblrs and flickrs and googles 

play the game and

mina händer är inte rena
spåren där
och tydliga
åtminstone för mig själv

tänker
"spela spelet som de gör! det är bara då som du kan vinna!"
vill inga spel
vill ingenting
vill bara vara, leva, älska, springa, leka

varför måste alla vinna
varför måste allting vara så
så hetsigt
trumf över trumf
eller vits över vits
ljug över ljug
för att få något
jag inte vill ge
om jag inte får din sanning
istället

har du någon?
du verkar så cynisk
så fjär och så falsk
rädd för att vara
helt dig själv och öppen med det
men vad vet jag just nu
du är så ny

ärren är där

nå nå nå
att vara så arg
när livets läxor finns överallt
varför bry sig när
folk har funnit värre
alla slickar sår

runt runt
varför spelar jag spelet
varför har jag inte mer avsky
är det för att inget är fel än
jag inte gjort något

kasta vatten på mig
så jag vaknar
jag vill dyka ner
slukas
av vågen
som jag älskar vågorna
aldrig behärskat dem som nu
dyka ner i dem
surfa med kroppen på dem

skulle kunna vara där en evighet
i vattnet i havet
i vågorna på land vet jag inte än

hur håller man kvar sig själv
när man oupphörligen förändras
av varje upplevelse man är med om
av varje sak som berör
av varje ärr man får
av allt
aldrig still
aldrig stum

kan stanna här en evighet
förstår berusningen nu
så tom jag vet jag måste känna mig i längden
känner jag den nu
av jakten
vinsten
trofén och ruset
blodrött
fladdrande näsborrar som en tjur
hur kan någon gå tillbaks
när blodet rusar
allt det vi är
skaptes för detta

hur gör man då
för att inte glömma sig själv
inte glömma det goda
när man tvekar på om något är helt ont eller helt gott eller helt enkelt tvekar

när allting skriker efter att göra mer
göra igen
följa instinkten
ruset
bruset
glömma
dyka

att hålla kvar sig själv
på jorden
sanden
när hela havets krafter slår över dig
och runtom dig
och drar med dig
du vill dras med

var är du, Du, då?
det kändes rätt
kan det då vara fel?

tänker
"inte om jag håller huvudet över vattnet"
om jag håller det kallt
cyniskt?
om jag tar vad jag får
och spelar spelets regler
lyssnar
på dig
och aldrig förstummar

överlever Jag då?
min själ
mitt hjärta är jag inte rädd för

och hårt som det må vara
ditt får du sköta själv

pics: tumblrs