slumpens varande eller ickevarande

jag tror inte på slumpen
jag tror på den fria viljan hos varje människa och jag tror på en mening med allt, jobbigt och hårt likaväl som gott och fantastiskt
och jag tror att den som håller tidens väv i sina händer vet allt både framåt och bakåt och drar i trådarna både för varje enskild älskad varelse och för en högre mening som vare sig du eller jag kan ens förmå att förstå

för ett år sen åkte jag till göteborg över en helg
mitt i hjärtekross och sydneyförberedelser
en härlig kväll med vänner
en konsert
movits
och ett ständigt öga letande efter föremålet för min förälskelse
på väg från mcdonalds hela gänget kastar jag ett öga över vägen mot brunnsparken
och ser han och hon komma gående
från samma konsert visade det sig
leende
skrattande
lyckligt galna i varandra

för en timme sen gick jag genom hyde park
på morgonpromenix och träning och yoga i morgonsolen
började igår
förkylningen borta
träningsbehovet väckt
och morgongrusig i ögonen med starka solen rakt framför mig går jag med blicken sänkt och koncentrationen hårt på att bara gå
då på stigen som korsar min jag ser en bekant huvtröja passera framför mig med huvan uppe och ansiktet dolt
tänker: det kan väl aldrig vara

jag blev så paff
och vi har inte pratat på flera dagar
inte setts sedan måndags
inte hörts sedan manlymorgonen
och jag vill inte vara först med att höra av mig
hur dumt det än kanske låter

undrar vad meningen var med det här
skulle jag sagt hej
i göteborgsfallet känns och kändes det rätt klart
det var vad jag behövde se för att förstå
att det verkligen var han och hon och inte vi mer
men vad var meningen med det här?
en sådan stor stad
en sådan stor park
en sådan perfekt timing

önskar jag hade pengar på mobilen
för nu vill jag verkligen smsa
hur mycket jag än ville vänta och se vad som hände

känns lite dramatiskt men ändå rätt passande att lägga in denna underbara lätt uttjatade klassiker här
so bear in mind att jag gör det med glimten i ögat
jag gillar faktiskt den här burkiga versionen - låter som när man pratade i telefon på de gamla snurrtelefonernas tid

tankedagar

först av allt - stort KUDOS till den lilla medelålders asiatiska damen på Northern Line tåget ut till Birgitta som helt öppet satt och bläddrade i A.As broschyr bland pendlarna i tisdags

alcoholics anonymous - verkligen anonymt på pendeltåget?

annars?    

tankefyllda dagar  

stora tankar

små tankar

ledsna tankar

arga tankar
konstiga tankar

förtvivlade tankar

längtansiga tankar

hopplösa tankar

förvirrade tankar

så jobbiga tankar

att man somnade av bara utmattningen

så mycket tankar att man tog färjan ut till Manly och låg i sanden under solen och bara tänkte tills det inte gick längre

så knepiga tankar att man vacklade mellan längtan efter jobbet bara för att komma undan lite imorse, och frustration över att inte kunna tänka ordentligt på ett par-sex timmar

så mycket tankar att man satte sig på en mur vid en park mitt på Crown St i kära kvällsmörka Surry Hills på vägen hem och bara tänkte

och tänkte
och tänkte
där mitt bredvid vägen med allt sus och brus och stadsrus halvvägs mellan A och B gick det kanske lite, lite lättare ett tag i alla fall

jag har inte kommit nästan någonstans känns det som

står fortfarande med benen mellan förtvivlan och förvirring

och vet inte alls exakt eller någonting någonstans

mest bara att jag är så otroligt förbannat frustrerad

och att jag vill veta vad det betyder och innebär!

förstår ni
hur
rörigt
det är?

en utflykt till Manly var precis rätt
och jag kommer sakna möjligheten

färjan från stan till Manly och en stund på bryggan mellan sanden och färjan hem

deeper and deeper I fall and less and less I care

regnet öser och gatorna lyser blanka och folktomma under gatljusen

förkylningar och pappersarbete åt sidan
jag har det så förbaskat bra just nu

träffar en kille som jag tycker så väldans mycket om
jobbar på ett franskt cafe i ett av mina favoritområden i sydney
jag är fortfarande i FREAKIN sydney
har vänner att umgås med
och tak över huvudet
mat i magen nu när jag har jobb
framtidsplaner
framtidsplaner
framtidsplaner

drömmar

crazy people crazy guys crazy crazy

  

 

my heart turns as cold and black as ice whenever I think of you

all I want to do

now that I'm free of you

is dance, dance, dance

with my arms up wide

and big celebratory middlefingers pointed in your general direction

painting my lips bright red

to show

how ... glad I am to be rid of you

to be free

and that I normally live on the other side of the world

and you can't reach me there

det behöver ibland inte krävas så förbannat lång tid

 för att

bli rädd

och för att fatta

att det är smart att bli det

läser CRAZY FOR YOU av Jennifer Cruise nu för andra gången och det är så förbannat läskigt att läsa kapitlen som är ur huvudpersonens före dettas synvinkel. Han fattar verkligen inte hur fel han gör när han bryter sig in i hennes nya hus och kopierar en nyckel så att han kan gå in när han vill och "titta till henne". Eller saboterar hennes huslån, eller försöker göra allt för att ta bort hennes nya hund, så att hon ska komma tillbaka till honom...

All of Tibbett adored Bill, a coach in a million, but Quinn was beginning to have doubts.

And it was so unfair of her to have doubts. She knew he’d warm the car for her, first opening the door with his key instead of hers, which was another thing about him that bothered her, that he’d had that key cut without her permission two years ago when they’d first begun to date. But since he’d had the key cut so he could keep her gas tank filled, it was completely illogical that she should be annoyed. It was wrong to complain about a man who was unfailingly clean, generous, considerate, protective, understanding, and successful, and who’d shelled out hundreds of dollars in fossil fuel for her since 1997. Really, the dumbass was the perfect man.

…

“Where is she?” Quinn demanded as soon as they were outside standing next to her car. Her hazel eyes snapped at him and color flooded her cheeks. She looked great.

“It’s safe and warm.” Bill patted her arm. “It’s fine. Calm down.”

Quinn shrugged his hand from her arm and took a step closer.

“No, it is not fine. I want that dog back. Wherever you took her, we’re going there now to get her back. And it better not be the pound, or I’m never speaking to you again.”

“You’re overreacting.” Bill spoke calmly, but he was puzzled. Things weren’t going right. She shouldn’t be this mad.

“The dog is fine. I told them not to put it to sleep. I told them to call us if nobody—”

“You took her to the pound.” Quinn’s voice shook. “You take me there right now.”

“Quinn, be reasonable—”

…

“I said, ‘I’m leaving.’ I said, ‘You just watch me leave.’ ”

“And he smiled.” Nick took down his coat. “You have a problem.”

…

Bill's two weeks were hell, too.
 First of all, Quinn had cut her hair and he hated it. Hated it. It gave him a headache to look at it.
She'd looked so sweet before, like a mother, like his girl, and now she was different, farther away from him, and he hated it.
 Of course it would grow back. She was just going through a phase, and when they were back together, he'd say, "Please don't cut your hait again," and she’d be sweet as always, and it would grow back.
He couldn't wait.

nu när jag läser om boken vill jag inte ens läsa hans avsnitt för noga, jag bara skummar igenom dem. så obehagliga tycker jag att de är 

och det läskigaste av allt.

är att jag dejtade en kille precis som han i höstas här i Sydney.

som efter tre dejter - TRE - blev paranoid, efterhängsen och stalkerish.

fattade inte alls att jag inte ville ha med honom att göra trots upprepade sms, klara besked i telefon där han basically försökte tjata sig till att komma tillbaka in i mitt liv och hävda att jag missförstått honom, frågade ut Kristina i mataffären och babblade på såpass om mig att hon blev illa till mods.

med mera, med mera.

Har stött på honom på gatan och uteställen sedan dess och han blir fortfarande lika galet glad att se mig, trots att jag sagt det rakt ut gång på gång, och en mindre knäpp man hade fattat att NEJ - hon är INTE intresserad.

Känns som att jag fick en narrow escape i oktober.

Det är så svårt att förklara hur han var för det ligger hela tiden i de små detaljerna. De som man nästan missar.

Jag började fatta hur han var när mormor dog, och jag behövde space och vara ensam och med folk jag redan kände väl, inte ville dejta just varje dag

(!? läskigt bara det att vilja träffa mig varje dag! äcklas av att tänka tillbaka)

och han inte förstod utan trängde sig på och ville umgås, hänga, vara pojkvän-flickvän (redan! f* no) klibbade fast och rätt upp och ner var svartsjuk(!!) och konstig.

Till och med butiksföreståndare och restaurangfolk dit han tog mig på dejterna före var reserverade mot honom, visste vem han var, betedde sig inte som de brukar göra med andra gäster. Och jag skojar inte när jag skriver det.

Nej fy fasen.

Lätt psykopatiska killar(och tjejer) är något av det läskigaste som finns.

Som tur är så är CRAZY FOR YOU inte en bok om hur knäpp han är, utan om hur hjältinnan bryter upp från allt det där och i grund och botten är det en romantisk chiclit av min favoritförfattare som alltid, alltid skriver bra, roliga och inte sådär äckligt stereotypa chiclits som kan finnas där ute.

  

jaja. livet går vidare här i Sydney.

jag är glad att jag slapp ifrån killen i höstas.

pics: tumblrs and flickrs and googles 

har aldrig varit bra på att hålla bollar i louften

staden ser ut att glöda av ljus från där jag sitter
och sirenerna tjuter som vanligt

är så trött på att vara människa
just precis nu är jag faktiskt det

det är verkligen konstigt
men jag slås bara igen av att jag mår som sämst här när jag inte varit ute vid havet, på stranden, eller motionerat här nere
det går så snabbt
humöret bara dalar
det är lite knäppt faktiskt

jag känner mig inte helt som mig själv
kan inte jonglera människor
och ändå är det nästan det jag gör

jag är så trött på killar
på dem jag vill ge stora feta käftsmällar
till de jag bara vill ska bjuda ut mig
och sen de som bjuder ut mig

igår var banne mig den tuffaste dagen här i sydney sedan mormor dog
inte bara för känslostormarna till höger och vänster
inte bara för att ...
och inte bara för att jag patrullerade på 2 timmars sömn och ingen mat

har haft såna grymma veckor på sista tiden
börjat gilla sydney igen
känna mig hemma even
vädret har strålat

vänner, äventyr, sol, surf och bad på Australian open i surfning i Manly hela helgen

my favourite kind!

känts som hemma
spontanäventyr och folk runt sig man gillar och har kul med
förra helgen stämde bara allt
även det som inte var ett dugg kul

förbannade mansgrisar som tror att de kan tjata - ja ni såg rätt! TJATA - till sig kyssar och menar mera kan dra sig baklänges
över något giftigt
och sticksigt
som en giftig kaktus
nakna

vad är du för en liten skit
som tror att det är okej
att om du bara frågar "varför inte" på det där äckelslemmiga viset tillräckligt många gånger
och dina patetiska försök till bedroom eyes
så kommer jag - öh - slänga mig runt halsen på dig?
get real
väx upp
och gå och dränk dig

nä med risk för att låta rasistisk nu
så har jag verkligen INTE träffat på en enda schysst brasiliansk kille i det här landet
från sådana jag känt på avstånd i månader till de jag träffat över en kväll


sad days när man inser gång på gång att killar lever upp till de värsta klyschorna och fördomarna man kan ha om dem
och det gäller verkligen inte bara brasilianare

borde seriöst börja fundera på att byta namn på bloggen till bittrabitterheterfromsydney
känns som att allt jag skriver är bittert eller ettrigt

;)
menmen!
när kommer då min lovestory?
en redig löövståri?

kom igen liksom

ingredienserna
alla ingredienserna
finns ju liksom här

the story of ketchup and valentines week

 

bara fall in i ledet, raring

så blir allt bra

och gör nu som vi säger 

 

...

 

om det vore så enkelt

 

sssskulle inte tro det grabben. 

I retain the right to change my mind

whenever

wherever

why-ever

 

"hur man blåser upp något helt ur proportion" eller

"the pitfalls of dating rules and whether or not to follow them" 

även känt som 

"en studie i frustration, kulturkrockar och varför killar suger, även när de bara suger lite och man mest bara vill skita i dem och det faktiskt inte går - och det inte spelar ett jota att det faktiskt inte alls är jordens undergång eller du egentligen blivit behandlat direkt dåligt, bara enligt bokens regler vilka du hatar eftersom de skrevs för och av en man och inte en kvinna, typ"

no friggin way

slut med det

taking back the power 

 

"string along little baloon, string along"

 

in the words of Veronica Maggio

"finns det en så finns det flera"

;)

och om inte det har varit veckans sanning

så är inte mitt namn Olivia.

ps dagbokn. ja ä int bitter på rikti

 

ja har bare helt enklt värlns härligste humår när Hajna Där som vart så trevli int hör av se, se  

pics:google, tumblrs

happy V day

No Valentine for me this year

however

Aj häf grejt hååps får resten af Sydneytiden

med betoning på hopp

men en får la se vad som händer

pics:googleismyfriend

it's raining men

...hallelujah...?

regnet smattrar på asfalten i Sydney, svishar mot bilarnas gummidäck. målar himlen gråvit.

förutom att jag vaknade med ont i halsen och härliga slemmonster i min hosta så är livet antagligen rätt nice just nu.

inga gamla demoner, eller konflikter eller större skador eller jobbiga arbetsuppgifter eller något sådant där som ligger och stör.

livet knallar på, bara att det är mitt i en storstad som får mig att känna det som att själen sugs ur mig sådär här och där ibland. dramaqueen..

vet jag skriver ofta om hur lite livet på vägen, eller livet på andra sidan jordklotet, faktiskt är olikt livet "hemma". wherever "hemma" is.

hoppas att inte vem som än nu läser blir alldeles moloken av det. för mig var det den häftigaste första insikten efter första stegen ut ur flygplatsen på första långa resan.

j'adore le voyager.

men jag inser mer och mer - varför är det alltid ett men efter mina meningar om hur mycket jag gillar resa/whatever inom samma kategori? man blir ju fasen deppig bara av att alltid ha ett men.. ;)

hur som. men jag inser mer och mer att det jag saknar i mitt liv är rötter. eller, a good place to place my kruka och växa på.

ack du lilla terapi-blogg you.. ständigt samma tema..

vilja. längtan. önskan. saknad.

jag som nyss sa till Jacke, på besök några dagar, över frukostbordet att jag inte är den som tror att gräset är grönare på andra sidan. som det låter nu, känns det som att jag ljög. lol.

en bra sak med att resa. man får tid att tänka och fundera, och känna efter, prova på allt det man tror är man själv. och ta reda på om det verkligen är så.

thinking time.

om insikten när man reser har blivit att livet är en vardag, med upp och ner och inte alltid soliga dagar, var man än är. då är min slutsats på det att det bara gäller ("bara") att komma fram till hur man vill att det ska se ut, och make it happen.

lägga energin på att få vardagen att se ut som man vill, med personer och fritid och jobb och fylla det med aktiviteter som man älskar - så blir det där gräset är vattnat.

åh. jag vet inte om min poäng kommer fram alls.

men vad jag menar är. livet. mitt, eller ditt, och alla andras. har vissa utgångspunkter. och vägen till att bli riktigt lycklig är

1. att acceptera dem för vad de är

man kan inte förneka sånt som varit. bara lära sig att hantera dem på ett bra sätt och gå vidare. the good with the bad. de är en del av den man är, vad man än tycker, men allt går att vända till något bra, någon lärdom. livets är en enda lång rad av läxor. fattar man systemet har man kommit halvvägs

2. komma på vad som gör en glad

vad som triggar, utmanar, sporrar, inspirerar och peppar. ljusglimtarna i vardagen. vad man mår bra av, från morgonkaffestunden (heja heja) till hur man fyller sina dagar och helger

3. "faire le babysteps"

ta de små stegen, ändra en sak i taget istället för att försöka med allt på samma gång. ändrar man sin vardag efter att ha fattat att man kan ändra på det mesta i sitt liv, om inte allt, lite i taget med ögonen på priset så har man halva inne.

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

sinnesrobönen alltså. good shit.

ALRIGHT! lite möe av en självhjälpsbok här nu, dags att lägga av. ;)

oh and the raining men?

spur of the moment salsa på establishment sent tisdags kväll. latinamerican style.

(i mina tankar var jag en av the regulars och vi ägde dansgolvet, det var för ca 50 år sen och golvet låg på Kuba, med cigarrök blandat med karibiska hettan och rytmerna - inte novis som försökte låta mig ledas och lära mig dansa som latinorna med rytmen i blodet)

scootertur under gatuljusen i nattregnet. tight läderjacka i ducati stuk.

well.

eller timtals prat, skratt och klick på trottoarkanten i lördagsnatten tills solen går upp över gatorna.

vad fasen. hej ketchupeffekt?

well. sure makes life interesting.

pics: googlegooglegooglemydearfriend