äntligen har luggen växt ut lite. så man åtminstone kan ha den nere om man "accesoerar"
har väl det där normala "gjort slut - beteendet" och vill färga håret, byta coiffure, ändra om mig
varför gör vi sådär?
jag som trott att det inte syns alls på mig att något saknas
idag fick jag höra av både kunderna som jag ler mot och indiske kocken i köket att jag inte såg glad ut
kanske sprudlande personlighets-syndromet
när man har dagar när man är som de flesta andra tror folk att man är nere
eller så är det bara så att det syns mer än det känns att det syns
flapper-Olivia som till och med hade klätt upp sig ordentligt för jobbet idag
jag får väl dra en liten charleston i bussen på väg till Waterloo imorrn
tutorial strax nedan
ligger hemma med mensvärk
så vilken tur att man vart ledig idag då.. :P
snubblade bara över en liten underbar video som jag måste dela med mig
sitter och aktivt ignorerar sms från vännen min
inte för att jag är sur eller något
jag bara övar mig i att inte bry mig så förbannat
my heart turns as cold and black as ice whenever I think of you
all I want to do
now that I'm free of you
is dance, dance, dance
with my arms up wide
and big celebratory middlefingers pointed in your general direction
painting my lips bright red
to show
how ... glad I am to be rid of you
to be free
and that I normally live on the other side of the world
and you can't reach me there
det behöver ibland inte krävas så förbannat lång tid
för att
bli rädd
och för att fatta
att det är smart att bli det
läser CRAZY FOR YOU av Jennifer Cruise nu för andra gången och det är så förbannat läskigt att läsa kapitlen som är ur huvudpersonens före dettas synvinkel. Han fattar verkligen inte hur fel han gör när han bryter sig in i hennes nya hus och kopierar en nyckel så att han kan gå in när han vill och "titta till henne". Eller saboterar hennes huslån, eller försöker göra allt för att ta bort hennes nya hund, så att hon ska komma tillbaka till honom...
All of Tibbett adored Bill, a coach in a million, but Quinn was beginning to have doubts.
And it was so unfair of her to have doubts. She knew he’d warm the car for her, first opening the door with his key instead of hers, which was another thing about him that bothered her, that he’d had that key cut without her permission two years ago when they’d first begun to date. But since he’d had the key cut so he could keep her gas tank filled, it was completely illogical that she should be annoyed. It was wrong to complain about a man who was unfailingly clean, generous, considerate, protective, understanding, and successful, and who’d shelled out hundreds of dollars in fossil fuel for her since 1997. Really, the dumbass was the perfect man.
…
“Where is she?” Quinn demanded as soon as they were outside standing next to her car. Her hazel eyes snapped at him and color flooded her cheeks. She looked great.
“It’s safe and warm.” Bill patted her arm. “It’s fine. Calm down.”
Quinn shrugged his hand from her arm and took a step closer.
“No, it is not fine. I want that dog back. Wherever you took her, we’re going there now to get her back. And it better not be the pound, or I’m never speaking to you again.”
“You’re overreacting.” Bill spoke calmly, but he was puzzled. Things weren’t going right. She shouldn’t be this mad.
“The dog is fine. I told them not to put it to sleep. I told them to call us if nobody—”
“You took her to the pound.” Quinn’s voice shook. “You take me there right now.”
“Quinn, be reasonable—”
…
“I said, ‘I’m leaving.’ I said, ‘You just watch me leave.’ ”
“And he smiled.” Nick took down his coat. “You have a problem.”
…
Bill's two weeks were hell, too. First of all, Quinn had cut her hair and he hated it. Hated it. It gave him a headache to look at it. She'd looked so sweet before, like a mother, like his girl, and now she was different, farther away from him, and he hated it. Of course it would grow back. She was just going through a phase, and when they were back together, he'd say, "Please don't cut your hait again," and she’d be sweet as always, and it would grow back.
He couldn't wait.
nu när jag läser om boken vill jag inte ens läsa hans avsnitt för noga, jag bara skummar igenom dem. så obehagliga tycker jag att de är
och det läskigaste av allt.
är att jag dejtade en kille precis som han i höstas här i Sydney.
som efter tre dejter - TRE - blev paranoid, efterhängsen och stalkerish.
fattade inte alls att jag inte ville ha med honom att göra trots upprepade sms, klara besked i telefon där han basically försökte tjata sig till att komma tillbaka in i mitt liv och hävda att jag missförstått honom, frågade ut Kristina i mataffären och babblade på såpass om mig att hon blev illa till mods.
med mera, med mera.
Har stött på honom på gatan och uteställen sedan dess och han blir fortfarande lika galet glad att se mig, trots att jag sagt det rakt ut gång på gång, och en mindre knäpp man hade fattat att NEJ - hon är INTE intresserad.
Känns som att jag fick en narrow escape i oktober.
Det är så svårt att förklara hur han var för det ligger hela tiden i de små detaljerna. De som man nästan missar.
Jag började fatta hur han var när mormor dog, och jag behövde space och vara ensam och med folk jag redan kände väl, inte ville dejta just varje dag
(!? läskigt bara det att vilja träffa mig varje dag! äcklas av att tänka tillbaka)
och han inte förstod utan trängde sig på och ville umgås, hänga, vara pojkvän-flickvän (redan! f* no) klibbade fast och rätt upp och ner var svartsjuk(!!) och konstig.
Till och med butiksföreståndare och restaurangfolk dit han tog mig på dejterna före var reserverade mot honom, visste vem han var, betedde sig inte som de brukar göra med andra gäster. Och jag skojar inte när jag skriver det.
Nej fy fasen.
Lätt psykopatiska killar(och tjejer) är något av det läskigaste som finns.
Som tur är så är CRAZY FOR YOU inte en bok om hur knäpp han är, utan om hur hjältinnan bryter upp från allt det där och i grund och botten är det en romantisk chiclit av min favoritförfattare som alltid, alltid skriver bra, roliga och inte sådär äckligt stereotypa chiclits som kan finnas där ute.
Snuvar och har mig till adrenalinet som pumpats igång av de första två avsnitten på denna nya serie av FOX.
Streamat! Inte laddat ner eller andra olagligheter. Fast klart att den moraliska aspekten av att dra nytta av någon annan människas val att utföra en olaglig handling är ju som alltid väldigt intressant.
Samtidigt som var människa måste ta ansvar för sitt eget liv, och ingen någonsin kan ta ansvaret för eller från en annan vuxen människa, blir ju frågan om det automatiskt gör mitt utnyttjande av personens handlingar okej - väldigt.. Låt oss säga.. Just det. Intressant.
De flesta av oss väljer oftast att skjuta sådana pseudodjupa moraliska frågor på "en annan gång", vid det där knorret i magen, som säger att man nog kanske egentligen inte skulle gilla att följa sin egen ideologiska övertygelse i frågan, och att man hellre gör det som är lätt.
Att ignorera den.
Dra en stor tjock slöja över de tankarna och distrahera med något annat. Tra lala lala.
Tra lala lala.
Lite pseudopolitiskt etikfilosoferande såhär på kvällskvisten.
Något ska man ju hitta på mellan jobb, och plugg, och sitta och vänta på att en kille ska höra av sig.
Vilket osökt för mig till vad jag precis satt och funderade över
Många vilsna funderingar och pseudodiskussioner - and yes. Pseudo is the word du jour. - mellan mig och Kristina och vem helst som vi trott kan svara oss, har cirkulerat kring dating.
Närmare bestämt datingkultur.
Närmare bestämt datingkultur här nere. Down under - pun intended.
Skämt åsido. Närmare bestämt:
Vi har vilset försökt få reda i röran som är blandningen av alla dessa olika romantiska komedier vi sett ända sedan tonåren, hur svenska killar beter sig hemma i Svea Rike och den svenska datingkulturen i allmänhet-obefintlig och/eller stapplande. För jag menar, jag ska erkänna att jag vet väldigt lite om hur dating egentligen är menat att gå till, ens i Sverige. Om det ens är menat att gå till på något väldigt särskilt sätt.
Jag har haft längre förhållanden, och kortare. Något kortare än kort. En del mer komplicerade än få. Något kanske inte ens skulle räknas som ett förhållande (fastän defenitionen på vad som är ett förhållande eller inte, säkerligen skulle kunna sysselsätta mig på mer än ett par rader och därför får vänta till ett annat tillfälle)
Jag må till och med ha bott ihop med en kille i tre år - men det hjälper mig inte ett dugg när det kommer till datingregler om jag aldrig regelrätt dejtat förut!
Hur ska vi bete oss egentligen?
För jag menar, let's face it. Livet är inte en enda lång romantisk komedi. Det må vara hur komiskt eller romantiskt då och då som helst! Livet är livet.
Förvirrande. Omtumlande. Kringkastande. Tradigt. Frustrerande. Irriterande. Sorry. Sidetrackad där, började visst beskriva killar istället...
Nej, men min poäng är hur som haver, att livet... inte funkar som i en romantisk komedi. Varför skulle vi annars ha ett behov av att se dem?
Och hur ska en enkel normalkomplicerad normalstörd flicka från Småland egentligen veta hur hon ska bete sig, när inte ens romantiska komedier är konsekventa med hur den romantiska hjältinnan ska få sin Prince Charming?
Alltså. Allt det där är verkligen intressanta spörsmål. Månne inte för alla som läser det här, men åtminstone för mig.
Men det var inte det HELLER som var frågan.
Problemet är att om jag inte ens vet hur man dejtar hemma, så blev det hela med ens betydligt mer förvirrande när man sen kommer hit.
Kulturen är helt annorlunda.
Killar är mer macho.
Tjejer går klädda i killer heels och de kortaste klänningar jag någonsin sett. Vi snackar "snälla böj dig inte fram ens en centimeter för guds skull" och "nu går jag ner från trottoarkanten, bäst att hålla kvar kjolkanten nedanför skinkan så den inte kanar upp". Det är skrattretande! Jag må vara påverkad av resan i Indien fortfarande, men vissa saker känns helt enkelt inte okej att visa för hela världen, för mig. Jag skulle hellre gå ut på gatan precis här och nu och nita första bästa (icke synligt påtända) människa än att ta på mig något så kort!
Det handlar inte ens om vad tjejerna sänder för signaler eller inte, but while we are on that subject, låt mig bara få säga att vi har en civilisation och medvetenhet och tankar i våra hjärnor av en anledning och killar som tror att det är okej att bete sig som neanderthalare och ta vad helst de vill ha bara för att testoteronen de har i kroppen manar dem till det kan dränka sig i närmaste toalett.
Det handlar om att tjejerna nervärderar sig själva till att bli prydnader och sexobjekt, eller tomma dockor och i det närmaste killars accessoarer genom att ta på sig kläder och skor som inte går att röra sig i, knappt sitta ens. Welcome back to the fifties people!
50-tal nej tack. Inte ens värt det för de snygga klädernas skull.
(Hade i ärlighetens namn nog kunnat ta nästan vilket årtal som helst, beroende på geografisk utgångspunkt)
Var förresten på en american retro diner i Melbourne, apropå det! Drack en rootbeer float och allt!
Soda Rock, Toorak Rd, Toorak - go there!
Haha! När man skriver om trollen!! Killen jag skrev om hörde precis av sig! "gaaah" :)
Jag tror att jag kan skippa en del ranting och dating teorier som vi har haft. I stora drag, har vi hittills varit väldigt präglade över att alla vart vi än går tycks påpeka vilken machokultur det är här, och att tjejer alltid går ut i högklackat, och att bli utbjuden på middag där killen förväntas betala allt definitivt är kutym här.
För min egen del, har det nästan gett mig något av en identitetskris!
För er som känner mig skulle det kanske låta konstigt om jag säger att jag helt varit passiv hittills. Av rädsla för att göra något "fel" eller verka både "för framåt" eller "för bakåt".
Låter det som mig? Inte vet jag. Men det har känts lite konstigt. Är säkert en produkt av sommarens snurriga dansande och en generell psykologisk trötthet över att överhuvudtaget ha med motsatta könet att göra.
Men det spelar ingen roll nu.
För jag har bestämt mig för att helt enkelt vara mig själv. Jag spontanrockar skiten. Det brukar ju ändå vara då jag funkar som bäst.
Regler shmegler. :)
I värsta fall så lär jag mig något nytt. Det gör man ju alltid av misstagen.
