sista natten hemma

Sista natten i emmaboda och jag stod med fötterna på bädden och hängde ut från fönstret på andra våningen. Skulle stänga fönstret och klockan var halv två och jag kunde inte motstå en allra sista punkt av nu och där.


Regnet duggande på svart blöt asfalt i skenet från gatuluktorna. Det mjuka sävliga tysta tassande ljudet det gör mot väg och löv när det slår ner. Plo-p. Plo-p.


Doft att dra djupt ner i lungorna, fuktig och kall och vintern runt hörnet sådär så man anar det. Doften av novembernatt.


Blöta svampiga svampar, lavar och hala mossiga suggiga barkräfflor på träd.


Multnande löv och någon lätt knappt urskiljbar sådär söt och sliskigt ton av äpplen som trillat av knotiga träd.


Stilla disigt duggregn och alldeles alldeles tyst, förutom någon enstaka saktfärdigt ssshhhhande förbi från en bil från andra sidan huset och den våta vägen.


Det är något speciellt med en plats man älskar.

sista bandet till barndomen

Det sista bandet till barndomen, klippt.

Så känns det.

Att allt som väntar nu är bara ännu mer av vuxenvärld och vuxeninsikter och vuxenproblem.

All of which I’ve had for years, for sure.

Men likaväl.

Jag känner mig vuxen.

Inte sådär, yey för vi har tagit studenten-vuxen, eller tja nyss fyllda 20 och får går på systemet-vuxen, eller ens bloody shite jag är halvvägs till femtio!

Lite det där sista kanske fortfarande, fast inte riktigt lika storögt fascinerat (…vettskrämt), utan mer vuxet (damdadamdamm) accepterande av faktumet...

God, vuxet accepterande kanske låter lite arrogant pretentiöst, tänker jag, men då får det väl va. Eller så är det bara mina hjärnspöken som tycker till.  Vilket som.

Men bära eller brista. Nu är världen i allting vuxet för mig.

Och vet ni, det känns faktiskt som en frihet, inser jag medan jag skriver! Tänker som alltid medan jag pratar elelr skriver.

Jag är redo att ta mig an världen.

Och jag skriver inte ens att jag känner mig redo, för det är inte lika mycket tyngd i det. Jag ÄR det.

Har ingen utbildning att tala om än, ingen pojkvän att tala om än, ingen fast punkt annat än mig själv.

Men det lurar runt hörnet.
Allt det lurar liksom runt hörnet känns det som.


Vuxenvuxenvuxenvuxenvuxen.

det är kallare nu

Lämnade Sydney i shorts och linne, och nu sitter jag här, på planet mot Kastrup, i fleece och jeans.

Är det möjligt att redan sakna Sydney? För det gör jag.

Konstigt, konstigt. Jag som varit så hemmatam de senaste tre åren. Och som nästan inte alls åkte till Aus för att jag var rädd och osäker på om jag ens ville lämna Hemmatown och Småland.

Så underligt det känns.

För fyra år sen gav jag mig ut på mitt allra största stora äventyr, och jag gjorde det ensammen. 

Ett år av intryck och växande oroskänslor av att inte veta var jag var, eller vart jag skulle, och jag hamnade hemma igen.

Och det var nog riktigt. Tror att det var det som var planen. Även om jag inte visste om det.

Det är tre år senare nu.

Ibland måste man bara våga språnget. Ibland måste man bara våga!

 

Har man varit borta för länge eller bara länge nog när man börjar bli förvirrad av svenska Word på datorn och missar kursivknappen för att den heter K och inte I? Bara en tanke.

Så förvirrande också, att titta på klockan på datorn här på planet London-Kastrup och inse att fastän det är onsdag morgon här för mig, så står Kristina just nu och försöker stänga Café Svensson på svenska kyrkan i varma Sydneykvällen. 

Undrar vem som jobbade som concierge hemma i eftermiddags. Vem som jobbar natten. Vilka som varit på caféet.

Det här med att resa. Börjar nästan kännas som en naturlig del av livet. Jag menar själva flygandet. Och att hela världen finns där for the taking. Bara att sträcka ut sin hand och göra den till sin.

Människor har en benägenhet att göra det mer komplicerat än vad det behöver vara.

Och jag märker, jag som var så mätt på resa och intryck att det varade typ tre år, att de där reslystna fjärilarna som jag har nere i magen.. Som vilade upp sig under åren nu i Emmaboda..

De motionerar sina vingar.. 

De börjar försiktigt men allt säkrare och gladare röra dem fortare och fortare.

Snart säger jag som Kristina att jag kan tänka mig att bo utomlands ändå.

Förra gången jag var iväg hände det att jag fylldes av en sådan vild känsla av att vilja stanna. Bara stanna. Att allt var möjligt. Att det bara var att välja.

Att stå vid ett vägskäl, och att vad jag än ville, så var det möjligt. 

Friheten var min. Och framtiden så totalt och fantastiskt oskrivet.

Sedan dess har jag ofta funderat på att jag inte vill leva där jag inte hör till, inte har historia, inte har vänner, bakgrund, allt det som gör att man känner sig som en del av var man än är.

Men nu katten. Om jag inte börjat drömma igen.

Ärligare, sannare till och med, än förra gången. För nu känns det inte som att jag flyr till/från något.

Det känns som att jag bara helt enkelt vill leva i den. Världen.

Som att allt jag vill är att ta små smakbitar av allt detta oändliga världen har att erbjuda resten av livet, i form av människor, atmosfärer, kulturskillnader och utsikter.

Inte se dem på tv. Inte läsa om dem i tidningar. Inte titta på foton. 

Uppleva dem!

Jag vill leva där. Jag vill gå längs med gatorna, andas in luften, känna mig hemma, titta på människor, prata med människor, vara en del av det.

LIVE it. Inte IN it.

BE the world. 

det låter säkert flummigt.

Men. Ja. Jag har börjat drömma igen.

Och det känns fantastiskt.


pics: 1 & 3 - mine, rest courtesy of google and tumblr

storstadslukt

Det doftade Delhi-natt när jag gick hem från kyrkan nyss.

Friterade Samosas och smutsiga bakgator luktar något alldeles särskilt nattetid. Åtminstone för mig.

Tofu miso soppa med nudlar och mjölk gör susen för en hjärna på nattfundersamt filosofiskt högvarv.

Jag önskar att jag hade en riktig kamera. Och kunde använda den.

Kolla fotona på de här båda bloggarna: tyraelvira och anneli i london. Där. Dem. Jorå. En dag. En dag så.

pics: my old

vill falla ner i det blå

Det är för varmt för att jobba idag!!
Bluaahh!! 
Tror det är över 30 grader och sol och fukt.

All of which I love

Men om två dagar ska jag till kylan.
Och det känns sådär.

Urlakad.

Jag drar mig för att packa.
Nej ingen nöjesresa här inte

under ytan så svalt och tyst

som en smekning mot min kind

pics: google is my friend

love

Bottle from Kirsten Lepore on Vimeo.

the time/space continuum

jag pallar inte.
hela jag är trött. in och ut.

jag orkar bara inte med dig just nu, Någon. 
det räcker.

jag skiter i dig.

min tid har inte rum för dig.

jag dansar hellre ensam

sluta hör av dig.

allting är redan sagt.

sommarkänsla

jag tror det är något med när man mister människor i sitt liv.
man börjar tänka på så mycket mer av livets små detaljer. 
vad man vill ha ut av det. vad man längtar efter.

det är som om drömmarna väcks lite till liv när vardagen skakas om. 

slumrandets tid tog slut.

man kanske borde fundera på de här frågorna lite sådär annars också, inte bara när något stort rör om.

eller så kvittar det.
det är vad det är.


som alltid i livet I suppose.

 

 

i det sköna kalla vattnet är det ingen som märker tårarna på min kind

de kan komma som de vill

mycket regn och vatten på mina bilder.
jag har faktiskt återupptäckt min kärlek till havet här. ni skulle sett mig ensam i poolen en halvmulen dag härom veckan. 
som en tumlare lekte jag runt. 
jag, 25 bast och going on 10. 
men länge leve barnasinnet, inte sant?


och har börjat längta. 
med hela kroppen längta! 
efter havet.

syrgastuber som låter blubblubblubb och darth vader liknande lugna sköna väsningar i takt med hjärtslagen i det kalla, sköna, stora, djupa, lyckliga, tysta blå.

ahh.
jag vill spara hop pengar till att börja dyka igen.

det känns som om mitt hjärta ska sprängas av längtan efter det tysta blå.

jag undrar jag vad det symboliserar. eller om det bara är därför att jag faktiskt (oftast) älskar regn.

känslan av svala droppar mot min kind.

att vända upp ansiktet mot skyn och bara finnas. 
låta sig vara. känna regnet skölja över. 
inte kämpa, inte reagera, bara...

nästan buddhistiskt acceptera livets ledsna stunder och fröjdas i dem lika gott som de tokglada på något vis.


regn och sol. sol och regn.
life has both, you know.
det är det som gör det så vackert.


pics: google is my friend

kärlekens baksida

regnkänsla

jag smakar mycket på ord just nu 

regn. 

känsla.

regnkänsla.

 det här är min regnkänsla

Jag både vill och inte vill bli kär igen. Jag både vill och inte vill älska.

Nu var det länge sen jag verkligen älskade en kille, men det är inte bara den sortens kärlek som jag talar om. 

Jag menar det också, men kärlekens baksida kan man se i alla möjliga skepnader.

Bli sårad. Förlora. 

Känna sorg. 

Över saknade människor, och missade stunder, förlorade drömmar. 

Sörja. 

Det är viktigt. Att göra det ordentligt.

Våga och orka.

Suck. Och sen ska man tillbaka upp på hästen igen.

I mina tankar hoppar jag mellan människor jag älskat eller tyckt om och relationer jag haft medan jag skriver. 

Pojkar jag svärmat runt, män jag har hängt upp hela mitt liv och min fasta punkt på, vänner jag haft och mist (på gott och ont), viktiga personer som om de aldrig varit hade inneburit detsamma för mig.

Inte konstigt att man drar sig, när kärlekens baksida kan vara så tuff. Våga öppna den där dörren och släppa in. Takes guts.

men så...

Kan jag längta efter familj. 

En alldeles egen. 

Glädje och kärlek ännu mer i mitt liv.

Någon att komma hem till.

Att mötas av en kyss, en kram. Av varma starka armar.

Då måste man våga. 

Någon gång.

att luta huvudet och känna sig hemma

 

tänk så fint

Suck. 

Men just nu..?

 

Nä.

Jag vill gärna vila mitt huvud, men jag vill inte fastna på andra sidan jordklotet hur underbart underskönt Sydney än kan vara.

Men att bara få vila mitt huvud en stund. Känna mig varm och till brädden av känslor och trygghet och ro hos en annan människa. 

wow.

Jag tror att när jag väl känner det. Då har jag hittat den jag ska vara med.

När det nu blir.

när det nu blir

Men asså äsch. Bluah.

Jag har det bra tills dess. Här.

Mmetaforically speaking Här.

Skrev hon och kände sig som tjuren Ferdinand under korkeken.

PS. Kings of Leon continues to haunt us every day

 

pics: google is my friend

 

something in the air

det är något i luften. 

En ton av förändring och ändlösa möjligheter som hummar i bakhuvudet och sätter ett småleende på både mina och Kristinas läppar. För vi satt nyss och pratade om det, att något känns som att det är på väg att hända. 

Hela veckan har jag känt det som att allt bara är i ett skönt flow. Vet inte om en del av det kan ha att göra med att jag har börjat kunna släppa på känslokontrollen efter mormor nu, att jag vågar/orkar släppa lös tårarna när de kommer titt som tätt. Vilket i sin tur måste ha att göra med att jag vet att jag får komma hem och ta avsked. 


Nu ikväll ska vi ha thursday happening, händer en gång i månaden, och spela kubb i en park efter torsdagscaféet.
Jag känner att jag börjar hitta den där människan inom mig som vågar vara bara vara igen. Tror jag har visst skrivit om den förut. När man bara sådär liksom orkar vara i kontakt med den man innerst inne är, och skiter i vad andra tycker och tänker, bara är den man är och inte kompromissar någonstans på det. Integritet, tror jag visst att det kallas.


Jag känner att jag har det denna veckan. Inte alltid så (tyvärr). Även om jag har förstått att människor verkar tro det om mig. Kanske för att jag kan vara så benhårda envis, och framåt ibland.
Att det lätt förväxlas med integritet.


Jag känner att jag är i ett flow av att upptäcka.
Saker om människor, mig själv, om Gud, om min relation till honom, och till människor runt om mig. Upptäcka mer om hur jag egentligen vill förhålla mig till världen faktiskt. Stora ord.
Men väldigt spännande.

Upptäcksfärd. Smaka på det ordet. 

Det smakar ändlösa möjligheter, möten och äventyr i min mun och jag får fjärilar i magen, kan inte sluta låta bli att le.



PS. Kings of Leon is all we ever listen to these days, K och jag...


pic:googleismyfriend

bara en av världens finaste sångtextsnuttar

I'll follow you into the park, through the jungle, through the dark
Girl, I never loved one like you

Moats and boats and waterfalls, alleyways and pay phone calls
Boy, I've been everywhere with you
 
(That's true)
Laugh until we think we'll die, barefoot on a summer night
Never could be sweeter than with you

And in the streets were running free, like it's only you and me
Geez, you're something to see


Ah home, let me go home
Home is wherever I'm with you

ur Home, med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros 

Indian for dinner, knäppa skämt och kramar och singalong och funky dancing till Grease. 
systersnack om allt och inget. 
promenad i svala nattluften i parken i den stora staden. 
sitta, prata, på hustrappen till halv fyra. 
titta på taxibilarna och det sömnlösa folket.
sova, vakna. 
ny svettig, fuktig dag i Sydneyvåren.
känns som hemma. 
jag känner mig hemma.

Café Svensson på svenska kyrkan i Sydney ikväll. 
Looking forward to it.

äntligen lite frisk luft och berg

dagens engelska term:

error judgement - att strypa föraren

en dag i Blue Mountains - inte helt fel.

Hit vill jag igen. Trots att jag under hela ned- och uppstigningen de 900 eller så svindlande trappstegen ner till dalen fick frågan "Who's idea was this again?"... :P

Typiskt otränade (host host..) och ofriluftsiga människor man hade med sig alltså.. ;) Utom Mella såklart, fina Mella, vår honorary swede och tillika idrottslärare to be som är tysk av börden men svensk i sitt hjärta.

Kändes skönt att ut och röra på sig igen! Kommer nog aldrig bli vuxen.. Satt och lekte gul bil med Tom som körde hela vägen dit och hem, och senaste dagarna har jag tagit ut min överblivna tävlingslystnad i leken på stackars Kristina som senast imorse på väg till jobbet fick ett "GUL BIL" på armen...

Kvällen var nog en av de mysigaste sen vi kom hit, jag som trivs som allra bäst i stora sköna middagssällskap hos vänner och släktingar. Spontant inbjudna på middag hos Toms halvsvenska goa utökade familj i våra härliga inte alls totalsvettiga "vandringskläder" kände vi oss nästan som hemma, solbrända snurriga hjärnor till trots.

Grymma Kings of Leon kvällen innan. Och så det här.

Var nog precis vad jag behövde. En hel dag med bästa sällskapet, inga krav och ingen stress bara skönt väder, vacker utsikt, underbar motion, frisk luft och många många skratt..

Life felt so good. I could have stayed in that bubble. 

Friheten. Härligheten.

pics: all mine

hur DU göra...

ibland, go vänner, så brukar jag leka lite med google translate... och kopiera lite random texter och kolla vad de egentligen blir på engelska.

och By Jove... gjorde nyss det med förra blogginlägget, och det blev kalas!
om ni känner för ett litet skratt, småfniss eller gap-pissar-på-mig-för-fasen-flabb - whichever you are prone to do - do read on för allt i världen.
well/corrugated cracked me up. men alltså. vem vet... kanske bara är min dryga humor.

hur som!
I kid you not. detta är vad google translate säger att jag precis skrev...

there shall be written by means of only one hand, oh dear reader, when I recently, on the verge of just fact, burned the other at tea manufacturer in the parish hall, and now sits with a cold glass of water skilfully pressed to burn with the same hand. just FYI.


to the cause.


WA-HAOO!


By Jove! Forcing all the concierges at The Connaught go through hottie-school or what?? Look-at-East! Oh I know all of that about the hottie school enough, the world is little more than most attempts at jokes ever, or close enough, but I think all that if you just got its head all scrambled up by hormones shooting right up Into space - so we should be forgiven!


made me just a closer look at one of the people working this weekend, and oh my god why did you not know that?
wa-hao.


was slightly less than I could talk to him, that my hormones are screaming at me. sheisse.
corrugated. either it's really good that I know that I'm prepared for next time, or it is just the opposite of hormones will jump start already on the way home, or down in the elevator!


:) Haha! e life everything good gutt sometimes.


and who was it who hired this bunch of eye candy? I would like to kiss the man's hand with gratitude ...

how YOU doin...

detta bliver skrivet medelst endast en hand, oh kära läsare, då jag nyligen, på gränsen till nyss faktiskt, brände den andra på tekokaren i församlingshemmet och nu sitter med ett kallt glas vatten konstfärdigt tryckt mot brännsåret med samma hand. bara FYI.

till sak.

WA-HAOO!!

By Jove!! Tvingar de alla concierger på The Connaught gå igenom snygging-skola eller vadå?? Ser-i-öst! Åh jag vet allt att det där med snyggingskola nog är världen drygaste försök till skämt någonsin eller nära nog, men jag tycker allt att om man precis har fått sitt head all scrambled up by hormones shooting right up into space - så borde man bli förlåten!

fick mig precis en närmare titt på en av de som jobbar helgen, och oh my god varför hade man ingen aning om det?

wa-hao.

var ju knappt jag kunde prata med honom, som mina hormoner skrek på mig. sheisse.

well. antingen är det skitbra att jag vet så att jag är förberedd till nästa gång, eller så är det precis tvärtom för hormonerna kommer börja hoppa redan på vägen hem eller ner i hissen!

;) haha! livet e allt bra gutt ibland.

och vem var det egentligen som anställde detta gäng av ögongodis?? jag skulle vilja kyssa människans hand av tacksamhet...

pics: 1 + 3: googleismyfriend och 2: tyraelvira, 4: tumblr

killteorin 1

att man såklart stöter ihop med de som ser ut som Orlando Bloom när man inte alls känner sig varken söt eller snygg.

suck.

 BUT ON A PEPPIER NOTE!!

Ikväll är det 

FREAKING KINGS OF LEON (klicka för youtube-spellista) OCH BAND OF HORSES I OLYMPIC PARK!

 

Kings of Leon-spellistan jag länkade till ovan går på högvarv här i kyrkan denna fredag och Kristina och jag städar och jobbar oss mot pepppepppepp inför kvällen!! 

Imorgon blire Blue Mountains häng med bästa Mella och Tomas! 

Lovar bli en grym helg :)

pics: google is my friend