sorgligt ändå.
jag brukade tycka om att vara ensam. och jag brukade lita på människor fullkomligt, redan från början.
jag var väl ung och dum.
men det är sorgligt ändå. att nu så är det mest tvärtom.
det finns en oro liksom. som bubblar och pyser, och jag bara hoppas att den där geysirn inte imploderar.
(gud, så dramatiskt det där lät då..)
det ska nog gå bra. ska be och be att det gör det.
kanske be att jag ska lita på folk lite lättare igen.
pic: google is my friend
'Its sucks - sometimes'
SvaraRadera..fast det _blir_ bättre då & då..och när det är som sämst, som nu hjärtat, känns allt bara tomt men det ändrar sig, om du låter det få komma när Du är mogen för det. Hasta inte.. 'Go with the flow hun'..
Att ha en mening;
Du(jag) är här för att förändra Världen..
Ha självförtroende och inse att i varje enskilt liv finns ett svar på vad meningen med just din(min) tid/stund på jorden.
Ett rop på förankring, ett behov av att få medverka i något större än självförverkligandet.
Tillit, sanning, rättvisa, ärlighet, etik, lagarbete, tradition, o mentorskap, mening, intuition och utveckling.
Du(jag/vi) är sökare...
<3 @->--
*karm*