det är kallare nu

Lämnade Sydney i shorts och linne, och nu sitter jag här, på planet mot Kastrup, i fleece och jeans.

Är det möjligt att redan sakna Sydney? För det gör jag.

Konstigt, konstigt. Jag som varit så hemmatam de senaste tre åren. Och som nästan inte alls åkte till Aus för att jag var rädd och osäker på om jag ens ville lämna Hemmatown och Småland.

Så underligt det känns.

För fyra år sen gav jag mig ut på mitt allra största stora äventyr, och jag gjorde det ensammen. 

Ett år av intryck och växande oroskänslor av att inte veta var jag var, eller vart jag skulle, och jag hamnade hemma igen.

Och det var nog riktigt. Tror att det var det som var planen. Även om jag inte visste om det.

Det är tre år senare nu.

Ibland måste man bara våga språnget. Ibland måste man bara våga!

 

Har man varit borta för länge eller bara länge nog när man börjar bli förvirrad av svenska Word på datorn och missar kursivknappen för att den heter K och inte I? Bara en tanke.

Så förvirrande också, att titta på klockan på datorn här på planet London-Kastrup och inse att fastän det är onsdag morgon här för mig, så står Kristina just nu och försöker stänga Café Svensson på svenska kyrkan i varma Sydneykvällen. 

Undrar vem som jobbade som concierge hemma i eftermiddags. Vem som jobbar natten. Vilka som varit på caféet.

Det här med att resa. Börjar nästan kännas som en naturlig del av livet. Jag menar själva flygandet. Och att hela världen finns där for the taking. Bara att sträcka ut sin hand och göra den till sin.

Människor har en benägenhet att göra det mer komplicerat än vad det behöver vara.

Och jag märker, jag som var så mätt på resa och intryck att det varade typ tre år, att de där reslystna fjärilarna som jag har nere i magen.. Som vilade upp sig under åren nu i Emmaboda..

De motionerar sina vingar.. 

De börjar försiktigt men allt säkrare och gladare röra dem fortare och fortare.

Snart säger jag som Kristina att jag kan tänka mig att bo utomlands ändå.

Förra gången jag var iväg hände det att jag fylldes av en sådan vild känsla av att vilja stanna. Bara stanna. Att allt var möjligt. Att det bara var att välja.

Att stå vid ett vägskäl, och att vad jag än ville, så var det möjligt. 

Friheten var min. Och framtiden så totalt och fantastiskt oskrivet.

Sedan dess har jag ofta funderat på att jag inte vill leva där jag inte hör till, inte har historia, inte har vänner, bakgrund, allt det som gör att man känner sig som en del av var man än är.

Men nu katten. Om jag inte börjat drömma igen.

Ärligare, sannare till och med, än förra gången. För nu känns det inte som att jag flyr till/från något.

Det känns som att jag bara helt enkelt vill leva i den. Världen.

Som att allt jag vill är att ta små smakbitar av allt detta oändliga världen har att erbjuda resten av livet, i form av människor, atmosfärer, kulturskillnader och utsikter.

Inte se dem på tv. Inte läsa om dem i tidningar. Inte titta på foton. 

Uppleva dem!

Jag vill leva där. Jag vill gå längs med gatorna, andas in luften, känna mig hemma, titta på människor, prata med människor, vara en del av det.

LIVE it. Inte IN it.

BE the world. 

det låter säkert flummigt.

Men. Ja. Jag har börjat drömma igen.

Och det känns fantastiskt.


pics: 1 & 3 - mine, rest courtesy of google and tumblr