den kvällen
tecknen var överallt
vi borde ha tagit dem på allvar
tecknen till trots, var skymningen oskyldigt rosenfärgad och trolsk
skulle vi verkligen gå in?
var vi ensamma?
alldeles ensamma?.................
nöjeslystnaden falnade
rädslan kramade sina kalla smala fingrar runt våra hjärtan
och vi började ifrågasätta
hur länge hade varit på nöjesfältet?
var det minuter, timmar, dagar, år?
var vi fria att gå därifrån?
eller skulle våra ben obönhörligen leda oss tillbaka in i parken hur många steg vi än tog ifrån den - fasta i en ändlös karusell utan att någon någonsin visste var vi tagit vägen?
eller om vi överhuvudtaget kom ut
skulle världen någonsin vara sig lik?
vi visste åtminstone en sak
vi var i alla fall tillsammans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar