sommarnatt, stockholmsnatt

drömmer om skogen

sommarnatt

ljuva sommardoft

grönt, så grönt

och mörkt och fuktigt och skönt under mina fötter

och sommaregn

på asfalt

-sdoft

och berusande skog och löv och barr och jag vill bara sitta

vid en sjö och stilla vara

i ljuset

och tystnaden

bland ljuden från skogen

ugglor som hoar och katter som prasslar och fåglar som kvittrar godnatt

med fötterna i stilla plask

och ringarna på vattnet

se dem gunga

och andas ljuvlig sommardoft tills jag är så berusad av lycka att jag bara somnar med ett leende

jag är jetlaggad och loj

och härliga härliga HEMMA!

bilder: mina

alice alice who the fuck is alice?

annies place i alice springs
en stad på en tredjedel mindre än nybro

hatade det när jag kom - kändes sunkigt och ovant och konstigt att vara backpacker igen
kollade noga alla sängarnas madrasser efter blodfläckar som tecken på bedbugs innan jag valde
och staden vid skymningen kändes mer osäker och labil än storstadssydney klockan tre på natten på vår bakgata eller nattpromenader i new delhi och kathmandu
den sociala misär som en del - för många - aboriginer lever i som är tydlig bara i parkerna i sydney, slår dig mitt i plytet här i alice

och jag drog mig osäker, blyg och ensam undan på mitt rum, bort från okända främlingar som lärde känna varandra i backpackerköket
festade och skrålade
packade min väska inför det jag kom hit för
äventyret
en tredagars campingtur till UlurU, Kata Tjuta och Kings Canyon

och efter campingturen till UlurU med bussliv och härliga människor och sova i en swag under miljontals stjärnor på den bara marken efter Kojis experta flamencogitarrande vid brasan gjord på ved vi själva plockat av kolnade mulgerträd och upplevelsen av UlurUs magiska atmosfär och hjärtebrustet jag kände på väg därifrån i söndags kväll och känslan av att jag på tok inte alls var färdig med varken UlurU eller the red centre med sin vackra röda sand - så...
känns annies place som hemma

nadine i receptionen har fixat jobb åt mig
cyklarna i taket känns ännu coolare än innan
köket mindre äckligt trots att jag inte alls är säker på att det är renligare människor som bor här nu
poolen har jag ännu inte provat men den finns här när jag vill
jag har samma säng som tidigare
och efter jobbet idag sprang jag en tur innan det blev mörkt och kände mig närmast hemtam med alla runtdrivande sorgesamma aboriginer

de som inte tillhör Anungu (-ung uttalat som i gunga) - "Vi, Folket" på arrentespråk, i landet som vi är i nu, som tillhör Arrente där UlurU ligger

sista Uet är så stort därför att det är så det uttalas
olorOOO
Ayers rock

och jag får en stor klump i magen istället för att bli rädd när mannen med nedslagen ryckig och stel rygg - sådär paralyserat stel som man blir när ångesten bara slår över och över en som i vågor och hela det inre panikar och man är rädd för att röra sig bara så lite för man vet att då släpper kontrollen - i wifebeaterlinne framför mig i spänd ångest slår lyktstolpen bredvid sig frustrerat med sin knytnäve

och jag passerar honom och inser att han står på trottoaren utanför en fullpackad bottle shop och jag fattar att frustrationen och ångesten som är så tydlig är för att han blivit nekad att köpa mer

the stolen/lost generation

klumpen i magen efter att ha sett och känt kraften i luften och marken vid UlurU och lyssnat på Dan the Tour Guides medryckande och fantastiska kunskap om Anungu och deras historier om Creationtime 
hört på Keith

man måste vara här och höra för att förstå
mina ord räcker inte
Anungu som fortfarande lever med sitt ursprung och sin historia i hjärta och själ

inte som så många aboriginer  i detta land
bortryckta
diskriminerade
utslagna
alkoholiserade
the stolen/lost generation

jag är så glad att jag kom hit

och jag är min vana trogen:
jag skulle vilja fastna här

  

aah. så skönt det är att resa igen.
och att ha saker att berätta
för er
som ni får uppleva genom mina ögon

pics: mine.
annies place, swag, Koji, bushmelon och röd sand, däckad aborigin på alice gator, dan, keith, kata tjuta och uluru

tårar jag inte förstår

Jag vet inte ens varför jag gråter.

Min tro den är starkare än någonsin, min trivsel i sydney precis likadant.

Är det das werltschmärtz? Alla dessa tusentals gråtande männiksor världen över just nu? Människor som våldtas, slaktas, slits itu inuti av ångest, ondska eller sorg, brustet hjärta och allt det andra som jag inte kan namnge här och nu.

Som smittat av sig genom luften mot mig nu?

Eller har det med mig att göra?

Inte vet jag.

Vad jag gråter över nu.

Mitt hjärta bara brast lite nu. När jag stod där i köket framför disken som ska in i diskmaskinen, och en låttext uppsatt på väggen framför mig, youtubevideon av låten på mobilen på köksbänken.

Du fördrev mig Gud

Från mitt hemland slets jag bort

Här är jag en flykting och en främling

Och det ödet finner jag mig i

Men du tog mitt barn

Och du tar mig från min man

Jag kan inte längre se nån mening

Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden

Om du inte finns till

Vad ska jag göra då?

Nej du måste finnas, du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra

På ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste

Hur kan du då överge mig

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting, om du inte fanns

(Helen Sjöholm, Du måste finnas, Kristina från Duvemåla)

Jag har aldrig haft en känsla för den här låten förut. Innan idag.

Aldrig brytt mig, aldrig känt mer inför den än att det är en av många Kristina från Duvemåla låtar och jag kommer ihåg att jag såg den i Malmö när jag var elva tack vare min faster.

Och nu, nu när jag skriver, bultar mitt hjärta, verkligen bultar hårt, som det gjort sedan jag oanande sjöng de första stroferna på den i köket inför söndagen. Hade inte bestämt mig för att sjunga just denna låten på söndagens gudstjänst före just den sekunden då rösten bröts halvvägs igenom och jag plötsligt kände tårarna spruta.

Ett tecken eller en känsla, om något. Som inte behöver vara större än det att jag vill, vill, vill sjunga just den här inför vilka som nu kommer på söndagens gudstjänst vi har.

Det var en impuls att fråga Katja om jag fick sjunga. I onsdags. Innan Café Svensson.

Det underliga i att plötsligt känna så starkt för en text, och ändå inte fatta vad det är i den som gör mig så upprörd, darrig, skakig, gråtfärdig, ledsen.

Är det så starkt, fortfarande.

Är rent av lite läskigt.

Att jag så starkt kan känna med orden i den här låten. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Det är verklighet för mig. Jag vore ingenting om du inte fanns.

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen ja vem skulle skänka mig den

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden.

Om du inte fanns till

Vem tog hand om mig sen.

Jag känner så starkt, och jag upplever så intensivt. Att om jag aldrig hade fått den här gåvan. Att tro på dig. Då hade jag

då hade jag

jag har inte ord.

Jag har så svårt att se den tomheten jag var, förvirringen jag kände för livet, rädslan inom mig, ensamheten. Den finns ju där fortfarande, men ändå samtidigt inte.

Det är ju det svåra. Att veta att du finns, medans allt man har att gå efter är tron. Det är en enda stor orkan att försöka förklara ibland för människor hur det fungerar. Men det är så stort i mitt liv.

De jag har i det som förstår, eller fattar en del, eller åtminstone kan glädjas åt mig istället för att se på mig som en konstig insekt, de är jag oändligt tacksam över att ha. Kan nästan inte föreställa mig hur svårt det varit annars.

Känner muslimer och judar så här starkt? Buddhister och hinduer? Jag skulle verkligen vilja veta. Så svårt det än kan vara att diskutera det, så många hinder att komma över innan det ens är möjligt. Hade trott att jobbet på lägret i somras skulle vara mer av det där. Nattlånga samtal om livet och döden och tron mellan alla oss som arbetade sida vid sida i Faith and Beliefs på World Scout jamboreen i Skåne. Jag är faktiskt lite besviken på att vi inte kom längre, att vi arbetade för mycket var för sig. Och att jag inte orkade då. Mer än med Bob.

Något känner de ju. Annars skulle de inte vara där de är. Välja det liv de har.

Det kan vara så frustrerande. Detta slit mellan rationell tanke och hjärta tro kan vara. Hur man kan ”inte-mötas” på den gemensamma grunden att man tror, samtidigt som man tror….

Men det är inte därför jag gråter.

Försöker känna, välja liv för mig själv just nu. Och mitt hjärta värker. Försöker hitta mina gåvor, så att jag kan hitta det livet som gör mig lyckligast. Det jag ska leva, blev satt på jorden för att göra.

Och jag älskar så att sjunga. Att få stå där och pricka tonerna, känna orden. Fastän jag fortfarande är så blyg inuti, inte vet var jag göra av mina armar och ben när alla stirrar på mig. Om jag tycks dem på riktigt eller affekterad.

Och jag vill stå på scen. Roa, beröra, inspirera om jag kan. Lära ut. Breda ut mina armar i vida gester och dundra med min röst, eller snurra runt i en dans med allas ögon på mig.

Jag måste tro att det var en mening med mitt liv i den här staden. Ett år tillskänkt, att komma fram till var mina steg ska gå. Beslutet var så definitivt ja. Men jag känner mig som en liten osäker tioåring, som inte vågar helt det mitt hjärta vill. Så osäker på om jag kan, så liten inuti. Om jag håller måttet. Hur långt gåvorna räcker. 

Jag längtar efter min morbror. Även om han rättade mina berättelser med röd penna och inte fattade att jag bara ville ha beröm, så skulle han säga rakt ut att gå och gör det! Följ dina drömamr.

Jag vet inte ens om jag vågar, har rätt till att drömma, så liten känner jag mig. Jag vet ingenting om att sjunga och dansa och stå på scen och vara någon annan än mig själv, knappt det.

Och var ska jag ta vägen med det här? Jag är i Sydney, var ska jag göra av mina drömmar när jag om jag ens vågade söka, missar antagningsproven för att jag är på andra sidan jordklotet? My god, jag är på tredje sidan av det här worddokumentet nu. Om någon ens har orkat läsa så här långt är ni värd en applåd.

Sitter i min fåtölj vid fönstret ut mot staden med min våta kind mot knytnäven och tänker. Orkar knappt tänka, så utmattad som jag alltid blir av tårar. Det här är verkligen min dagbok online idag. Ni får ursäkta.

Att det faktiskt fysiskt kan värka så i hjärtat. Kan bara skaka på mitt huvud. Vem kan säga att jag har vad som krävs om jag inte försöker?

Vad ska jag försöka? Ta vägen.

Frågade en vän här, bad om hans ärliga djupaste allvarliga åsikt, om jag kunde söka in till något med det jag har. Och han sa ja. Vill tro, men våga? Blir stum av rädsla. Kall och ont i bröstet.

Försöker dra mig till minnes den där kareokelåten i Newtown, på Kellys on King. De som stod där och gapade, som jag aldrig träffat förr, aldrig känt, aldrig aldrig haft någon anledning att vilja göra mig varken glad eller ledsen. Försöker tro på att den upplevelsen är något att gå på.

Var är min stjärnhimmel, hur högt vågar jag sikta?

EDIT: Skrevs förra fredagen. Sjöng Du måste finnas på söndagkvällen. Det gick banne mig finfint.

pics: tumblrs and googles, except the one of me: taget av Kristina S.

när man bara inte kan sova

I toss and turn,
I can't sleep at night

om en timma och en kvart ljuder den där arma grynings-skällan
vissa nätter går det nog bara inte
skulle nog inte ha druckit så mycket kaffe på cafe svensson
varför gjorde jag det egentligen
kroppen är trött men huvudet på full varv, nysmörjt och energiskt
could go for miles
det är väl vid sådana här stunder som man de facto skulle haft en pojkvän
snuskhumor
jag är fortfarande inte äldre än tonåring i vissa avseenden
avskyr när folk försöker leka äldre än vad de är
mycket bättre att ha barnasinnet kvar
jag är vuxen på andra sätt
all my friends say so
om en och en halv ska jag skypa med svea med göteborg med kenya på en och samma
ska bli skönt och filosofera i "grupp" och inte själv
egenhanda nattfillis blir så lätt så trögt så konstigt
flytande tossigt
lätt lite pfftpfft

jagskulleviljasovaentimmabaraentimmamenjagtrorfraktisktinteattjagkan

pics: mine, Outpost street art festival, Cuckatoo Island, Sydney Harbour

it's raining men

...hallelujah...?

regnet smattrar på asfalten i Sydney, svishar mot bilarnas gummidäck. målar himlen gråvit.

förutom att jag vaknade med ont i halsen och härliga slemmonster i min hosta så är livet antagligen rätt nice just nu.

inga gamla demoner, eller konflikter eller större skador eller jobbiga arbetsuppgifter eller något sådant där som ligger och stör.

livet knallar på, bara att det är mitt i en storstad som får mig att känna det som att själen sugs ur mig sådär här och där ibland. dramaqueen..

vet jag skriver ofta om hur lite livet på vägen, eller livet på andra sidan jordklotet, faktiskt är olikt livet "hemma". wherever "hemma" is.

hoppas att inte vem som än nu läser blir alldeles moloken av det. för mig var det den häftigaste första insikten efter första stegen ut ur flygplatsen på första långa resan.

j'adore le voyager.

men jag inser mer och mer - varför är det alltid ett men efter mina meningar om hur mycket jag gillar resa/whatever inom samma kategori? man blir ju fasen deppig bara av att alltid ha ett men.. ;)

hur som. men jag inser mer och mer att det jag saknar i mitt liv är rötter. eller, a good place to place my kruka och växa på.

ack du lilla terapi-blogg you.. ständigt samma tema..

vilja. längtan. önskan. saknad.

jag som nyss sa till Jacke, på besök några dagar, över frukostbordet att jag inte är den som tror att gräset är grönare på andra sidan. som det låter nu, känns det som att jag ljög. lol.

en bra sak med att resa. man får tid att tänka och fundera, och känna efter, prova på allt det man tror är man själv. och ta reda på om det verkligen är så.

thinking time.

om insikten när man reser har blivit att livet är en vardag, med upp och ner och inte alltid soliga dagar, var man än är. då är min slutsats på det att det bara gäller ("bara") att komma fram till hur man vill att det ska se ut, och make it happen.

lägga energin på att få vardagen att se ut som man vill, med personer och fritid och jobb och fylla det med aktiviteter som man älskar - så blir det där gräset är vattnat.

åh. jag vet inte om min poäng kommer fram alls.

men vad jag menar är. livet. mitt, eller ditt, och alla andras. har vissa utgångspunkter. och vägen till att bli riktigt lycklig är

1. att acceptera dem för vad de är

man kan inte förneka sånt som varit. bara lära sig att hantera dem på ett bra sätt och gå vidare. the good with the bad. de är en del av den man är, vad man än tycker, men allt går att vända till något bra, någon lärdom. livets är en enda lång rad av läxor. fattar man systemet har man kommit halvvägs

2. komma på vad som gör en glad

vad som triggar, utmanar, sporrar, inspirerar och peppar. ljusglimtarna i vardagen. vad man mår bra av, från morgonkaffestunden (heja heja) till hur man fyller sina dagar och helger

3. "faire le babysteps"

ta de små stegen, ändra en sak i taget istället för att försöka med allt på samma gång. ändrar man sin vardag efter att ha fattat att man kan ändra på det mesta i sitt liv, om inte allt, lite i taget med ögonen på priset så har man halva inne.

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

sinnesrobönen alltså. good shit.

ALRIGHT! lite möe av en självhjälpsbok här nu, dags att lägga av. ;)

oh and the raining men?

spur of the moment salsa på establishment sent tisdags kväll. latinamerican style.

(i mina tankar var jag en av the regulars och vi ägde dansgolvet, det var för ca 50 år sen och golvet låg på Kuba, med cigarrök blandat med karibiska hettan och rytmerna - inte novis som försökte låta mig ledas och lära mig dansa som latinorna med rytmen i blodet)

scootertur under gatuljusen i nattregnet. tight läderjacka i ducati stuk.

well.

eller timtals prat, skratt och klick på trottoarkanten i lördagsnatten tills solen går upp över gatorna.

vad fasen. hej ketchupeffekt?

well. sure makes life interesting.

pics: googlegooglegooglemydearfriend

palla vara

orka
förmå
klara
tya
mäkta
uthärda
tåla
gitta
idas
klara

palla

allting känns så fejk. så konstlat. fel och halvdant. pretto och tillkämpat. äckligt och ångestfyllt.

älskar varje bild - men ändå är det dubbelt.
jag ser på dem och njuter.
de tilltalar mig.
ändå äcklas jag.
och över mig för att jag njuter av dem. älskar dem.
de är så väldigt mycket både det jag vill vara och det och där jag minst av allt vill vara.

varje bild har någon tomhet, någon pose, någon oärlighet mitt bland det snygga. kolla en gång till bara. ett foto i taget.
och den ger mig klåda.
som jag både hatar och vill ha.

vissa dagar. vissa stunder.

har varit ute hela dagen med två vänner från Emmaboda som är på besök. Manly, Shelley beach och Manly "frickin fyra timmar" Scenic Walkway.

aptrött.
och sådär trött på saker som man blir ibland.
det händer mig ofta faktiskt. fylls av en sådan mätt, äcklad, fuck-it, palla!, vill bara kräkas på det feeling
att jag nästan inte orkar något.

just nu är det mycket osäkerhet. och killtankar - jag som halvt svor av mig killar. och mognad - känna hur lite jag pallar med ungdomens år av pretentioner och spel för kulisserna och bara rent allmän all jädra energi som läggs på att vara något. antingen det är något man är eller inte.

jag vill bara bo i ett hus, med en man i min famn och med katt och hund, bokhylla och hav.
gå till jobbet på morgonen och innen det göra mitt morgonkaffe i mitt kök, få godmorgonkram vid bänken, känna härlig skön nyduschad mansdoft och manshud under mina fingrar, puss och hej, ha en bra dag - komma hem, byta om, gå ut med hunden, duscha, skriva i soffan med katt och hund, titta på havet, bli hej-vad-underbart-att-komma-hem-till-dig kramad av någon som luktar utomhus och frisk luft, känns stadig och stark och fast och min och älskad.

jag orkar inte med hela den här resan dit.
inte idag.
det är för mycket. orkarnte.
pallarnte.

varken tävla eller kämpa eller spela eller något åt det hållet.

jag vill bara komma dit. imorrn.