bouldering och hav på samma gång - wee!
sten och vatten. my two favourite things.
torsdag 26 januari 2012
parkour
I wan't to do it
eller hur man snackar för mycket om något underbart?
I don't
jag är en liten mus som drömmer och drömmer om att våga, springa, hoppa, studsa, flyga.
inte idag kanske. men kanske en annan.
http://www.parkroar.com/
http://www.buildering.net/
pics: various gooogles
Direct gain from parkour is that enhances your ability to move from place to place. This is actually the essence of the parkour, efficiently moving from one place to another. You become aware that there are multiple paths from one place to another, which would not be generally noticed before, and your ability to use all of these possible will be increased. Parkour can also be used as a self-defense because it make you faster than you possible attacker, you could gain distance in the blink of an eye.
Another benefit of a parkour is physical gain. Parkour using and exercises every part of your body, also every technique and movement include your whole body, giving you incredible exercise. It combines short intensive activity with long periods of gentle exercise, thus increasing both strength and endurance.
Mental side of the parkour should not be forgotten as well. For a pakour is important that you must learn to assess the situation on the go, on your own. The more you train parkour, the more you learn to believe your decisions, because when you exercise your parkour, your estimate is only what is really important.
In the same way, parkour helps you win the daily fear. Actively seeking an exit from a situation where you feel the fear in the way of forcing your to pass through it.
Once you learn how to cope with this fear, it can be applied to any situation and the result is to increase your confidence.
Parkour is exercised outdoors, because the whole point is that you can deal with situations that exist in real life and then to parkour trainee must be free of any inconvenience, fear and shame because we behave differently. When parcor become more accepted, the problem about that will decrease and then some of the very essence of PK-a will probably be lost, but again the question whether the parkour will ever be another common thing.
Parkour also require for you to take responsibilitys for your actions, and therefore encourages independence. Parcor is totally against the ‘culture of that society has imposed’ that developed over the years. Parcor involves risks that most people would not dare, but since you are doing that voluntarily, you can’t blame anyone and you expect someone to take responsibility for your actions.
Parkour makes you feeling good and being satisfied with yourself. Basically its because your personal success. By taking full responsibility for your actions, you also accept all the credit for your successes without taking something from anyone else.
Parkour also gives you a feeling of freedom, because trough learning of parkour you remove some restrictions that society placed there. Your mind opens for new possibilities
http://urban-extreme.com/parkour-benefits/inspiration?
eller hur man snackar för mycket om något underbart?
I don't
jag är en liten mus som drömmer och drömmer om att våga, springa, hoppa, studsa, flyga.
inte idag kanske. men kanske en annan.
http://www.parkroar.com/
http://www.buildering.net/
pics: various gooogles
I try, I really do
jag försöker hålla vissa saker personliga, inte slänga ut precis allt på nätet. känslor och annat, rent odetaljerade, har jag inga problem med att dela med mig. alla har dem, även om inte alla uttrycker dem.
men vad är livet värt om man inte får vara lite puckad ibland?
and that goes for everything
ung och dum. det känner jag för att vara ikväll. ung. och dum.
pics: tumblrs and googles
oh the minds of men
ibland.
jaaa.
alltså, ibland undrar man.
vad som pågår bakom pannbenen.
min lilla ironiska svarta associerande sida till humor kunde inte låta bli att spara denna lilla gem of a picture, för ett litet tag tillbaka sen.
och nu har jag en anledning att posta den.
killar ni är allt bra kul ibland.
hmm.
vem vet Johnny? vem vet.
inte för att det spelar någon roll nu.
men likt förbaskat är det rätt kul ibland. att bli påmind om. hur outgrundliga mäns hjärnor är, och hur de verkar glappa lite här och där.
kära någon vad jag låter bitter.
I promise you I'm not.
jag bara sitter här och filosoferar. funderar. undrar. över allt ifrån killar som vägrar ge upp och stirrar på en med stjärnor i blicken hur många gånger man än har förklarat att man inte vill ha något med dem att göra. scary stalker person you.
skiter i om du i vår korta bekantskap lyckats pejla den här bloggen och vad vet jag, sitter o googleöversätter hela skiten. du fattar säkert ändå inte att det är du.
hjälp vad jag känner mig bitchig. jag lovar. det tar ett tag innan jag kommer till den här nivån med folk.
jag lovar. jag är såhär av en anledning.
jag lovar. kristina vet hans namn om det skulle gå så långt.
sorry. svarta humorn igen.
till sådana som inte kan låta bli att höra av sig, dikussioner till trots.
jag bara undrar. varför. varför? vet du det själv?
inte för att jag vet om det spelar någon roll vad mig anbelangar.
det hela känns så way too messy för mig vid det här laget.
men fundera du lite på vad Depp, Johnny Depp, verkar säga om det hela.
för din egen skull.
jesus. too much drama. och ändå klagade jag på rastlöshet(aka boredom) alldeles nyss.
pics: googleismyfriendmyverybestfriend
jaaa.
alltså, ibland undrar man.
vad som pågår bakom pannbenen.
min lilla ironiska svarta associerande sida till humor kunde inte låta bli att spara denna lilla gem of a picture, för ett litet tag tillbaka sen.
och nu har jag en anledning att posta den.
killar ni är allt bra kul ibland.
hmm.
vem vet Johnny? vem vet.
inte för att det spelar någon roll nu.
men likt förbaskat är det rätt kul ibland. att bli påmind om. hur outgrundliga mäns hjärnor är, och hur de verkar glappa lite här och där.
kära någon vad jag låter bitter.
I promise you I'm not.
jag bara sitter här och filosoferar. funderar. undrar. över allt ifrån killar som vägrar ge upp och stirrar på en med stjärnor i blicken hur många gånger man än har förklarat att man inte vill ha något med dem att göra. scary stalker person you.
skiter i om du i vår korta bekantskap lyckats pejla den här bloggen och vad vet jag, sitter o googleöversätter hela skiten. du fattar säkert ändå inte att det är du.
hjälp vad jag känner mig bitchig. jag lovar. det tar ett tag innan jag kommer till den här nivån med folk.
jag lovar. jag är såhär av en anledning.
jag lovar. kristina vet hans namn om det skulle gå så långt.
sorry. svarta humorn igen.
till sådana som inte kan låta bli att höra av sig, dikussioner till trots.
jag bara undrar. varför. varför? vet du det själv?
inte för att jag vet om det spelar någon roll vad mig anbelangar.
det hela känns så way too messy för mig vid det här laget.
men fundera du lite på vad Depp, Johnny Depp, verkar säga om det hela.
för din egen skull.
jesus. too much drama. och ändå klagade jag på rastlöshet(aka boredom) alldeles nyss.
pics: googleismyfriendmyverybestfriend
gudstron då
känns som att hela världen håller på att få barn, eller som har hittat kärleken helt plötsligt. min värld alltså.
det har nog egentligen mer med det där jag läste på psykologin en gång, vadenuhette, om vad man lägger märke till i sin omvärld beroende på vem man är eller var man är i livet.
men banne mig! jag har vänner med småbarn, vänner som ska få barn, vänners vänner som precis fått barn. härliga fina vänner som hittat kärleken på de mest otippade ställen och jag är så glad för dem!
jag vill inte ha barn idag heller. det är inte det.
men bara det där att ha någon hos sig, att älska, att leva med, lysa upp ens vardag, någon att ha en framtid med.
gah! varför skriva om det här på en bloody blogg!?
blev påmind idag bara. om att folk faktiskt hittar folk att tycka om, och leva med.
jag känner så starkt ibland. att även om jag ville det här året i Sydney. valde det.
så är det en paus i mitt eget liv.
inte som så många av de vi träffar på café svensson, unga människor lite yngre än oss, som lever i resandet. de pausar inte, för dem är resan en enda kavalkad av bilder, liv och intryck. ett steg på vägen mot att bli den de är eller vill bli. förhoppningsvis det första.
eller så skulle de bara inte erkänna att det är en paus.
det var likadant förra gången jag reste ut. halvvägs igenom kände jag att något annat väntade.
det var då, där, efter, efter att jag blev troende där hux flux helt plötsligt, då kände jag och blev alltmer rastlös på att jag egentligen ville/skulle/borde åka hem.
resan gav inte lika mycket som innan. vad vet jag. kanske var resans mål uppnått där, i och med att jag fick det där oväntade plötsliga i mitt liv.
blev mest en massa intryck på intryck, människor på människor, händelser på händelser, äventyr på äventyr. ingen tid för att stanna upp och fundera över dem.
envis som jag är fortsatte jag i alla fall att resa. ett helt halvår till, och hade nog fortsatt efter det också bara för att inte komma hem och ta itu med saker. med intrycken.
hade ju planer på att flytta till Italien och jobba för sjutton gubbar.
men någonstans kände jag på mig när jag kom hem. att det var bra.
jag hade rest, gjort det jag alltid drömt om, faktiskt tagit mig upp och ut i vida världen. sett den och upplevt den och prövat mina vingar.
och jag var trött. mätt.
nyfiken.
nyfiken på den här gudstron jag plötsligt hade som var så stark.
jag som tyckt konfirmationen var rätt pest och knappt kom ihåg något.
vad var det för något egentligen.
this thing.
Gud, they called it.
några kompisar försvann i den vevan. andra stannade. inte på grund av tron, det tror jag inte.
vi var bara för olika, och hade inget att ge mer.
de som stannade ifrågasatte, frågade och undrade och lyssnade och hörde. och fortsatte att finnas där och vara som de varit mot mig och finns där än idag.
livet har varit så grymt mycket bättre på grund av det.
inte enklare. inte lugnare.
fast samtidigt både och. och jag vet hur motägelsefullt det låter.
men det är som att hur mycket det än kan storma runt om, och inuti. både på grund av och oberoende av tron jag har. så är det lugnt på samma gång. enkelt, fast inte lätt. lätt, fast inte enkelt.
livet slutar inte att vara en kamp för att man blir kristen.
man får andra fighter att slåss. några av de gamla blir lite enklare, eller mindre betydelsefulla. några blir svårare än någonsin.
men det spelar ingen roll, mestadels av tiden, för man bär med sig den här känslan inombords. den här säkerheten, vissheten, att Någon lyssnar när man gråter, panikar, ångestar. Att Någon skickar möjligheter i ens väg. Att Någon hjälper en och stöttar en, bara man vågar luta sig och tro.
Mitt favoritcitat ur bibeln är: Ty när jag är svag, då är jag stark.
They don't call it a leap of faith for nothing.
Man måste våga hoppa.
kommer aldrig sluta vara glad att det hände.
it's been a kick ass kind of a ride ever since!
det har nog egentligen mer med det där jag läste på psykologin en gång, vadenuhette, om vad man lägger märke till i sin omvärld beroende på vem man är eller var man är i livet.
men banne mig! jag har vänner med småbarn, vänner som ska få barn, vänners vänner som precis fått barn. härliga fina vänner som hittat kärleken på de mest otippade ställen och jag är så glad för dem!
jag vill inte ha barn idag heller. det är inte det.
men bara det där att ha någon hos sig, att älska, att leva med, lysa upp ens vardag, någon att ha en framtid med.
gah! varför skriva om det här på en bloody blogg!?
blev påmind idag bara. om att folk faktiskt hittar folk att tycka om, och leva med.
jag känner så starkt ibland. att även om jag ville det här året i Sydney. valde det.
så är det en paus i mitt eget liv.
inte som så många av de vi träffar på café svensson, unga människor lite yngre än oss, som lever i resandet. de pausar inte, för dem är resan en enda kavalkad av bilder, liv och intryck. ett steg på vägen mot att bli den de är eller vill bli. förhoppningsvis det första.
eller så skulle de bara inte erkänna att det är en paus.
det var likadant förra gången jag reste ut. halvvägs igenom kände jag att något annat väntade.
det var då, där, efter, efter att jag blev troende där hux flux helt plötsligt, då kände jag och blev alltmer rastlös på att jag egentligen ville/skulle/borde åka hem.
resan gav inte lika mycket som innan. vad vet jag. kanske var resans mål uppnått där, i och med att jag fick det där oväntade plötsliga i mitt liv.
blev mest en massa intryck på intryck, människor på människor, händelser på händelser, äventyr på äventyr. ingen tid för att stanna upp och fundera över dem.
envis som jag är fortsatte jag i alla fall att resa. ett helt halvår till, och hade nog fortsatt efter det också bara för att inte komma hem och ta itu med saker. med intrycken.
hade ju planer på att flytta till Italien och jobba för sjutton gubbar.
men någonstans kände jag på mig när jag kom hem. att det var bra.
jag hade rest, gjort det jag alltid drömt om, faktiskt tagit mig upp och ut i vida världen. sett den och upplevt den och prövat mina vingar.
och jag var trött. mätt.
nyfiken.
nyfiken på den här gudstron jag plötsligt hade som var så stark.
jag som tyckt konfirmationen var rätt pest och knappt kom ihåg något.
vad var det för något egentligen.
this thing.
Gud, they called it.
några kompisar försvann i den vevan. andra stannade. inte på grund av tron, det tror jag inte.
vi var bara för olika, och hade inget att ge mer.
de som stannade ifrågasatte, frågade och undrade och lyssnade och hörde. och fortsatte att finnas där och vara som de varit mot mig och finns där än idag.
livet har varit så grymt mycket bättre på grund av det.
inte enklare. inte lugnare.
fast samtidigt både och. och jag vet hur motägelsefullt det låter.
men det är som att hur mycket det än kan storma runt om, och inuti. både på grund av och oberoende av tron jag har. så är det lugnt på samma gång. enkelt, fast inte lätt. lätt, fast inte enkelt.
livet slutar inte att vara en kamp för att man blir kristen.
man får andra fighter att slåss. några av de gamla blir lite enklare, eller mindre betydelsefulla. några blir svårare än någonsin.
men det spelar ingen roll, mestadels av tiden, för man bär med sig den här känslan inombords. den här säkerheten, vissheten, att Någon lyssnar när man gråter, panikar, ångestar. Att Någon skickar möjligheter i ens väg. Att Någon hjälper en och stöttar en, bara man vågar luta sig och tro.
Mitt favoritcitat ur bibeln är: Ty när jag är svag, då är jag stark.
They don't call it a leap of faith for nothing.
Man måste våga hoppa.
kommer aldrig sluta vara glad att det hände.
it's been a kick ass kind of a ride ever since!
pics: googleismyfriend
the story starts millions of years ago
Svepande bild over röda klippor och rött barren land som kan ha varit skog och berg en gång.
“The story starts million of years ago, when Gondwana, the great super continent, began to break apart.
Africa, South America and India were formed, but Australia and Antarctica were still joined as one last giant land, forested and lush.”
Cue: grafik över jorden som den en gång såg ut, zoom in på Antaktis och Australien när de delar på sig.
“By 50 million years ago, the breakup was complete when Australia parted from Antarctica.
A massive ocean current began to flow around the South PoleAnd Antarctica’s life perished under a blanket of ice and snow.
Australia pushed northwards from the freezing latitudes and remained isolated for the next 30 million years.It became an ark of survival for its cargo of ancient life.”
Northwards… freezing latitudes… perished… under a blanket of ice and snow… last giant land, forested and lush… millions of years ago… the great super continent began…
Det är som en enda lång härlig vuxensaga. Allt I den där härliga mysiga, mörka, manliga David Attenborough engelskan. Seeaarring windss begaan too drry the land...
Grafiken zoomar in på Australien ner mot mitten av kontinenten, ner genom molnen,
"Searing winds began to dry the land – and its moist rainforest all but disappeared.
At the centre the desert was taking over.Australia’s plants and animal faced a choice –
Adapt to the drying conditionsor retreat.”
och där – as the clouds part ways we get the flying imagery over Australias vast desert inland again…
Ack. It’s a beaut, banne mig.
Gotta love naturfilmer.
Poesin i språket, bildspelet över ställen och närbilderna på djurlivet som man aldrig i livet skulle uppleva annars, äventyret man tas med på.
Aah. I love it all.
Varit hemma sjuk de senaste två dagarna och det börjar krypa i kroppen på mig.
Behöver komma ut.
Duscha, göra mig presentabel, och UT i friska luften och göra något. Kryper på väggarna annars.
Den stora frågan är VAD jag ska göra.
Skön långpromenad vid härliga blåsiga kusten? Doppa mig i poolen? Till och med den börjar kännas för liten. (den är rätt liten)
Australia Day idag. Planen var stranden hela dagen, som folk gör på Australia Day. Lediga som vi är.
Men. Meh. Buh. Suck. I need activation.
Jag behöver skrapa ihop slantarna och komma igång med den där förbaskade klättringskursen som jag har drömt om - eller något annat vad som helst!
Ut och röra på mig, inte bara idag.
Nackdelen med roterande vänskaperna här nere, är att hur fasen hittar man typer som är som en själv? Är rätt tröttsamt att leta. Om och om igen.
Bara 8 månader kvar. 5 månader på jobbet.
Är inte så att jag tröttnat.
Men jag känner mig a bit of in a rut.
Eddie Izzard-Game of Thrones crossover från http://iceandfireordeath.tumblr.com/
Hörde härom dagen på omvägar någon som kommenterat om den här bloggen att det inte var mycket av en reseblogg inte. Mer ett nyckelhål rakt in i the brain of Olivia...
:)
Nä det kan jag hålla med om.
Jag gillar den som den är, mestadels. Tycker personligen att det finns få tråkigare saker än att läsa varje detalj på en resa någon gör. Roligare med små bitar här och där, bland bilder och anekdoter.
Jag brukar kunna babbla iväg lite både hit och dit om ditt och datt, både med folk och här, och oavsett om folk gillar att läsa det eller inte så är det så det blir.
Och ärligt talat så känns det inte som att jag GÖR så mycket heller. Det här är rätt mycket vardag för mig, Livet i Sydney.
Gå upp på morgonen, gå till jobbet, komma hem, dega eller träffa kompisar.
Hade jag haft dubbelt så mycket pengar på kontot som jag har hade det kanske sett lite annorlunda ut.
Mera utflykter, mera äventyr, mera action, mountainbiking, weekendtrips, surfcamp, klättring.
But you gotta play with what youve got.
Jag sparar och står i så att jag kan göra en del av det.
Och let me tell ya. Efter den där IMAX naturfilmen om Australien är jag lätt mer taggad på att ut och röra på mig i sommar/vinter.
Siktar på att komma direkt till universitet i september med jetlagg och Australienpackning, för att göra det mesta av mitt visum och resan här.
Längtar redan.
Tre månaders frihet, resor och jobb som vilken annan backpacker om helst.
Sydney stad är jag banne mig rätt trött på.
fredag 20 januari 2012
lackar på fundamentalistateister o stora massan av fyrkanter till människor
F-u-g.
är egentligen inte alls det jag vill skriva. det jag vill skriva stavas c-k, inte g.
men f-u-g vad jag blir trött och arg på att folk är så inskränkta och rädda för religion. särskilt kristendomen.
och fy ... vad jag är trött på att behöva känna att jag ska försvara hela grejen, mig själv, och andras också.
sure. egenansvar. jag har bara ansvar för mig själv och inte hela kristenheten, särskilt inte mot massorna av fördomsfulla människor.
men fasen vad d e svårt att låta bli att säga emot, när någon kläcker ur sig fördomar, eller klumpar ihop en hel religion till en salig sörja och sätter klisterlapp på den som man inte känner igen, för det är inte sån JAG är, och jag är ju ändå freakin religiös, för fasen!
JA - man kan vara religiös och liberal, eller religiös och fundamental, eller religiös och någonstans mittemellan. och det är HELT OKEJ.
det får plats i tron ändå.
man får ha mer än en åsikt.
rätt eller fel, det är inte så enkelt inom tro.
men det verkar störa folk, så de trycker gärna på och vill att man ska ha samma, så att de har lättare att sätta in en i ett fint litet nätt fack - innan de slänger det i soptunnan.
GUD JAG ÄR SÅ ARG!
och jag blir så fuging less
är egentligen inte alls det jag vill skriva. det jag vill skriva stavas c-k, inte g.
men f-u-g vad jag blir trött och arg på att folk är så inskränkta och rädda för religion. särskilt kristendomen.
och fy ... vad jag är trött på att behöva känna att jag ska försvara hela grejen, mig själv, och andras också.
sure. egenansvar. jag har bara ansvar för mig själv och inte hela kristenheten, särskilt inte mot massorna av fördomsfulla människor.
men fasen vad d e svårt att låta bli att säga emot, när någon kläcker ur sig fördomar, eller klumpar ihop en hel religion till en salig sörja och sätter klisterlapp på den som man inte känner igen, för det är inte sån JAG är, och jag är ju ändå freakin religiös, för fasen!
JA - man kan vara religiös och liberal, eller religiös och fundamental, eller religiös och någonstans mittemellan. och det är HELT OKEJ.
det får plats i tron ändå.
man får ha mer än en åsikt.
rätt eller fel, det är inte så enkelt inom tro.
men det verkar störa folk, så de trycker gärna på och vill att man ska ha samma, så att de har lättare att sätta in en i ett fint litet nätt fack - innan de slänger det i soptunnan.
GUD JAG ÄR SÅ ARG!
och jag blir så fuging less
måndag 16 januari 2012
lördag 14 januari 2012
när det regnar
jag gillar – and I may have mentioned this before – när det regnar. när det regnar här.
det må kanske inte vara hela historien, men jag tror att det är för att då känns det lite mera hemma, än bara Soliga Sydney – storstad, storstadliv, tjutande ambulanser, polisbilar och folk överallt, ljud överallt, något överallt.
allting blir lite mera suddigt, dovare, lite lugnare, när regnet faller.
mina ”oftaste” lyckliga stunder av ”aaaah”, förnöjsamhet och landad i mig själv får jag när regnet smattrar utanför, när bilar susar lite mer än vanligt genom vattenpölar, och molnen utanför signalerar varmchoklad-time och mysa framför en brasa/i soffan/sängen/köket med benen över kanten på köksbordet och fötterna utanför, kopp och bok i hand.
lugn.
det är lugnet som gör det.
dagen som nästan gått.
tagit farväl av två underbara människor jag haft på lån från Svea. snackat lite med min favoritconcierge Luke. blivit utmanad på att skriva en dikt på fyra strofer åt densamme. den hade blivit roligare och bättre på svenska. vilat upp min spänningshuvudvärkiga nacke till regnmusiken utanför och läst.
dragit oss hela dagen, jag och Kristina, för ingen av oss vill egentligen gå ut. sängen är allt bra skön som sagt. när det regnar.
rolling in the deep
So what does the phrase "Rolling In The Deep" mean? She described it to Rolling Stone as an, "adaptation of a kind of slang, slur phrase in the UK called 'roll deep,' which means to have someone, always have someone that has your back, and you're never on your own, if you're ever in trouble you've always got someone who's going to come and help you fight it or whatever like that. And that's how I felt in the relationship that the record's about, especially 'Rolling in the Deep.' That's how I felt, you know, I thought that's what I was always going to have, and um, it ended up not being the case."
Adele's former boyfriend demanded a slice of the royalties from 21, after learning several of the tracks were inspired by their break-up. She told British newspaper The Sun, "For about a week he was calling and was deadly serious about it. Finally, I said, 'Well, you made my life hell, so I lived it and now I deserve it.' He really thought he'd had some input into the creative process by being a p---k. I'll give him this credit - he made me an adult and put me on the road that I'm traveling."
http://www.songfacts.com/detail.php?id=21312vilken superb sida jag hittade där. songfacts.
börjar redan planera vilka låtar jag vill sjunga på kellys härnäst.. ;)
två meter hög eller mer
hög på sång igen.
den här gången av att sjunga Adeles One and Only på kareoke på Kelly's bar i Newtown.
att stå där och klämma i på en av de underbaraste kärleksångerna som finns, och så få sånt gehör efter.
dude. waow.
jag börjar ju faktiskt tro på vad de säger. läskigt!
den här gången av att sjunga Adeles One and Only på kareoke på Kelly's bar i Newtown.
att stå där och klämma i på en av de underbaraste kärleksångerna som finns, och så få sånt gehör efter.
dude. waow.
jag börjar ju faktiskt tro på vad de säger. läskigt!
torsdag 12 januari 2012
poff bara
Olivia.
has done good.
eleminerat element i mitt liv som inte gjorde något gott.
poff bara.
nytt år. nytt liv.
the satisfaction of focusing on solely good things.
gillart
foto:google
onsdag 11 januari 2012
drömkillen
underbar - underbar - underbar
och sen att jag vill gifta mig med killen i videon och bli mamma till hans barn är ju bara en helt ljuvlig liten bonusdetalj.
seriöst.
helt seriöst faktiskt.
både hormonerna och hjärtat vill det och jag skiter i hur ytligt det låter. tur man har humor.
för övrigt lätt en av av de sexigaste låtarna i historien och min mobilsignal just nu.
måndag 9 januari 2012
o-förnöjd
TORSDAGS
to a child dancing in the wind
dance there upon the shore;
what need have you to care
for wind or water's roar?
and tumble out your hair
that the salt drops have wet:
being young you have not known
the fool's triumph, nor yet
love lost as soon as won,
nor the best labourer dead
and all the sheaves to bind.
what need have you to dread
the monstruous crying of wind?
--Yeats
--Yeats
mitt inre kokar, river, drar och sliter. mest av allt river det och jag önskar att jag inte hade missat stormen som drog förbi medans vi såg på film hemma hos Tom och drack eftertraktad sällsynt julmust.
han bor så fint, och man ser trädtoppar och hör grodor kväka sin tropiska sång istället för att se hus med neonskyltar och dövas av ambulanser och bildån.
frid och tystnad. som jag längtar.
det eller att stå längst ute vid havet och låta salta droppar och salta vindar omfamna så att allt man hör och känner är vatten och vind och man känner att man lever.
att där och då är det bara jag och stormen runtom mig och resten av världen finns inte kvar.
inte kvar.
det är fasen banne mig väldigt märkligt hur jag så totalt tappat sugen på en handvändning, när jag var så knäppt pepp bara sådär på förra sidan handen.
heja 2012.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)