Jag vet inte ens varför jag gråter.
Min tro den är starkare än någonsin, min trivsel i sydney precis likadant.
Är det das werltschmärtz? Alla dessa tusentals gråtande männiksor världen över just nu? Människor som våldtas, slaktas, slits itu inuti av ångest, ondska eller sorg, brustet hjärta och allt det andra som jag inte kan namnge här och nu.
Som smittat av sig genom luften mot mig nu?
Eller har det med mig att göra?
Inte vet jag.
Vad jag gråter över nu.
Mitt hjärta bara brast lite nu. När jag stod där i köket framför disken som ska in i diskmaskinen, och en låttext uppsatt på väggen framför mig, youtubevideon av låten på mobilen på köksbänken.
Du fördrev mig Gud
Från mitt hemland slets jag bort
Här är jag en flykting och en främling
Och det ödet finner jag mig i
Men du tog mitt barn
Och du tar mig från min man
Jag kan inte längre se nån mening
Vad är det du vill? Vad ska jag tro?
Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret
Att du inte finns till
Fast jag trodde på dig
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden
Om du inte finns till
Vad ska jag göra då?
Nej du måste finnas, du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra
På ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste
Hur kan du då överge mig
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting, om du inte fanns
(Helen Sjöholm, Du måste finnas, Kristina från Duvemåla)
Jag har aldrig haft en känsla för den här låten förut. Innan idag.
Aldrig brytt mig, aldrig känt mer inför den än att det är en av många Kristina från Duvemåla låtar och jag kommer ihåg att jag såg den i Malmö när jag var elva tack vare min faster.
Och nu, nu när jag skriver, bultar mitt hjärta, verkligen bultar hårt, som det gjort sedan jag oanande sjöng de första stroferna på den i köket inför söndagen. Hade inte bestämt mig för att sjunga just denna låten på söndagens gudstjänst före just den sekunden då rösten bröts halvvägs igenom och jag plötsligt kände tårarna spruta.
Ett tecken eller en känsla, om något. Som inte behöver vara större än det att jag vill, vill, vill sjunga just den här inför vilka som nu kommer på söndagens gudstjänst vi har.
Det var en impuls att fråga Katja om jag fick sjunga. I onsdags. Innan Café Svensson.
Det underliga i att plötsligt känna så starkt för en text, och ändå inte fatta vad det är i den som gör mig så upprörd, darrig, skakig, gråtfärdig, ledsen.
Är det så starkt, fortfarande.
Är rent av lite läskigt.
Att jag så starkt kan känna med orden i den här låten. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Det är verklighet för mig. Jag vore ingenting om du inte fanns.
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen ja vem skulle skänka mig den
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden.
Om du inte fanns till
Vem tog hand om mig sen.
Jag känner så starkt, och jag upplever så intensivt. Att om jag aldrig hade fått den här gåvan. Att tro på dig. Då hade jag
då hade jag
jag har inte ord.
Jag har så svårt att se den tomheten jag var, förvirringen jag kände för livet, rädslan inom mig, ensamheten. Den finns ju där fortfarande, men ändå samtidigt inte.
Det är ju det svåra. Att veta att du finns, medans allt man har att gå efter är tron. Det är en enda stor orkan att försöka förklara ibland för människor hur det fungerar. Men det är så stort i mitt liv.
De jag har i det som förstår, eller fattar en del, eller åtminstone kan glädjas åt mig istället för att se på mig som en konstig insekt, de är jag oändligt tacksam över att ha. Kan nästan inte föreställa mig hur svårt det varit annars.
Känner muslimer och judar så här starkt? Buddhister och hinduer? Jag skulle verkligen vilja veta. Så svårt det än kan vara att diskutera det, så många hinder att komma över innan det ens är möjligt. Hade trott att jobbet på lägret i somras skulle vara mer av det där. Nattlånga samtal om livet och döden och tron mellan alla oss som arbetade sida vid sida i Faith and Beliefs på World Scout jamboreen i Skåne. Jag är faktiskt lite besviken på att vi inte kom längre, att vi arbetade för mycket var för sig. Och att jag inte orkade då. Mer än med Bob.
Något känner de ju. Annars skulle de inte vara där de är. Välja det liv de har.
Det kan vara så frustrerande. Detta slit mellan rationell tanke och hjärta tro kan vara. Hur man kan ”inte-mötas” på den gemensamma grunden att man tror, samtidigt som man tror….
Men det är inte därför jag gråter.
Försöker känna, välja liv för mig själv just nu. Och mitt hjärta värker. Försöker hitta mina gåvor, så att jag kan hitta det livet som gör mig lyckligast. Det jag ska leva, blev satt på jorden för att göra.
Och jag älskar så att sjunga. Att få stå där och pricka tonerna, känna orden. Fastän jag fortfarande är så blyg inuti, inte vet var jag göra av mina armar och ben när alla stirrar på mig. Om jag tycks dem på riktigt eller affekterad.
Och jag vill stå på scen. Roa, beröra, inspirera om jag kan. Lära ut. Breda ut mina armar i vida gester och dundra med min röst, eller snurra runt i en dans med allas ögon på mig.
Jag måste tro att det var en mening med mitt liv i den här staden. Ett år tillskänkt, att komma fram till var mina steg ska gå. Beslutet var så definitivt ja. Men jag känner mig som en liten osäker tioåring, som inte vågar helt det mitt hjärta vill. Så osäker på om jag kan, så liten inuti. Om jag håller måttet. Hur långt gåvorna räcker.
Jag längtar efter min morbror. Även om han rättade mina berättelser med röd penna och inte fattade att jag bara ville ha beröm, så skulle han säga rakt ut att gå och gör det! Följ dina drömamr.
Jag vet inte ens om jag vågar, har rätt till att drömma, så liten känner jag mig. Jag vet ingenting om att sjunga och dansa och stå på scen och vara någon annan än mig själv, knappt det.
Och var ska jag ta vägen med det här? Jag är i Sydney, var ska jag göra av mina drömmar när jag om jag ens vågade söka, missar antagningsproven för att jag är på andra sidan jordklotet? My god, jag är på tredje sidan av det här worddokumentet nu. Om någon ens har orkat läsa så här långt är ni värd en applåd.
Sitter i min fåtölj vid fönstret ut mot staden med min våta kind mot knytnäven och tänker. Orkar knappt tänka, så utmattad som jag alltid blir av tårar. Det här är verkligen min dagbok online idag. Ni får ursäkta.
Att det faktiskt fysiskt kan värka så i hjärtat. Kan bara skaka på mitt huvud. Vem kan säga att jag har vad som krävs om jag inte försöker?
Vad ska jag försöka? Ta vägen.
Frågade en vän här, bad om hans ärliga djupaste allvarliga åsikt, om jag kunde söka in till något med det jag har. Och han sa ja. Vill tro, men våga? Blir stum av rädsla. Kall och ont i bröstet.
Försöker dra mig till minnes den där kareokelåten i Newtown, på Kellys on King. De som stod där och gapade, som jag aldrig träffat förr, aldrig känt, aldrig aldrig haft någon anledning att vilja göra mig varken glad eller ledsen. Försöker tro på att den upplevelsen är något att gå på.
Var är min stjärnhimmel, hur högt vågar jag sikta?
EDIT: Skrevs förra fredagen. Sjöng Du måste finnas på söndagkvällen. Det gick banne mig finfint.
pics: tumblrs and googles, except the one of me: taget av Kristina S.
