det har nog egentligen mer med det där jag läste på psykologin en gång, vadenuhette, om vad man lägger märke till i sin omvärld beroende på vem man är eller var man är i livet.
men banne mig! jag har vänner med småbarn, vänner som ska få barn, vänners vänner som precis fått barn. härliga fina vänner som hittat kärleken på de mest otippade ställen och jag är så glad för dem!
jag vill inte ha barn idag heller. det är inte det.
men bara det där att ha någon hos sig, att älska, att leva med, lysa upp ens vardag, någon att ha en framtid med.
gah! varför skriva om det här på en bloody blogg!?
blev påmind idag bara. om att folk faktiskt hittar folk att tycka om, och leva med.
jag känner så starkt ibland. att även om jag ville det här året i Sydney. valde det.
så är det en paus i mitt eget liv.
inte som så många av de vi träffar på café svensson, unga människor lite yngre än oss, som lever i resandet. de pausar inte, för dem är resan en enda kavalkad av bilder, liv och intryck. ett steg på vägen mot att bli den de är eller vill bli. förhoppningsvis det första.
eller så skulle de bara inte erkänna att det är en paus.
det var likadant förra gången jag reste ut. halvvägs igenom kände jag att något annat väntade.
det var då, där, efter, efter att jag blev troende där hux flux helt plötsligt, då kände jag och blev alltmer rastlös på att jag egentligen ville/skulle/borde åka hem.
resan gav inte lika mycket som innan. vad vet jag. kanske var resans mål uppnått där, i och med att jag fick det där oväntade plötsliga i mitt liv.
blev mest en massa intryck på intryck, människor på människor, händelser på händelser, äventyr på äventyr. ingen tid för att stanna upp och fundera över dem.
envis som jag är fortsatte jag i alla fall att resa. ett helt halvår till, och hade nog fortsatt efter det också bara för att inte komma hem och ta itu med saker. med intrycken.
hade ju planer på att flytta till Italien och jobba för sjutton gubbar.
men någonstans kände jag på mig när jag kom hem. att det var bra.
jag hade rest, gjort det jag alltid drömt om, faktiskt tagit mig upp och ut i vida världen. sett den och upplevt den och prövat mina vingar.
och jag var trött. mätt.
nyfiken.
nyfiken på den här gudstron jag plötsligt hade som var så stark.
jag som tyckt konfirmationen var rätt pest och knappt kom ihåg något.
vad var det för något egentligen.
this thing.
Gud, they called it.
några kompisar försvann i den vevan. andra stannade. inte på grund av tron, det tror jag inte.
vi var bara för olika, och hade inget att ge mer.
de som stannade ifrågasatte, frågade och undrade och lyssnade och hörde. och fortsatte att finnas där och vara som de varit mot mig och finns där än idag.
livet har varit så grymt mycket bättre på grund av det.
inte enklare. inte lugnare.
fast samtidigt både och. och jag vet hur motägelsefullt det låter.
men det är som att hur mycket det än kan storma runt om, och inuti. både på grund av och oberoende av tron jag har. så är det lugnt på samma gång. enkelt, fast inte lätt. lätt, fast inte enkelt.
livet slutar inte att vara en kamp för att man blir kristen.
man får andra fighter att slåss. några av de gamla blir lite enklare, eller mindre betydelsefulla. några blir svårare än någonsin.
men det spelar ingen roll, mestadels av tiden, för man bär med sig den här känslan inombords. den här säkerheten, vissheten, att Någon lyssnar när man gråter, panikar, ångestar. Att Någon skickar möjligheter i ens väg. Att Någon hjälper en och stöttar en, bara man vågar luta sig och tro.
Mitt favoritcitat ur bibeln är: Ty när jag är svag, då är jag stark.
They don't call it a leap of faith for nothing.
Man måste våga hoppa.
kommer aldrig sluta vara glad att det hände.
it's been a kick ass kind of a ride ever since!
pics: googleismyfriend
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar