jakten på lycka

Sitter på taket vid pooolen och häckar i solen, med morgonkaffet i handen o datorn i knät.

Kan det finnas en bättre start på dagen? Åh jag vet inte om det uppfattas som skryt att skriva det, man får väl bara hoppas att vem du nu är som läser den här bloggen inte är den typen som låter sig beröras, utan som kan glädja sig lite åt att någon annan har det lite bra. Missunsamhet är inte klädsamt inte.

Man får en massa tid över att fundera och tänka och kläcka idéer om framtiden när man är ute å vift såhär. Åtminstone när det är lugnare perioder på jobbet, som nu.

Tack och lov att det är lugnt nu, med massa hjärnspöken i Olivens hjärna. Eller! Det kanske till och med är tvärtom – att det är dåligt att det är lugnt (nåja, relativt) för då FÅR man tid över att tänka och låta hjärnspökena poppa up…

Well crap. Det här inlägget går visst ingenstans det.

Får väl skriva en massa om hemlängtan igen istället. Det är inte alls så att jag ångrar att jag tog det här jobbet som volontär i svenska kyrkan i utlandet, men jag visste redan innan jag åkte att jag skulle sakna vissa grejer hemma något enormt.

Borta kan vara himla bra men hemma är ändå bäst. Det kan finnas en tomhet och en ytlighet i att bara träffa människor mitt i deras resa, och en rastlöshet i att bara ever träffa folk som har myror i baken i deras liv just nu och är ute på deras unga livs största äventyr.

 Inte alla de vännerna man får här såklart.

Alla människor vi träffar är sköna, vissa sköna som sjutton, men det är bara det att ibland känner man åldersskillnaden, och hur kul det än är, så är det lite speciellt att nästan mest bara träffa dessa grymma människor i den preeecisa början, de där första stegen för dem mot att bli de människor de vill, och förhoppningsvis är inuti också.

Det påminner lite om att jobba med konfirmander, så på det viset känns det faktiskt precis som hemma – hurra!

Jag hoppas att jag träffar många av dem igen, om några år, och får se vad som hänt sen sist.

Låter som en gammal panschis när jag skriver det.. but nontheless ;)

Nu det konstiga med att resa, för hemlängtan vare ju!

Att även om gräset är sjukt grönt på den där andra sidan, är det inte förrän man lugnt kan sätta sig ner och vara nöjd med där man är som Ferdinand under trädet, som man på riktigt är hemma. Om det sen är på andra sidan jorden eller hemma på farstun till nästgårds, spelar mindre roll.

Home is where your heart is, sa en gammal pojkvän till mig en gång i vår ungdom.

Nå. Hur mycket jag ändå gillar livet här, lär mig en massa om mig själv, och om livet och om storstaden.

Så är det såhär. Mitt hjärta längtar efter vännerna hemma, de jag känt länge och de jag lärt känna rätt nyligen, men som ändå hör till. Längtar efter spontanspatt och spontanbruncher hemma hos Annika med hela gänget, efter promenader i sköna hemtrakter med Emmabodafolket, efter filmkvällar och frisörsessioner med Sanna o Sonja, efter att ha killarna i Stockholm bara en tågresa bort, efter att sitta och drömma upp äventyr med Black Barrets, och bara sticka ut och upptäcka bergen, skogarna och farvattnen både hemma i svea och resten av världen med dem.

Igår saknade jag er alldeles särskilt, vänner, när jag pirrade av lust att springa runt i regnet och åskan när hela himlen öppnade sig och världen var så vacker och kaotisk. Hade ni varit här så hade jag gjort det. Lätt. För jag vet att ni hade varit på, ni med barnet inom er kvar. Jag vill träffa en kille som er. Gör jag det, då är det rätt.

Gud det måste bli tråkigt att höra mig gå på så här varje gång jag drabbas av den Stora Längtan. Efter vännerna och kärlek. Antar att det är mest då man tänker på sånt som man börjar skriva. Allt det andra som händer hittar jag liksom inte orden för, tråkas ut av att skriva om. Vem bryr sig vad jag åt till frukost, eller vem vill se tusen bilder av folk ni inte känner göra saker ni inte bryr er om för ni lever i ert.

Det lärde jag mig av förra resan utomlands. Människor hemma kan inte bry sig mindre om vad folk gör (annat än i smyg om det är något man kan götta sig åt) när de är ute och reser. För att det är så lätt att känna att man blev lämnad kvar? Jag vet inte. Jag har känt det själv, så det är ingen rationell känsla i alla fall. Tror det bara är något man känner när folk verkar sådär bo på den där grönare sidan. Svårt att undkomma den. Man vill vara där bara.

Och så blir man liksom trött och mätt på sig själv och sin egen längtan, och projicerar gapet man känner mellan sig själv och de som tycks ha lyckats, vad det verkar, för det vet vi ju att utsidan inte alls är något att gå efter när var och varannan människa alltid är så mån om att bara visa sina goda sidor, de perfekta, glada, lyckade, beundrade. För nästan alla vill vi bli respekterade, omtyckta, eller om inget av det funkar, avundade. Åtminstone lite granna, i smyg. Inte så mycket att folk pratar bakom ryggen, men lite liiiite bara. Eller om det bara är önskan att själv tillhöra den där skaran som alltid verkar så perfekt. Nyckelord ”verkar”, off course.

Nu det som gör ont.

När folk inte kan låta bli att känna sig underlägsna, bara för att de känner att någon har uppnått någonting som man själv vill göra, drömmer i hemlighet om, men inte vågat, inte kan, eller inte egentligen vill göra men som är himla göttigt att ha och drömma om eftersom alla andra tycks drömma om liknande grejer. Jag gör det själv. Känner mig underlägsen. Varje gång någon berättar om något äventyr, eller någon grej som jag också skulle vilja göra, eller tror jag vill. Eller gillar att drömma mig bort till, för jag dras med och tror att det är det som gör lycka.

Men livet räcker inte till för att följa andras drömmar, eller ens alla egna. Man får välja lite. Välja bland möjligheterna. För de ligger alla där, det är bara att göra något åt det. Världen är vår. Någon kanske får kämpa lite extra för att nå just det som är easy peasy för en annan – men vem var det egentligen som intalade halva mänskligheten att det när något FULT eller FEL eller KONSTIGT med att börja med oddsen mot sig?

Tvärtom.

Inte sällan tänker jag att vi behöver mer av den där jädrar-anamma inställningen som Kajsa Varg och mormor gick och utstrålade. Den där styrkan som fick saker gjorda, utan att gnälla, och som accepterade livet som det var utan att tro att man har rätt till en massa grejer utan att göra något för det.

Alla har oddsen mot sig. It’s a part of life. Meningen med livet faktiskt. Tror jag. Kolla historieböckerna. Och det behöver inte vara lika förbannat trist eller nedslående som det kan låta. Man är sin egen lyckas smed. Sug på den lite.