äntligen har luggen växt ut lite. så man åtminstone kan ha den nere om man "accesoerar"
har väl det där normala "gjort slut - beteendet" och vill färga håret, byta coiffure, ändra om mig
varför gör vi sådär?
jag som trott att det inte syns alls på mig att något saknas
idag fick jag höra av både kunderna som jag ler mot och indiske kocken i köket att jag inte såg glad ut
kanske sprudlande personlighets-syndromet
när man har dagar när man är som de flesta andra tror folk att man är nere
eller så är det bara så att det syns mer än det känns att det syns
flapper-Olivia som till och med hade klätt upp sig ordentligt för jobbet idag
jag får väl dra en liten charleston i bussen på väg till Waterloo imorrn
tutorial strax nedan
jag tror inte på slumpen
jag tror på den fria viljan hos varje människa och jag tror på en mening med allt, jobbigt och hårt likaväl som gott och fantastiskt
och jag tror att den som håller tidens väv i sina händer vet allt både framåt och bakåt och drar i trådarna både för varje enskild älskad varelse och för en högre mening som vare sig du eller jag kan ens förmå att förstå
för ett år sen åkte jag till göteborg över en helg
mitt i hjärtekross och sydneyförberedelser
en härlig kväll med vänner
en konsert
movits
och ett ständigt öga letande efter föremålet för min förälskelse
på väg från mcdonalds hela gänget kastar jag ett öga över vägen mot brunnsparken
och ser han och hon komma gående
från samma konsert visade det sig
leende
skrattande
lyckligt galna i varandra
för en timme sen gick jag genom hyde park
på morgonpromenix och träning och yoga i morgonsolen
började igår
förkylningen borta
träningsbehovet väckt
och morgongrusig i ögonen med starka solen rakt framför mig går jag med blicken sänkt och koncentrationen hårt på att bara gå
då på stigen som korsar min jag ser en bekant huvtröja passera framför mig med huvan uppe och ansiktet dolt
tänker: det kan väl aldrig vara
jag blev så paff
och vi har inte pratat på flera dagar
inte setts sedan måndags
inte hörts sedan manlymorgonen
och jag vill inte vara först med att höra av mig
hur dumt det än kanske låter
undrar vad meningen var med det här
skulle jag sagt hej
i göteborgsfallet känns och kändes det rätt klart
det var vad jag behövde se för att förstå
att det verkligen var han och hon och inte vi mer
men vad var meningen med det här?
en sådan stor stad
en sådan stor park
en sådan perfekt timing
önskar jag hade pengar på mobilen
för nu vill jag verkligen smsa
hur mycket jag än ville vänta och se vad som hände
känns lite dramatiskt men ändå rätt passande att lägga in denna underbara lätt uttjatade klassiker här so bear in mind att jag gör det med glimten i ögat
jag gillar faktiskt den här burkiga versionen - låter som när man pratade i telefon på de gamla snurrtelefonernas tid
längtan efter människor som är på avstånd insikter om att vardagen trots allt inte är så rolig alltid saknad efter sydney och australien och vara ute i världen och så förhoppningsvis skön sätta fötter och rötter känsla
just idag hatar jag att inte veta vad framtiden har framför mig
har en stor ångestklump i magen för att jag vet att tiden rinner ut och jag måste ta några beslut
vill inte
jag vill veta vad jag vill och vara säker
vart ska jag ta vägen!?!?!
känner inte alls för att åka hem
och jag känner mig inte alls klar med varken sydney eller australien
är en konstig känsla liksom.
helt enkelt som att jag inte kommer åka hem. känns helt overkligt att se mig själv i en skolbänk i höst.
lite oroande.
kanske bara för att jag gillar att veta vart jag ska än något annat
men oroande icke desto mindre
framtiden känns alldeles tom oavsett
e re inte lite så att jag helt enkelt bara måste följa den här magkänslan då
och se vad som händer
vart det bär
alternativet känns bara konstigt, som om det är någon annans historia, inte min
hur konstigt är inte det!
något att tänka på där
drar ett djupt andetag
in
ut
beslut alltså
in
ut
okej
ska ta tid för mig själv i helgen och göra slag i saken
jag måste hoppas på att det blir bra
måste lita på att det blir det
va re än blir
...
å så helgen.
är både pepp och opepp inför den
både pepp och opepp inför pojkvaskrar som stör i mitt lugna liv utan dem
absolut egentligen inte pepp alls för att blogga längre
nå och så, om man ändå är i opepp och klagan köret
så är min högerarm för använd
den värker och jag kan inte använda den bra, gör bara ont efter ett tag
och krampar
hände förra året. slutade använda på ett tag och det blev bättre
får se hur det blir nu
gaaaaah
känner mig extremt onyttig! inte mycket gjort idag
mest legat och gosat i soffan framför game of thrones, ätit engelsk frukost(brunch) och pussats
imorgon ska jag upp på gymmet dammit.
segt eller icke.
och så ska jag åstadkomma saker också
och sen så här är re också, bara för att utveckla:
medans Kristina känner helt starkt, helt otroligt starkt att hemma
hemma väntar alla möjliga ting
så känner jag inte alls så
jag känner mig bara
inte. klar.
och vad är jag för en kristen om jag inte gör vad instinkten/magkänslan/ledningen säger till mig
undrar jag
sitter på mitt dormroom på annies place och hör beach boys california dreaming spela i bakgrunden ute bland folket vid poolen och köket
citatet är från angels and demons, som jag haft på min dator i evigheter men inte sett om förrän nu, jag som inte tyckte den var något särskilt första gången
blev riktigt tagen faktiskt
särkilt av de orden som slog an en hjärtesträng när kardinalen i slutet säger dem till robert langdon efter att han som vanligt räddat hela skivan från att kollapsa
de kommenterar den nye påvens sigillring av evangelisten lukas också – han som var doktor(se där!)
“science and faith
all in one?”
“the world is in need of both”
och nu spelar de kings of leon där ute igen! huzzah huzzah!
tecknen till trots, var skymningen oskyldigt rosenfärgad och trolsk
skulle vi verkligen gå in?
var vi ensamma?
alldeles ensamma?.................
nöjeslystnaden falnade rädslan kramade sina kalla smala fingrar runt våra hjärtan och vi började ifrågasätta
hur länge hade varit på nöjesfältet? var det minuter, timmar, dagar, år?
var vi fria att gå därifrån?
eller skulle våra ben obönhörligen leda oss tillbaka in i parken hur många steg vi än tog ifrån den - fasta i en ändlös karusell utan att någon någonsin visste var vi tagit vägen?
