play that funky music!

mr DJ

you are ON A ROLL!

fortsätt spela Kings of Leon och du är min drömman
lovar till och med att lämna fransosen och förälskelsen i sydney för dig

nähäpp. nähä.
inte det då.

I must suppose that my amorous loyalties shall remain undainted then

när man minst anar det

wooop woop woooop

har äntligen lett mot fransosen som jag gått runt i cirklar med i flera dagar här på hostelet och aldrig tittat rakt på när han tittat på mig och vice versa

ni vet
sådär som när man känner att någon tittar på en
ser i ögonvrån
och tittar i smyg och inte vågar helt på riktigt
på varann

bilder: googleismyfriend


det doftar blommor i alice ikväll

set it free let it go

religion is flawed

because men are flawed

all men

sitter på mitt dormroom på annies place och hör beach boys california dreaming spela i bakgrunden ute bland folket vid poolen och köket

citatet är från angels and demons, som jag haft på min dator i evigheter men inte sett om förrän nu, jag som inte tyckte den var något särskilt första gången

blev riktigt tagen faktiskt

särkilt av de orden som slog an en hjärtesträng när kardinalen i slutet säger dem till robert langdon efter att han som vanligt räddat hela skivan från att kollapsa

de kommenterar den nye påvens sigillring av evangelisten lukas också – han som var doktor(se där!)

“science and faith

all in one?”

“the world is in need of both”

och nu spelar de kings of leon där ute igen! huzzah huzzah!

det gör två låtar på en halvtimme det!

lycka

 mina vänner

ligger i de små detaljerna

här i livet

 

en vacker eftertextslåt

favoritbandet två gånger på kort tid

ett magiskt ögonblick

ett möte

ett hjärtefall

eller en vacker plats och en stunds ro i hjärtat

jinglebells, jinglebells, beautiful cold

Ligga, lyssna på Rise against. Titta på ljusen över hela staden Sydney och tänka. De liknar julgransljus i alla färger. Disneyjul. Varm feeling. Kalle Anka liksom.

foton: google

"jag kan lura dig vart jag vill"

på facebook cirkulerar just nu världens mest ambitiösa aprilskämt
och jag bara måste dela med mig av det... 

läs noga

 kommentaren från killen i brevet som lagt upp det på facebook:

Daniel Svensson

HAHA Jag blev lurad med världens bästa Aprilskämt!
Med tankar som hur jag omöjligt kan vara smittat, cyklade jag idag till Akademiska och såg fram emot alla mäns dröm: att få sin prostata undersökt. Seems legit.
Receptionisten kunde inte hitta "Proktologiska avdelnigen". Efter att ha snurrat runt mellan Urologen och Venorologen, fått hjälp av flera flera sköterskor och läkare som analyserat kallelsen kom följande fram:
1. Vissa stämplar som skall finnas på kallelsen saknades.
2. När man ringde numret till Proktologiska avd. kom man till Anticimex.
3. Läkare Theodor Morell fanns inte på Akademiska. Däremot var Theodor Morell Adolf Hitlers livläkare.
Tack Anna Svensson och Josefin Jansson för detta fantastiska skämt! Ni är grymma

Well.
Well, well-- 
Well.

Och som alltid när man börjar diskutera aprilskämt  - får jag genast tips (tack V) om två till smått otroliga grejer...

 

underbart...

och så från kära BBC:

bara så vi vet.

trygg feeling...

sirener, zombier och kaffe, ljuva underbara kaffe

från den 7 mars

Kära dagboken...

Woah

Sällan har jag vaknat så groggy.

I detta fallet för att en konstig siren ljöd i korridoren på vårt hus och Kristina kom inspringandes i mitt rum med andan i halsen med tanken fullt på ”BRAND!” och ”UTRYMNING!”. Zombien som är jag på morgonarna klev lydigt upp, funderade på att ta passet, och att jag måste klä på mig lite mer om jag ska springa ut på gatan. Jag tror ärligt talat att jag mest var irriterad över att ha väckts så abrupt när jag behövde sova och var sådär totalt ingosad i mitt sköna täcke, madrass och kudde efter en lång bra dag och salsakväll och skitskor och fotont. Inte irriterad på K såklart, men på att vad det än var som ljöd inte hade den goda smaken att göra det EFTER jag fått sova ut.

Mitt morgonzombie jag är lite sådär arrogant och ”scr..you all”. Tur att jag har mitt insmugglade (though not really, fullt legalt intaget) vackra, nektarliknande Löfbergs Lila. Idag hade jag fasen börjat gråta om det spillts ut av klumpiga zombiehänder.

Innan vi kastade oss ut för att fly för livet från den okända faran ringde vi åtminstone ner till entrén för att fråga om det var något att göra det för.

Och inte vet jag vad sirenen betydde. God morgon Olivia – hånskratthånskratthånskratt? Men det var inget att fly hals över huvud för och vi gick och lade oss igen.

DUNS

Sa det på min madrass.

Och Olivia sov som en stock tills någon vänlig själ nu smsade mitt på dagen. Väckarklockan minns jag över huvud taget inte att jag stängt av och lagt bredvid mig i sängen.

Nu orkar jag inte skriva mer, adrenalinet av en kul historia att skriva ner har falnat och munnen trutar trumpet mot datorskärmen. Nu ska jag sätta på andra avsnittet av Flashforward och dricka mitt kaffe i skön tystnad i både tanke och allt annat och zombiekaffemorgonbubbla.

pics:mine

tårar jag inte förstår

Jag vet inte ens varför jag gråter.

Min tro den är starkare än någonsin, min trivsel i sydney precis likadant.

Är det das werltschmärtz? Alla dessa tusentals gråtande männiksor världen över just nu? Människor som våldtas, slaktas, slits itu inuti av ångest, ondska eller sorg, brustet hjärta och allt det andra som jag inte kan namnge här och nu.

Som smittat av sig genom luften mot mig nu?

Eller har det med mig att göra?

Inte vet jag.

Vad jag gråter över nu.

Mitt hjärta bara brast lite nu. När jag stod där i köket framför disken som ska in i diskmaskinen, och en låttext uppsatt på väggen framför mig, youtubevideon av låten på mobilen på köksbänken.

Du fördrev mig Gud

Från mitt hemland slets jag bort

Här är jag en flykting och en främling

Och det ödet finner jag mig i

Men du tog mitt barn

Och du tar mig från min man

Jag kan inte längre se nån mening

Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden

Om du inte finns till

Vad ska jag göra då?

Nej du måste finnas, du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra

På ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste

Hur kan du då överge mig

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting, om du inte fanns

(Helen Sjöholm, Du måste finnas, Kristina från Duvemåla)

Jag har aldrig haft en känsla för den här låten förut. Innan idag.

Aldrig brytt mig, aldrig känt mer inför den än att det är en av många Kristina från Duvemåla låtar och jag kommer ihåg att jag såg den i Malmö när jag var elva tack vare min faster.

Och nu, nu när jag skriver, bultar mitt hjärta, verkligen bultar hårt, som det gjort sedan jag oanande sjöng de första stroferna på den i köket inför söndagen. Hade inte bestämt mig för att sjunga just denna låten på söndagens gudstjänst före just den sekunden då rösten bröts halvvägs igenom och jag plötsligt kände tårarna spruta.

Ett tecken eller en känsla, om något. Som inte behöver vara större än det att jag vill, vill, vill sjunga just den här inför vilka som nu kommer på söndagens gudstjänst vi har.

Det var en impuls att fråga Katja om jag fick sjunga. I onsdags. Innan Café Svensson.

Det underliga i att plötsligt känna så starkt för en text, och ändå inte fatta vad det är i den som gör mig så upprörd, darrig, skakig, gråtfärdig, ledsen.

Är det så starkt, fortfarande.

Är rent av lite läskigt.

Att jag så starkt kan känna med orden i den här låten. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Det är verklighet för mig. Jag vore ingenting om du inte fanns.

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen ja vem skulle skänka mig den

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden.

Om du inte fanns till

Vem tog hand om mig sen.

Jag känner så starkt, och jag upplever så intensivt. Att om jag aldrig hade fått den här gåvan. Att tro på dig. Då hade jag

då hade jag

jag har inte ord.

Jag har så svårt att se den tomheten jag var, förvirringen jag kände för livet, rädslan inom mig, ensamheten. Den finns ju där fortfarande, men ändå samtidigt inte.

Det är ju det svåra. Att veta att du finns, medans allt man har att gå efter är tron. Det är en enda stor orkan att försöka förklara ibland för människor hur det fungerar. Men det är så stort i mitt liv.

De jag har i det som förstår, eller fattar en del, eller åtminstone kan glädjas åt mig istället för att se på mig som en konstig insekt, de är jag oändligt tacksam över att ha. Kan nästan inte föreställa mig hur svårt det varit annars.

Känner muslimer och judar så här starkt? Buddhister och hinduer? Jag skulle verkligen vilja veta. Så svårt det än kan vara att diskutera det, så många hinder att komma över innan det ens är möjligt. Hade trott att jobbet på lägret i somras skulle vara mer av det där. Nattlånga samtal om livet och döden och tron mellan alla oss som arbetade sida vid sida i Faith and Beliefs på World Scout jamboreen i Skåne. Jag är faktiskt lite besviken på att vi inte kom längre, att vi arbetade för mycket var för sig. Och att jag inte orkade då. Mer än med Bob.

Något känner de ju. Annars skulle de inte vara där de är. Välja det liv de har.

Det kan vara så frustrerande. Detta slit mellan rationell tanke och hjärta tro kan vara. Hur man kan ”inte-mötas” på den gemensamma grunden att man tror, samtidigt som man tror….

Men det är inte därför jag gråter.

Försöker känna, välja liv för mig själv just nu. Och mitt hjärta värker. Försöker hitta mina gåvor, så att jag kan hitta det livet som gör mig lyckligast. Det jag ska leva, blev satt på jorden för att göra.

Och jag älskar så att sjunga. Att få stå där och pricka tonerna, känna orden. Fastän jag fortfarande är så blyg inuti, inte vet var jag göra av mina armar och ben när alla stirrar på mig. Om jag tycks dem på riktigt eller affekterad.

Och jag vill stå på scen. Roa, beröra, inspirera om jag kan. Lära ut. Breda ut mina armar i vida gester och dundra med min röst, eller snurra runt i en dans med allas ögon på mig.

Jag måste tro att det var en mening med mitt liv i den här staden. Ett år tillskänkt, att komma fram till var mina steg ska gå. Beslutet var så definitivt ja. Men jag känner mig som en liten osäker tioåring, som inte vågar helt det mitt hjärta vill. Så osäker på om jag kan, så liten inuti. Om jag håller måttet. Hur långt gåvorna räcker. 

Jag längtar efter min morbror. Även om han rättade mina berättelser med röd penna och inte fattade att jag bara ville ha beröm, så skulle han säga rakt ut att gå och gör det! Följ dina drömamr.

Jag vet inte ens om jag vågar, har rätt till att drömma, så liten känner jag mig. Jag vet ingenting om att sjunga och dansa och stå på scen och vara någon annan än mig själv, knappt det.

Och var ska jag ta vägen med det här? Jag är i Sydney, var ska jag göra av mina drömmar när jag om jag ens vågade söka, missar antagningsproven för att jag är på andra sidan jordklotet? My god, jag är på tredje sidan av det här worddokumentet nu. Om någon ens har orkat läsa så här långt är ni värd en applåd.

Sitter i min fåtölj vid fönstret ut mot staden med min våta kind mot knytnäven och tänker. Orkar knappt tänka, så utmattad som jag alltid blir av tårar. Det här är verkligen min dagbok online idag. Ni får ursäkta.

Att det faktiskt fysiskt kan värka så i hjärtat. Kan bara skaka på mitt huvud. Vem kan säga att jag har vad som krävs om jag inte försöker?

Vad ska jag försöka? Ta vägen.

Frågade en vän här, bad om hans ärliga djupaste allvarliga åsikt, om jag kunde söka in till något med det jag har. Och han sa ja. Vill tro, men våga? Blir stum av rädsla. Kall och ont i bröstet.

Försöker dra mig till minnes den där kareokelåten i Newtown, på Kellys on King. De som stod där och gapade, som jag aldrig träffat förr, aldrig känt, aldrig aldrig haft någon anledning att vilja göra mig varken glad eller ledsen. Försöker tro på att den upplevelsen är något att gå på.

Var är min stjärnhimmel, hur högt vågar jag sikta?

EDIT: Skrevs förra fredagen. Sjöng Du måste finnas på söndagkvällen. Det gick banne mig finfint.

pics: tumblrs and googles, except the one of me: taget av Kristina S.

paying tribute to the voids

http://www.deconcrete.org/2011/12/27/unvoice-paying-tribute-to-the-voids/

The Silence Project [& sons, 2011] is a compilation of gaps that refill a new meaning. Suddenly, the most referential lyrics are removed from iconic songs that everybody has in mind to be simply reduced to their negative breaks, the anti-song. During these uncomfortable visual silences, the performer needs to force a smile, invent a gesture, anticipate a facial expression or intensify a feeling previously expressed in her last sentence. The melody is deconstructed, decontextualized, and so are the dancing movements and the audience clapping. A mix of anxiety and eager to know what we have missed invades us. We are presented with multiple preludes and epilogues that use voids to build a new entity. But we can only guess the actual content through the sweat, breath, wrinkles or opening of the mouths.

the silence project #4 Olivia Newton John from & sons on Vimeo.

något för dig?

att märka huden

jag har en liten mapp på datorn
och jag har mina sidor dit jag brukar gå och titta
och så har jag mina favoriter
de jag tycker om att se på
och så kladdar jag på mig själv med en penna som en annan förvuxen tonåring

men jag är ju lite på det viset