från den 7 mars
Kära dagboken...
Woah
Sällan har jag vaknat så groggy.
I detta fallet för att en konstig siren ljöd i korridoren på vårt hus och Kristina kom inspringandes i mitt rum med andan i halsen med tanken fullt på ”BRAND!” och ”UTRYMNING!”. Zombien som är jag på morgonarna klev lydigt upp, funderade på att ta passet, och att jag måste klä på mig lite mer om jag ska springa ut på gatan. Jag tror ärligt talat att jag mest var irriterad över att ha väckts så abrupt när jag behövde sova och var sådär totalt ingosad i mitt sköna täcke, madrass och kudde efter en lång bra dag och salsakväll och skitskor och fotont. Inte irriterad på K såklart, men på att vad det än var som ljöd inte hade den goda smaken att göra det EFTER jag fått sova ut.
Mitt morgonzombie jag är lite sådär arrogant och ”scr..you all”. Tur att jag har mitt insmugglade (though not really, fullt legalt intaget) vackra, nektarliknande Löfbergs Lila. Idag hade jag fasen börjat gråta om det spillts ut av klumpiga zombiehänder.
Innan vi kastade oss ut för att fly för livet från den okända faran ringde vi åtminstone ner till entrén för att fråga om det var något att göra det för.
Och inte vet jag vad sirenen betydde. God morgon Olivia – hånskratthånskratthånskratt? Men det var inget att fly hals över huvud för och vi gick och lade oss igen.
DUNS
Sa det på min madrass.
Och Olivia sov som en stock tills någon vänlig själ nu smsade mitt på dagen. Väckarklockan minns jag över huvud taget inte att jag stängt av och lagt bredvid mig i sängen.
Nu orkar jag inte skriva mer, adrenalinet av en kul historia att skriva ner har falnat och munnen trutar trumpet mot datorskärmen. Nu ska jag sätta på andra avsnittet av Flashforward och dricka mitt kaffe i skön tystnad i både tanke och allt annat och zombiekaffemorgonbubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar