Det är stunder som nu, som man längtar efter sin familj. Eller En Familj. En Egen.
Klockan är kvart i elva, och man kommer hem efter en lång dag i mer eller mindre 180 km/h – oj så skönt då om man kom hem till någon kär. Som frågar hur dagen varit, ger en kram. Bara att sitta och prata om allt och ingenting framför ett stearinljus på bordet en vardagskväll, till ett glas mjölk och nybakta bullar.
”Hörde du att…”
”Du förresten, kan vi inte dra och spontanbila dit näsan pekar i helgen… Eller till det där…”
”Ska vi till klätterhallen imorrn?”
…
Bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar