kärlekens baksida

regnkänsla

jag smakar mycket på ord just nu 

regn. 

känsla.

regnkänsla.

 det här är min regnkänsla

Jag både vill och inte vill bli kär igen. Jag både vill och inte vill älska.

Nu var det länge sen jag verkligen älskade en kille, men det är inte bara den sortens kärlek som jag talar om. 

Jag menar det också, men kärlekens baksida kan man se i alla möjliga skepnader.

Bli sårad. Förlora. 

Känna sorg. 

Över saknade människor, och missade stunder, förlorade drömmar. 

Sörja. 

Det är viktigt. Att göra det ordentligt.

Våga och orka.

Suck. Och sen ska man tillbaka upp på hästen igen.

I mina tankar hoppar jag mellan människor jag älskat eller tyckt om och relationer jag haft medan jag skriver. 

Pojkar jag svärmat runt, män jag har hängt upp hela mitt liv och min fasta punkt på, vänner jag haft och mist (på gott och ont), viktiga personer som om de aldrig varit hade inneburit detsamma för mig.

Inte konstigt att man drar sig, när kärlekens baksida kan vara så tuff. Våga öppna den där dörren och släppa in. Takes guts.

men så...

Kan jag längta efter familj. 

En alldeles egen. 

Glädje och kärlek ännu mer i mitt liv.

Någon att komma hem till.

Att mötas av en kyss, en kram. Av varma starka armar.

Då måste man våga. 

Någon gång.

att luta huvudet och känna sig hemma

 

tänk så fint

Suck. 

Men just nu..?

 

Nä.

Jag vill gärna vila mitt huvud, men jag vill inte fastna på andra sidan jordklotet hur underbart underskönt Sydney än kan vara.

Men att bara få vila mitt huvud en stund. Känna mig varm och till brädden av känslor och trygghet och ro hos en annan människa. 

wow.

Jag tror att när jag väl känner det. Då har jag hittat den jag ska vara med.

När det nu blir.

när det nu blir

Men asså äsch. Bluah.

Jag har det bra tills dess. Här.

Mmetaforically speaking Här.

Skrev hon och kände sig som tjuren Ferdinand under korkeken.

PS. Kings of Leon continues to haunt us every day

 

pics: google is my friend