sommarkänsla

jag tror det är något med när man mister människor i sitt liv.
man börjar tänka på så mycket mer av livets små detaljer. 
vad man vill ha ut av det. vad man längtar efter.

det är som om drömmarna väcks lite till liv när vardagen skakas om. 

slumrandets tid tog slut.

man kanske borde fundera på de här frågorna lite sådär annars också, inte bara när något stort rör om.

eller så kvittar det.
det är vad det är.


som alltid i livet I suppose.

 

 

i det sköna kalla vattnet är det ingen som märker tårarna på min kind

de kan komma som de vill

mycket regn och vatten på mina bilder.
jag har faktiskt återupptäckt min kärlek till havet här. ni skulle sett mig ensam i poolen en halvmulen dag härom veckan. 
som en tumlare lekte jag runt. 
jag, 25 bast och going on 10. 
men länge leve barnasinnet, inte sant?


och har börjat längta. 
med hela kroppen längta! 
efter havet.

syrgastuber som låter blubblubblubb och darth vader liknande lugna sköna väsningar i takt med hjärtslagen i det kalla, sköna, stora, djupa, lyckliga, tysta blå.

ahh.
jag vill spara hop pengar till att börja dyka igen.

det känns som om mitt hjärta ska sprängas av längtan efter det tysta blå.

jag undrar jag vad det symboliserar. eller om det bara är därför att jag faktiskt (oftast) älskar regn.

känslan av svala droppar mot min kind.

att vända upp ansiktet mot skyn och bara finnas. 
låta sig vara. känna regnet skölja över. 
inte kämpa, inte reagera, bara...

nästan buddhistiskt acceptera livets ledsna stunder och fröjdas i dem lika gott som de tokglada på något vis.


regn och sol. sol och regn.
life has both, you know.
det är det som gör det så vackert.


pics: google is my friend