sista natten hemma

Sista natten i emmaboda och jag stod med fötterna på bädden och hängde ut från fönstret på andra våningen. Skulle stänga fönstret och klockan var halv två och jag kunde inte motstå en allra sista punkt av nu och där.


Regnet duggande på svart blöt asfalt i skenet från gatuluktorna. Det mjuka sävliga tysta tassande ljudet det gör mot väg och löv när det slår ner. Plo-p. Plo-p.


Doft att dra djupt ner i lungorna, fuktig och kall och vintern runt hörnet sådär så man anar det. Doften av novembernatt.


Blöta svampiga svampar, lavar och hala mossiga suggiga barkräfflor på träd.


Multnande löv och någon lätt knappt urskiljbar sådär söt och sliskigt ton av äpplen som trillat av knotiga träd.


Stilla disigt duggregn och alldeles alldeles tyst, förutom någon enstaka saktfärdigt ssshhhhande förbi från en bil från andra sidan huset och den våta vägen.


Det är något speciellt med en plats man älskar.