sista bandet till barndomen

Det sista bandet till barndomen, klippt.

Så känns det.

Att allt som väntar nu är bara ännu mer av vuxenvärld och vuxeninsikter och vuxenproblem.

All of which I’ve had for years, for sure.

Men likaväl.

Jag känner mig vuxen.

Inte sådär, yey för vi har tagit studenten-vuxen, eller tja nyss fyllda 20 och får går på systemet-vuxen, eller ens bloody shite jag är halvvägs till femtio!

Lite det där sista kanske fortfarande, fast inte riktigt lika storögt fascinerat (…vettskrämt), utan mer vuxet (damdadamdamm) accepterande av faktumet...

God, vuxet accepterande kanske låter lite arrogant pretentiöst, tänker jag, men då får det väl va. Eller så är det bara mina hjärnspöken som tycker till.  Vilket som.

Men bära eller brista. Nu är världen i allting vuxet för mig.

Och vet ni, det känns faktiskt som en frihet, inser jag medan jag skriver! Tänker som alltid medan jag pratar elelr skriver.

Jag är redo att ta mig an världen.

Och jag skriver inte ens att jag känner mig redo, för det är inte lika mycket tyngd i det. Jag ÄR det.

Har ingen utbildning att tala om än, ingen pojkvän att tala om än, ingen fast punkt annat än mig själv.

Men det lurar runt hörnet.
Allt det lurar liksom runt hörnet känns det som.


Vuxenvuxenvuxenvuxenvuxen.