pizza, styrka och plugg

note to self: do. not. mess. with the neighbours.

(Australian Museum)

Åt pizza på en italiensk restaurang i mysiga Surry Hills i tisdags. Low key, skön atmosfär, ”äkta italienare” till servitör, rejält trevligt sällskap och läcker pizza. Jag gillar Sydney mer och mer och mer.

Fredag betyder Kristinas och min första fest i lägenheten, och sen får vi se vad mer staden har att erbjuda denna vår fjärde fredagsnatt. Ser fram emot helgen!

I förrgår morse vaknade jag med en oerhörd längtan efter hemma. Efter vänner och kära. De som vet säger alla att det är nu efter en månad borta som allt det kommer. Och de som vet borde väl veta.

"hjältinnan, storebrorsan och den trogne hunden" copyright: Maja Hultin

Går omkring i en blandning av hemlängtan, Sydneyrus, trostrygghet och självfinnande. Som jag trodde är livet här fullt av små vardagens utmaningar både för den jag är och den jag vill vara mer av. Börjar komma in i jobbet nu, har uppdaterat hemsidan, och svackar lite i plugget.

Om ni tolkar kommande mening på bästa, snällaste sätt, blir jag glad.

Jag hatar buddhismen!!

Seminarieuppgift som ska vara klar på lördag och jag har verkligen ingen lust att plugga. Hinduismen hade jag lätt kunnat gräva ner mig djupare i, men buddhismen med alla förbaskade tusentals vägar och sanningar och ditten datten dutten! Man blir galen! Särskilt när man stressar upp sig inför att behöva lära in det på en vecka som det känns… Nej, där får man nog sänka ambitionerna lite om man ska överleva…

Funderat mycket till och från kring människorna som kommer i ens väg, utmaningarna man möter och allt svårt som drabbar en här och där. Jag tror faktiskt att Gud, den kärleksfulla Gud jag känner, bara sätter hinder och prövningar i ens väg som man kan klara av. Som man har styrkan att hantera, någonstans inom sig, och lära sig något i processen. Man kan behöva låna styrka från en större kraft ibland, men så kan det ju vara just det som kanske är poängen. Att upptäcka att den finns. Finns där för var och en som väljer att öppna sig för möjligheten.

Man lär sig något av allting som kommer i ens väg. Möten leder till upptäckter inom sig själv, eller om världen. Förbereder en inför kommande möten och chanser, utmaningar och prövningar. Det är riktigt häftigt när man tar sig en liten funderare över erfarenheter man fått och inser att om det och det och det aldrig hade hänt, så hade man agerat totalt annorlunda i situationer man kommit i senare. Det kan ju såklart ha sina negativa sidor också. Men allting går att vända till något gott, tror jag. Har jag trott ända sedan pappa dog. Vilket kanske låter perverst eller konstigt, men precis det kommer jag ihåg att jag tänkte under den tuffa tiden för alla dessa år sedan. Och har tänkt, eller försökt tänka närhelst livet skitit sig och fuckat upp sedan dess.

Det är svårigheterna som gör en stark.

Inget ges gratis.

Minst av allt det som för en framåt.

Minst av allt styrka.