homesick Sunday blues

Wow. Massa homesickinlägg nu. Ja eller två eller tre på raken i alla fall..

När livet här börjar komma in på vardag, och man börjar skaffa sig ett liv här, innan man riktigt kommit in i det. Allting är fortfarande hemskt okänt och främmande, man må hitta på gatorna där man bor, men har ingenting bekant, inga historier eller minnen att hänga upp på omgivningen man passerar eller människorna man möter. Man har inga favoritställen, inga favoriträtter att välja igen, inga särskilda platser där man kan ta sig en egen paus, och göra den till sin.

Det är nog det hårdaste tuffaste just nu. Känslan av att inte vara hemma. Om det hade blivit Göteborg i höst, och plugg, då hade jag åtminstone haft mina gamla vänner att hänga upp den där hemmakänslan på tills Gbg blivit min stad. Eller mina kusiner, där jag bott många gånger och alltid kan komma. Och känslan av att ”här. Här ska jag göra mig ett hem. Här ska jag stanna åtminstone flera år”

I Sydney är allting temporärt. Jag träffar turister och studenter, som alla lever i den här semesterbubblan, eller temporära bubblan, och konstanta farväl är en del av den bubblan. Att ständigt skiljas från de man mött och tagit till sitt hjärta.

Det är hårt, banne mig! Och må vara att vi inte varit här längre än en månad nu, men jag vet ju hur det är, har ju varit igenom det här förut, på Koh Tao inte minst. Och jag är inte här på semester. Jag bor här, men bara 10 månader.

Jag vågar inte ge av mitt hjärta lika mycket som förut. Jag vågar inte.

För många hårda bakslag, upprivna relationer, människor som dör, som försvinner halva jordklotet bort eller till andra änden Sverige. Jag vågar inte, och just idag och nu så känner jag bara så starkt att jag inte vill heller!

Jag vill inte dela ut delar av mig själv till människor som inte tar hand om det. Som bara går sin väg med dem och lever sin vardag ändå.

Jag orkar inte!

Jag vill ha mina kära runt om mig! Jag vill se dem varje dag, eller varje vecka, eller åtminstone veta att de finns där, i närheten, bara en tågresa bort.

Jag vill inte gå igenom hela lära-känna-varann repertoaren med varje ny människa jag stöter på för att se om vi tycker om varandra, klickar och vill bli vänner. Jag vill ligga i soffan och mysa framför en dålig film med alla mina systrar och bröder: Dricka kaffe med Swede, samlas för söndagsbrunch och amerikanska pannkakor hemma hos Annika, tjöta allt mellan himmel och jord hos Sanna och Sonja, spela Risk med Johannes, Oscar och Mio, ta långa promenader i Hometown med Ida, Sandra och Anna. Dra ihop till vandringar och andra äventyrligheter med underbara svarta baskergänget. Träffa goa konfirmander på Konsum och arbetskamrater vid fikabordet.

Jag vill inte lära känna fler nya människor just nu! Jag vill bara gömma huvudet i en mysig kram från någon som redan heter ”hemma” i mitt hjärta. Borsta tänderna i grupp och leka samuraj-leken som tidsfördriv.

Var fasen är mitt hem? Jag vet vad jag skrev om rotlöshet och hittan och dittan i början av den här resan. Att det bara var att plantera't i en bra kruka så gick rötterna att flytta. Liksom. Men just nu är det bara så svårt, så förbannat svårt!

Har tack och lov redan några stycken här i Sydney, som ändå lyckats nästla sig in under mitt ”hårda, tuffa cyniska skal”. Som jag känner att jag vill umgås mera och mera med. Ligga i soffan och mysa framför en film, eller tjöta allt mellan himmel och jord med. Tack och lov.

Det kan vara en backslash från festen vi hade i fredags det här. Så mycket nytt folk! Jätteschyssta och goa människor rakt igenom, men känslan av att inte känna dem mer än på den där allra yttersta ytan lägger en liten smak av ren malört i bägaren, bara sådär rent automatiskt.

Sitter och tittar på ljuset jag fick av mina söta kusinbarn i Skåne i 25-årspresent innan jag åkte.

KÄNN DIG SOM HEMMA NÄR DU ÄR BORTA

Jag försöker.

Men som Mattis säger i Ronja Rövardotter.

Ni fattas mig.