en kommentar i förbifarten från en släkting om den här bloggen fick mig att studsa till en smula.
och jag insåg att, fasen, hon har rätt. den här bloggen låter nog inte allt för uppåt - dammit!
är det inte sorg över de två släktingar som har gått bort nu under de här två närmsta månaderna, så är det depp och frustration över killar (killar är bara meck att ha och göra med! :P ;) ska nog bli nunna istället).
jag vet inte alls om något av det egentligen är så kul att läsa om.
det var inte det som var tanken med bloggen när jag åkte. men nu har den utvecklats till att bli den offentliga halvan av min dagbok, somehow. en som man kan leka med bilder och färger i, which I love.
men såhär då, bara för att tydliggöra då... så ingen tror att jag går omkring och deppar järnet här nere down under.
majoriteten av tiden här nere jobbar jag järnet, eller är ute på strunt och kul med vännerna - och då skrivs inget på bloggen för jag har så roligt och möe äventyr att jag över huvudtaget inte är hemma. ;)
det är när jag behöver sätta mig ner och skriva av mig som jag sätter mig med datorn...
hence: massa känslor och galet antingen uppåt eller ner.
det är alltid lättast att skriva när man känner en massa - eller har svårt att känna för känslorna är för många.
that's all.
so don't worry... ;) livet går upp och ner hela tiden, som för alla. inte bara en dans på rosor - men jag ska försöka bli bättre på att skriva om det när det väl är rosor och dans och annat trevligt i Sydney i fortsättningen!
nunna - nog inte för mig - om det inte är såhär...
googlepic
