bellissima

åh

här vill jag sitta och lukta på bergsluften och sjöluften och det kalla klara

vara en stund



mmmmm

lite mera bara

bara lite till

snälla


 

foto: mina

o ve o ve

o ve o ve

en smula tomhet
ett knippe hemlängtan
a pinch of salt in my eye

regnet smattrar mot plasttaket över köket i alice
serverade på rick alessi/dan falzons bröllop igår för 20 dollar i timmen, en av skådisarna i aussiesåpan neighbours/grannar på nittiotalet
den som nicole kidman slog igenom med

har till och med fått en kram
den ni

sett en huntsman spindel och en trampad skorpion på jobbet
men missade den giftiga spindeln i cafeterian
den med en röd prick på ryggen
australien är lite annorlunda ja

ville prata med sverige imorse
en kompis offrade tappert ett par minuters sömn och piggade upp mig en smula
bara det att få snacka svenska
med någon som känner en

guld

en sak man kan ställa sig undrande till
är hur det kommer sig att jag hamnat i inte mindre än 3 triangeldramor under det senaste året

funderar på att åka hem
eller stanna

hade behövt gå i kyrkan imorse
men vaknade för sent
eller det är la halva ursäkten
regnet
lathet
trött
vet inte var eller vilken kyrka här
blableh

tjuvkikat på hemmabilder
och är tillbaka på längtan
men efter något
onämnbart

och jag når inte fram
vet inte vad

det regnar i alice
och jag insåg precis att det innebär att det regnar på uluru

-aidan-

these pics

dedicated to your big butt

you asked for it

literally

pics: googleismyfriend

hysterical tears of joy och ett varnande exempel

tänkte först kalla detta blogginlägget något som "the stupidity of men"... men så kom jag på att jag förmodligen har använt det tidigare, i en vanlig rant om killar och deras... ja öh. alltså. vamliga idiotier.

men det är inte riktigt det som det handlar om idag

stötte på en kille på kryckor nyss i hostelköket som kände en tjej jag träffat här, Nemo, fast hon heter inte det egentligen

kunde inte låta bli att fråga vad som hänt och han och hans polare börjar skämta om hur han snart måste komma på en bättre historia än vad som verkligen hände

med fara för sitt eget liv räddade han känguruungar från en säker död i krokodilers gap... tadaaa!

när det egentligen var så att han var puckad nog att vid vattenhålet längs Kings Canyon hajken hoppa rakt i utan att faktiskt kolla hur djupt det var just där............................................

dumma dumma pojke, men oh så mina tårar sprutade när han efter lite snack började ge mig den oförställda versionen med play by play och jag kunde se allt framför mig
adrenalinjunkie var hans ursäkt

tror ni att han varit i australien länge?

att han hade försäkring?

nope.

this my friends... is why

why you should always always have insurance

why you shouldn't jump into a waterhole without actually checking the depth first

and why you definately need to tell people about your misadventure... ;) stackarn

tears of joy

people...

hans ordval
inte mitt

småländska: di vaa do ein evi tue att jaa hann visa me fraun mehn sympauteska seida, innan han böörja drau heila histourian...
gapflabbande tårsprut brukar annars kunna sätta lite käppar i hjulet på en annars medkännande och sympatisk framtoning

liksom

olivia hoppar rakt upp i luften vid klippkanten i Kings Canyon istället hon

alice alice who the fuck is alice?

annies place i alice springs
en stad på en tredjedel mindre än nybro

hatade det när jag kom - kändes sunkigt och ovant och konstigt att vara backpacker igen
kollade noga alla sängarnas madrasser efter blodfläckar som tecken på bedbugs innan jag valde
och staden vid skymningen kändes mer osäker och labil än storstadssydney klockan tre på natten på vår bakgata eller nattpromenader i new delhi och kathmandu
den sociala misär som en del - för många - aboriginer lever i som är tydlig bara i parkerna i sydney, slår dig mitt i plytet här i alice

och jag drog mig osäker, blyg och ensam undan på mitt rum, bort från okända främlingar som lärde känna varandra i backpackerköket
festade och skrålade
packade min väska inför det jag kom hit för
äventyret
en tredagars campingtur till UlurU, Kata Tjuta och Kings Canyon

och efter campingturen till UlurU med bussliv och härliga människor och sova i en swag under miljontals stjärnor på den bara marken efter Kojis experta flamencogitarrande vid brasan gjord på ved vi själva plockat av kolnade mulgerträd och upplevelsen av UlurUs magiska atmosfär och hjärtebrustet jag kände på väg därifrån i söndags kväll och känslan av att jag på tok inte alls var färdig med varken UlurU eller the red centre med sin vackra röda sand - så...
känns annies place som hemma

nadine i receptionen har fixat jobb åt mig
cyklarna i taket känns ännu coolare än innan
köket mindre äckligt trots att jag inte alls är säker på att det är renligare människor som bor här nu
poolen har jag ännu inte provat men den finns här när jag vill
jag har samma säng som tidigare
och efter jobbet idag sprang jag en tur innan det blev mörkt och kände mig närmast hemtam med alla runtdrivande sorgesamma aboriginer

de som inte tillhör Anungu (-ung uttalat som i gunga) - "Vi, Folket" på arrentespråk, i landet som vi är i nu, som tillhör Arrente där UlurU ligger

sista Uet är så stort därför att det är så det uttalas
olorOOO
Ayers rock

och jag får en stor klump i magen istället för att bli rädd när mannen med nedslagen ryckig och stel rygg - sådär paralyserat stel som man blir när ångesten bara slår över och över en som i vågor och hela det inre panikar och man är rädd för att röra sig bara så lite för man vet att då släpper kontrollen - i wifebeaterlinne framför mig i spänd ångest slår lyktstolpen bredvid sig frustrerat med sin knytnäve

och jag passerar honom och inser att han står på trottoaren utanför en fullpackad bottle shop och jag fattar att frustrationen och ångesten som är så tydlig är för att han blivit nekad att köpa mer

the stolen/lost generation

klumpen i magen efter att ha sett och känt kraften i luften och marken vid UlurU och lyssnat på Dan the Tour Guides medryckande och fantastiska kunskap om Anungu och deras historier om Creationtime 
hört på Keith

man måste vara här och höra för att förstå
mina ord räcker inte
Anungu som fortfarande lever med sitt ursprung och sin historia i hjärta och själ

inte som så många aboriginer  i detta land
bortryckta
diskriminerade
utslagna
alkoholiserade
the stolen/lost generation

jag är så glad att jag kom hit

och jag är min vana trogen:
jag skulle vilja fastna här

  

aah. så skönt det är att resa igen.
och att ha saker att berätta
för er
som ni får uppleva genom mina ögon

pics: mine.
annies place, swag, Koji, bushmelon och röd sand, däckad aborigin på alice gator, dan, keith, kata tjuta och uluru

apropå bortglömdhet

saken med
att vara så långt borta
eller borta bara

är ju liksom
att man är borta

och det gör verkligen en våg av värme i hjärtat
när man får kommentarer, och mail och sms som visar
att även fast det är långt borta
detta borta

så är man inte borträknad
utan saknad
längtad efter
med i tanken

det gör en alldeles alldeles varm av glädje och kärlek faktiskt

no man is an island

heter det både i poesi och i den där filmen om en pojke

och det är inte minst sant
när man sitter
utan er alla

min familj,kusiner och fastrar, mostrar och kusinbarn, fd kollegor, scoutfolk, konfirmandfolk, barndomsvänfolk och allt annat löst folk som man lierat sig med vid ett eller annat tillfälle

det är ju människorna runt omkring en
som är ens värld
även de på avstånd

och jag älskar er

på avstånd

pics: by Penthisilea

indien igen

såg på slumdog millionaire inatt när jag kom hem ifrån en fest i Paddington
och kände så starkt

sådär som man gör när man vet något, inte bara får en idé, utan vet och känner att man ska något
som jag har saknat den känslan
oftast är det så svårt med bruset runtomkring
att känna efter ordentligt
vad man ska och vart man bär

lustigt också
hur runt i cirklar saker går
hur människor man möter blir en del av ens liv
på sätt man aldrig hade anat

var det mer än en-två anledningar till
att jag hamnade där jag hamnade uppe i bergen i himachal pradesh?
kommer cirkeln att gå hela vägen runt?
och var slutar det?

så spännande hela tiden
att inte faktiskt alls veta vart livet komer att ta en

men inatt då
så visste jag plötsligt
att jag vill tillbaka till indien och jobba
efter att jag pluggat till lärare
spelar ingen roll var och jag vet inte hur länge
men jag vill göra det

det är något som väntar där

kanske behövdes de här åren
eller det vet jag att de gjorde
hade aldrig börjat jobba i kyrkan om jag inte kommit hem
men kanske behövdes de här åren på mer än ett sätt
för mer än en person

för att man ska fatta, mogna, veta
vad det är för saker som betyder något

och kanske är allt det här bara massa udda fantasier om saker som passar ihop som i en novell och är egentligen ingenting
men jag börjar tro
att endera dagen

behöver jag ta reda på vilket

det behöver inte vara för alltid
det handlar bara om att våga ta den när den kommer
taxin

diverse smickrande och osmickrande bilder - alla tagna med min kamera

gudstron då

känns som att hela världen håller på att få barn, eller som har hittat kärleken helt plötsligt. min värld alltså.

det har nog egentligen mer med det där jag läste på psykologin en gång, vadenuhette, om vad man lägger märke till i sin omvärld beroende på vem man är eller var man är i livet.

men banne mig! jag har vänner med småbarn, vänner som ska få barn, vänners vänner som precis fått barn. härliga fina vänner som hittat kärleken på de mest otippade ställen och jag är så glad för dem!

jag vill inte ha barn idag heller. det är inte det.

men bara det där att ha någon hos sig, att älska, att leva med, lysa upp ens vardag, någon att ha en framtid med.

gah! varför skriva om det här på en bloody blogg!?

blev påmind idag bara. om att folk faktiskt hittar folk att tycka om, och leva med.

jag känner så starkt ibland. att även om jag ville det här året i Sydney. valde det.
så är det en paus i mitt eget liv.
inte som så många av de vi träffar på café svensson, unga människor lite yngre än oss, som lever i resandet. de pausar inte, för dem är resan en enda kavalkad av bilder, liv och intryck. ett steg på vägen mot att bli den de är eller vill bli. förhoppningsvis det första.
eller så skulle de bara inte erkänna att det är en paus.

det var likadant förra gången jag reste ut. halvvägs igenom kände jag att något annat väntade.

det var då, där, efter, efter att jag blev troende där hux flux helt plötsligt, då kände jag och blev alltmer rastlös på att jag egentligen ville/skulle/borde åka hem.

resan gav inte lika mycket som innan. vad vet jag. kanske var resans mål uppnått där, i och med att jag fick det där oväntade plötsliga i mitt liv.

blev mest en massa intryck på intryck, människor på människor, händelser på händelser, äventyr på äventyr. ingen tid för att stanna upp och fundera över dem.

envis som jag är fortsatte jag i alla fall att resa. ett helt halvår till, och hade nog fortsatt efter det också bara för att inte komma hem och ta itu med saker. med intrycken.
hade ju planer på att flytta till Italien och jobba för sjutton gubbar.

men någonstans kände jag på mig när jag kom hem. att det var bra.
jag hade rest, gjort det jag alltid drömt om, faktiskt tagit mig upp och ut i vida världen. sett den och upplevt den och prövat mina vingar.

och jag var trött. mätt.

nyfiken.
nyfiken på den här gudstron jag plötsligt hade som var så stark.
jag som tyckt konfirmationen var rätt pest och knappt kom ihåg något.
vad var det för något egentligen.

this thing.
Gud, they called it.

några kompisar försvann i den vevan. andra stannade. inte på grund av tron, det tror jag inte.
vi var bara för olika, och hade inget att ge mer.

de som stannade ifrågasatte, frågade och undrade och lyssnade och hörde. och fortsatte att finnas där och vara som de varit mot mig och finns där än idag.

livet har varit så grymt mycket bättre på grund av det.
inte enklare. inte lugnare.
fast samtidigt både och. och jag vet hur motägelsefullt det låter.
men det är som att hur mycket det än kan storma runt om, och inuti. både på grund av och oberoende av tron jag har. så är det lugnt på samma gång. enkelt, fast inte lätt. lätt, fast inte enkelt.

livet slutar inte att vara en kamp för att man blir kristen.
man får andra fighter att slåss. några av de gamla blir lite enklare, eller mindre betydelsefulla. några blir svårare än någonsin.

men det spelar ingen roll, mestadels av tiden, för man bär med sig den här känslan inombords. den här säkerheten, vissheten, att Någon lyssnar när man gråter, panikar, ångestar. Att Någon skickar möjligheter i ens väg. Att Någon hjälper en och stöttar en, bara man vågar luta sig och tro.

Mitt favoritcitat ur bibeln är: Ty när jag är svag, då är jag stark.

They don't call it a leap of faith for nothing.
Man måste våga hoppa.

kommer aldrig sluta vara glad att det hände.
it's been a kick ass kind of a ride ever since!

pics: googleismyfriend