slumpens varande eller ickevarande

jag tror inte på slumpen
jag tror på den fria viljan hos varje människa och jag tror på en mening med allt, jobbigt och hårt likaväl som gott och fantastiskt
och jag tror att den som håller tidens väv i sina händer vet allt både framåt och bakåt och drar i trådarna både för varje enskild älskad varelse och för en högre mening som vare sig du eller jag kan ens förmå att förstå

för ett år sen åkte jag till göteborg över en helg
mitt i hjärtekross och sydneyförberedelser
en härlig kväll med vänner
en konsert
movits
och ett ständigt öga letande efter föremålet för min förälskelse
på väg från mcdonalds hela gänget kastar jag ett öga över vägen mot brunnsparken
och ser han och hon komma gående
från samma konsert visade det sig
leende
skrattande
lyckligt galna i varandra

för en timme sen gick jag genom hyde park
på morgonpromenix och träning och yoga i morgonsolen
började igår
förkylningen borta
träningsbehovet väckt
och morgongrusig i ögonen med starka solen rakt framför mig går jag med blicken sänkt och koncentrationen hårt på att bara gå
då på stigen som korsar min jag ser en bekant huvtröja passera framför mig med huvan uppe och ansiktet dolt
tänker: det kan väl aldrig vara

jag blev så paff
och vi har inte pratat på flera dagar
inte setts sedan måndags
inte hörts sedan manlymorgonen
och jag vill inte vara först med att höra av mig
hur dumt det än kanske låter

undrar vad meningen var med det här
skulle jag sagt hej
i göteborgsfallet känns och kändes det rätt klart
det var vad jag behövde se för att förstå
att det verkligen var han och hon och inte vi mer
men vad var meningen med det här?
en sådan stor stad
en sådan stor park
en sådan perfekt timing

önskar jag hade pengar på mobilen
för nu vill jag verkligen smsa
hur mycket jag än ville vänta och se vad som hände

känns lite dramatiskt men ändå rätt passande att lägga in denna underbara lätt uttjatade klassiker här
so bear in mind att jag gör det med glimten i ögat
jag gillar faktiskt den här burkiga versionen - låter som när man pratade i telefon på de gamla snurrtelefonernas tid

sirener, zombier och kaffe, ljuva underbara kaffe

från den 7 mars

Kära dagboken...

Woah

Sällan har jag vaknat så groggy.

I detta fallet för att en konstig siren ljöd i korridoren på vårt hus och Kristina kom inspringandes i mitt rum med andan i halsen med tanken fullt på ”BRAND!” och ”UTRYMNING!”. Zombien som är jag på morgonarna klev lydigt upp, funderade på att ta passet, och att jag måste klä på mig lite mer om jag ska springa ut på gatan. Jag tror ärligt talat att jag mest var irriterad över att ha väckts så abrupt när jag behövde sova och var sådär totalt ingosad i mitt sköna täcke, madrass och kudde efter en lång bra dag och salsakväll och skitskor och fotont. Inte irriterad på K såklart, men på att vad det än var som ljöd inte hade den goda smaken att göra det EFTER jag fått sova ut.

Mitt morgonzombie jag är lite sådär arrogant och ”scr..you all”. Tur att jag har mitt insmugglade (though not really, fullt legalt intaget) vackra, nektarliknande Löfbergs Lila. Idag hade jag fasen börjat gråta om det spillts ut av klumpiga zombiehänder.

Innan vi kastade oss ut för att fly för livet från den okända faran ringde vi åtminstone ner till entrén för att fråga om det var något att göra det för.

Och inte vet jag vad sirenen betydde. God morgon Olivia – hånskratthånskratthånskratt? Men det var inget att fly hals över huvud för och vi gick och lade oss igen.

DUNS

Sa det på min madrass.

Och Olivia sov som en stock tills någon vänlig själ nu smsade mitt på dagen. Väckarklockan minns jag över huvud taget inte att jag stängt av och lagt bredvid mig i sängen.

Nu orkar jag inte skriva mer, adrenalinet av en kul historia att skriva ner har falnat och munnen trutar trumpet mot datorskärmen. Nu ska jag sätta på andra avsnittet av Flashforward och dricka mitt kaffe i skön tystnad i både tanke och allt annat och zombiekaffemorgonbubbla.

pics:mine

tårar jag inte förstår

Jag vet inte ens varför jag gråter.

Min tro den är starkare än någonsin, min trivsel i sydney precis likadant.

Är det das werltschmärtz? Alla dessa tusentals gråtande männiksor världen över just nu? Människor som våldtas, slaktas, slits itu inuti av ångest, ondska eller sorg, brustet hjärta och allt det andra som jag inte kan namnge här och nu.

Som smittat av sig genom luften mot mig nu?

Eller har det med mig att göra?

Inte vet jag.

Vad jag gråter över nu.

Mitt hjärta bara brast lite nu. När jag stod där i köket framför disken som ska in i diskmaskinen, och en låttext uppsatt på väggen framför mig, youtubevideon av låten på mobilen på köksbänken.

Du fördrev mig Gud

Från mitt hemland slets jag bort

Här är jag en flykting och en främling

Och det ödet finner jag mig i

Men du tog mitt barn

Och du tar mig från min man

Jag kan inte längre se nån mening

Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden

Om du inte finns till

Vad ska jag göra då?

Nej du måste finnas, du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra

På ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas, du måste

Hur kan du då överge mig

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting, om du inte fanns

(Helen Sjöholm, Du måste finnas, Kristina från Duvemåla)

Jag har aldrig haft en känsla för den här låten förut. Innan idag.

Aldrig brytt mig, aldrig känt mer inför den än att det är en av många Kristina från Duvemåla låtar och jag kommer ihåg att jag såg den i Malmö när jag var elva tack vare min faster.

Och nu, nu när jag skriver, bultar mitt hjärta, verkligen bultar hårt, som det gjort sedan jag oanande sjöng de första stroferna på den i köket inför söndagen. Hade inte bestämt mig för att sjunga just denna låten på söndagens gudstjänst före just den sekunden då rösten bröts halvvägs igenom och jag plötsligt kände tårarna spruta.

Ett tecken eller en känsla, om något. Som inte behöver vara större än det att jag vill, vill, vill sjunga just den här inför vilka som nu kommer på söndagens gudstjänst vi har.

Det var en impuls att fråga Katja om jag fick sjunga. I onsdags. Innan Café Svensson.

Det underliga i att plötsligt känna så starkt för en text, och ändå inte fatta vad det är i den som gör mig så upprörd, darrig, skakig, gråtfärdig, ledsen.

Är det så starkt, fortfarande.

Är rent av lite läskigt.

Att jag så starkt kan känna med orden i den här låten. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Det är verklighet för mig. Jag vore ingenting om du inte fanns.

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen ja vem skulle skänka mig den

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden.

Om du inte fanns till

Vem tog hand om mig sen.

Jag känner så starkt, och jag upplever så intensivt. Att om jag aldrig hade fått den här gåvan. Att tro på dig. Då hade jag

då hade jag

jag har inte ord.

Jag har så svårt att se den tomheten jag var, förvirringen jag kände för livet, rädslan inom mig, ensamheten. Den finns ju där fortfarande, men ändå samtidigt inte.

Det är ju det svåra. Att veta att du finns, medans allt man har att gå efter är tron. Det är en enda stor orkan att försöka förklara ibland för människor hur det fungerar. Men det är så stort i mitt liv.

De jag har i det som förstår, eller fattar en del, eller åtminstone kan glädjas åt mig istället för att se på mig som en konstig insekt, de är jag oändligt tacksam över att ha. Kan nästan inte föreställa mig hur svårt det varit annars.

Känner muslimer och judar så här starkt? Buddhister och hinduer? Jag skulle verkligen vilja veta. Så svårt det än kan vara att diskutera det, så många hinder att komma över innan det ens är möjligt. Hade trott att jobbet på lägret i somras skulle vara mer av det där. Nattlånga samtal om livet och döden och tron mellan alla oss som arbetade sida vid sida i Faith and Beliefs på World Scout jamboreen i Skåne. Jag är faktiskt lite besviken på att vi inte kom längre, att vi arbetade för mycket var för sig. Och att jag inte orkade då. Mer än med Bob.

Något känner de ju. Annars skulle de inte vara där de är. Välja det liv de har.

Det kan vara så frustrerande. Detta slit mellan rationell tanke och hjärta tro kan vara. Hur man kan ”inte-mötas” på den gemensamma grunden att man tror, samtidigt som man tror….

Men det är inte därför jag gråter.

Försöker känna, välja liv för mig själv just nu. Och mitt hjärta värker. Försöker hitta mina gåvor, så att jag kan hitta det livet som gör mig lyckligast. Det jag ska leva, blev satt på jorden för att göra.

Och jag älskar så att sjunga. Att få stå där och pricka tonerna, känna orden. Fastän jag fortfarande är så blyg inuti, inte vet var jag göra av mina armar och ben när alla stirrar på mig. Om jag tycks dem på riktigt eller affekterad.

Och jag vill stå på scen. Roa, beröra, inspirera om jag kan. Lära ut. Breda ut mina armar i vida gester och dundra med min röst, eller snurra runt i en dans med allas ögon på mig.

Jag måste tro att det var en mening med mitt liv i den här staden. Ett år tillskänkt, att komma fram till var mina steg ska gå. Beslutet var så definitivt ja. Men jag känner mig som en liten osäker tioåring, som inte vågar helt det mitt hjärta vill. Så osäker på om jag kan, så liten inuti. Om jag håller måttet. Hur långt gåvorna räcker. 

Jag längtar efter min morbror. Även om han rättade mina berättelser med röd penna och inte fattade att jag bara ville ha beröm, så skulle han säga rakt ut att gå och gör det! Följ dina drömamr.

Jag vet inte ens om jag vågar, har rätt till att drömma, så liten känner jag mig. Jag vet ingenting om att sjunga och dansa och stå på scen och vara någon annan än mig själv, knappt det.

Och var ska jag ta vägen med det här? Jag är i Sydney, var ska jag göra av mina drömmar när jag om jag ens vågade söka, missar antagningsproven för att jag är på andra sidan jordklotet? My god, jag är på tredje sidan av det här worddokumentet nu. Om någon ens har orkat läsa så här långt är ni värd en applåd.

Sitter i min fåtölj vid fönstret ut mot staden med min våta kind mot knytnäven och tänker. Orkar knappt tänka, så utmattad som jag alltid blir av tårar. Det här är verkligen min dagbok online idag. Ni får ursäkta.

Att det faktiskt fysiskt kan värka så i hjärtat. Kan bara skaka på mitt huvud. Vem kan säga att jag har vad som krävs om jag inte försöker?

Vad ska jag försöka? Ta vägen.

Frågade en vän här, bad om hans ärliga djupaste allvarliga åsikt, om jag kunde söka in till något med det jag har. Och han sa ja. Vill tro, men våga? Blir stum av rädsla. Kall och ont i bröstet.

Försöker dra mig till minnes den där kareokelåten i Newtown, på Kellys on King. De som stod där och gapade, som jag aldrig träffat förr, aldrig känt, aldrig aldrig haft någon anledning att vilja göra mig varken glad eller ledsen. Försöker tro på att den upplevelsen är något att gå på.

Var är min stjärnhimmel, hur högt vågar jag sikta?

EDIT: Skrevs förra fredagen. Sjöng Du måste finnas på söndagkvällen. Det gick banne mig finfint.

pics: tumblrs and googles, except the one of me: taget av Kristina S.

när man bara inte kan sova

I toss and turn,
I can't sleep at night

om en timma och en kvart ljuder den där arma grynings-skällan
vissa nätter går det nog bara inte
skulle nog inte ha druckit så mycket kaffe på cafe svensson
varför gjorde jag det egentligen
kroppen är trött men huvudet på full varv, nysmörjt och energiskt
could go for miles
det är väl vid sådana här stunder som man de facto skulle haft en pojkvän
snuskhumor
jag är fortfarande inte äldre än tonåring i vissa avseenden
avskyr när folk försöker leka äldre än vad de är
mycket bättre att ha barnasinnet kvar
jag är vuxen på andra sätt
all my friends say so
om en och en halv ska jag skypa med svea med göteborg med kenya på en och samma
ska bli skönt och filosofera i "grupp" och inte själv
egenhanda nattfillis blir så lätt så trögt så konstigt
flytande tossigt
lätt lite pfftpfft

jagskulleviljasovaentimmabaraentimmamenjagtrorfraktisktinteattjagkan

pics: mine, Outpost street art festival, Cuckatoo Island, Sydney Harbour

o-feber, finkulturpris, krossade bilrutor

sjuk sjuk shuk shuuk sjhuuk. nys snörvel ont buä buä.
legat hela dagen. tittat game of thrones och geordie shore, så finkulturpris för hela slanten. ingen cuban dancing för mig ikväll inte. lär ligga här imorrn också. enda som saknas är febern.

borde inte ha gått ut igår. fasen. vilken kväll. började bra, riktigt bra, och blev bara bättre, med sköna människor, nya och gamla bekantskaper, studenthus, hela gänget på 20+ pers med ut på stan. dansa dansa dansa.

kommer ut vid stängningsdags, några minuter efter mitt sällskap, och två främmande unga tjejer som varit på sidebar samtidigt som oss har gått ut i gatan och blivit påkörda av en taxi framför ögonen på alla.
fasen människor. jag vet inte hur, vad eller varför det blev som det blev igår. om det var taxin eller tjejernas fel.
men det ska inte hända så.
vill säga så mycket. alla dessa orden varräddaomerjaglovarattvaramerförsiktigiframtidensjälvintespringautigatanutanattkollaellervarasåsnurrigattjaggördethjärtatvärkersåförtjejernaochderaskompisarochjagbarahoppasattminbönblirhördochattdeöverlevde.

det verkade allvarligt. fy f-n.

pics:googletumblrsandfinds

o-förnöjd

TORSDAGS

to a child dancing in the wind

dance there upon the shore;

what need have you to care

for wind or water's roar?

and tumble out your hair

that the salt drops have wet:

being young you have not known

the fool's triumph, nor yet

love lost as soon as won,

nor the best labourer dead

and all the sheaves to bind.

what need have you to dread

the monstruous crying of wind?
--Yeats

mitt inre kokar, river, drar och sliter. mest av allt river det och jag önskar att jag inte hade missat stormen som drog förbi medans vi såg på film hemma hos Tom och drack eftertraktad sällsynt julmust.

han bor så fint, och man ser trädtoppar och hör grodor kväka sin tropiska sång istället för att se hus med neonskyltar och dövas av ambulanser och bildån.

frid och tystnad. som jag längtar. 

det eller att stå längst ute vid havet och låta salta droppar och salta vindar omfamna så att allt man hör och känner är vatten och vind och man känner att man lever.

att där och då är det bara jag och stormen runtom mig och resten av världen finns inte kvar.

inte kvar.

det är fasen banne mig väldigt märkligt hur jag så totalt tappat sugen på en handvändning, när jag var så knäppt pepp bara sådär på förra sidan handen.

heja 2012.

screw it

jag är för trött, för seg, för arg, för ledsen, för avslagen, för off för att blogga.

jag pallar inte.

vill inte. som en liten fyraåring till sin mamma. kniper ihop läpparna och tjurigt vägrar, och egentligen vet jag inte varför. jag gillar ju att blogga. sitta här och filosofera och fundera och formulera. även de inläggen som bara stannar på min dator. leta bilder. ta egna bilder.

säsongen på jobbet har börjat igen. bara vanlig jobba efter semestern -ångest?
slut på tålamod för bullshit -ångest/ilska?

jaha. inte förstår jag människor i alla fall.

lyssnar på florence + the machine och tjurar.

undrar när jag ska få lite sötma i min tekopp. lite nektar.
och om jag kommer vilja slå Någon i magen när jag ser honom, skratta lättat åt att inte bry mig alls, eller svaja i knäna.

palla vara

orka
förmå
klara
tya
mäkta
uthärda
tåla
gitta
idas
klara

palla

allting känns så fejk. så konstlat. fel och halvdant. pretto och tillkämpat. äckligt och ångestfyllt.

älskar varje bild - men ändå är det dubbelt.
jag ser på dem och njuter.
de tilltalar mig.
ändå äcklas jag.
och över mig för att jag njuter av dem. älskar dem.
de är så väldigt mycket både det jag vill vara och det och där jag minst av allt vill vara.

varje bild har någon tomhet, någon pose, någon oärlighet mitt bland det snygga. kolla en gång till bara. ett foto i taget.
och den ger mig klåda.
som jag både hatar och vill ha.

vissa dagar. vissa stunder.

har varit ute hela dagen med två vänner från Emmaboda som är på besök. Manly, Shelley beach och Manly "frickin fyra timmar" Scenic Walkway.

aptrött.
och sådär trött på saker som man blir ibland.
det händer mig ofta faktiskt. fylls av en sådan mätt, äcklad, fuck-it, palla!, vill bara kräkas på det feeling
att jag nästan inte orkar något.

just nu är det mycket osäkerhet. och killtankar - jag som halvt svor av mig killar. och mognad - känna hur lite jag pallar med ungdomens år av pretentioner och spel för kulisserna och bara rent allmän all jädra energi som läggs på att vara något. antingen det är något man är eller inte.

jag vill bara bo i ett hus, med en man i min famn och med katt och hund, bokhylla och hav.
gå till jobbet på morgonen och innen det göra mitt morgonkaffe i mitt kök, få godmorgonkram vid bänken, känna härlig skön nyduschad mansdoft och manshud under mina fingrar, puss och hej, ha en bra dag - komma hem, byta om, gå ut med hunden, duscha, skriva i soffan med katt och hund, titta på havet, bli hej-vad-underbart-att-komma-hem-till-dig kramad av någon som luktar utomhus och frisk luft, känns stadig och stark och fast och min och älskad.

jag orkar inte med hela den här resan dit.
inte idag.
det är för mycket. orkarnte.
pallarnte.

varken tävla eller kämpa eller spela eller något åt det hållet.

jag vill bara komma dit. imorrn.

förlust och förvirring

 hjärtat tynger. kroppen värker. 

 händerna krampar.

 bröstet känns stumt. huvudet dunkar.

 jag tänker inte, lika mycket som jag

 känner, vad som händer.

 det är för mycket.

 orkar liksom inte känna så här mycket 

 på så kort tid.

vill bara sova.

är så trött.

pics: erik lindvalls blogg, och gustaf klimt

curtains close

idag tycker jag inte om människor.
jag tycker inte ens om att vara människa.

jag tänker värma min frysta morotskakebit i micron. käka den och glass och chokladsås till min tomatköttbullesoppa. titta på film på datorn och leva under mitt täcke.

pic: mmmmmine

vill falla ner i det blå

Det är för varmt för att jobba idag!!
Bluaahh!! 
Tror det är över 30 grader och sol och fukt.

All of which I love

Men om två dagar ska jag till kylan.
Och det känns sådär.

Urlakad.

Jag drar mig för att packa.
Nej ingen nöjesresa här inte

under ytan så svalt och tyst

som en smekning mot min kind

pics: google is my friend

the time/space continuum

jag pallar inte.
hela jag är trött. in och ut.

jag orkar bara inte med dig just nu, Någon. 
det räcker.

jag skiter i dig.

min tid har inte rum för dig.

jag dansar hellre ensam

sluta hör av dig.

allting är redan sagt.