slumpens varande eller ickevarande

jag tror inte på slumpen
jag tror på den fria viljan hos varje människa och jag tror på en mening med allt, jobbigt och hårt likaväl som gott och fantastiskt
och jag tror att den som håller tidens väv i sina händer vet allt både framåt och bakåt och drar i trådarna både för varje enskild älskad varelse och för en högre mening som vare sig du eller jag kan ens förmå att förstå

för ett år sen åkte jag till göteborg över en helg
mitt i hjärtekross och sydneyförberedelser
en härlig kväll med vänner
en konsert
movits
och ett ständigt öga letande efter föremålet för min förälskelse
på väg från mcdonalds hela gänget kastar jag ett öga över vägen mot brunnsparken
och ser han och hon komma gående
från samma konsert visade det sig
leende
skrattande
lyckligt galna i varandra

för en timme sen gick jag genom hyde park
på morgonpromenix och träning och yoga i morgonsolen
började igår
förkylningen borta
träningsbehovet väckt
och morgongrusig i ögonen med starka solen rakt framför mig går jag med blicken sänkt och koncentrationen hårt på att bara gå
då på stigen som korsar min jag ser en bekant huvtröja passera framför mig med huvan uppe och ansiktet dolt
tänker: det kan väl aldrig vara

jag blev så paff
och vi har inte pratat på flera dagar
inte setts sedan måndags
inte hörts sedan manlymorgonen
och jag vill inte vara först med att höra av mig
hur dumt det än kanske låter

undrar vad meningen var med det här
skulle jag sagt hej
i göteborgsfallet känns och kändes det rätt klart
det var vad jag behövde se för att förstå
att det verkligen var han och hon och inte vi mer
men vad var meningen med det här?
en sådan stor stad
en sådan stor park
en sådan perfekt timing

önskar jag hade pengar på mobilen
för nu vill jag verkligen smsa
hur mycket jag än ville vänta och se vad som hände

känns lite dramatiskt men ändå rätt passande att lägga in denna underbara lätt uttjatade klassiker här
so bear in mind att jag gör det med glimten i ögat
jag gillar faktiskt den här burkiga versionen - låter som när man pratade i telefon på de gamla snurrtelefonernas tid

lackar på fundamentalistateister o stora massan av fyrkanter till människor

F-u-g.
är egentligen inte alls det jag vill skriva. det jag vill skriva stavas c-k, inte g.

men f-u-g vad jag blir trött och arg på att folk är så inskränkta och rädda för religion. särskilt kristendomen.
och fy ... vad jag är trött på att behöva känna att jag ska försvara hela grejen, mig själv, och andras också.
sure. egenansvar. jag har bara ansvar för mig själv och inte hela kristenheten, särskilt inte mot massorna av fördomsfulla människor.

men fasen vad d e svårt att låta bli att säga emot, när någon kläcker ur sig fördomar, eller klumpar ihop en hel religion till en salig sörja och sätter klisterlapp på den som man inte känner igen, för det är inte sån JAG är, och jag är ju ändå freakin religiös, för fasen!

JA - man kan vara religiös och liberal, eller religiös och fundamental, eller religiös och någonstans mittemellan. och det är HELT OKEJ.
det får plats i tron ändå.

man får ha mer än en åsikt.

rätt eller fel, det är inte så enkelt inom tro.

men det verkar störa folk, så de trycker gärna på och vill att man ska ha samma, så att de har lättare att sätta in en i ett fint litet nätt fack - innan de slänger det i soptunnan.

GUD JAG ÄR SÅ ARG!

och jag blir så fuging less

o-förnöjd

TORSDAGS

to a child dancing in the wind

dance there upon the shore;

what need have you to care

for wind or water's roar?

and tumble out your hair

that the salt drops have wet:

being young you have not known

the fool's triumph, nor yet

love lost as soon as won,

nor the best labourer dead

and all the sheaves to bind.

what need have you to dread

the monstruous crying of wind?
--Yeats

mitt inre kokar, river, drar och sliter. mest av allt river det och jag önskar att jag inte hade missat stormen som drog förbi medans vi såg på film hemma hos Tom och drack eftertraktad sällsynt julmust.

han bor så fint, och man ser trädtoppar och hör grodor kväka sin tropiska sång istället för att se hus med neonskyltar och dövas av ambulanser och bildån.

frid och tystnad. som jag längtar. 

det eller att stå längst ute vid havet och låta salta droppar och salta vindar omfamna så att allt man hör och känner är vatten och vind och man känner att man lever.

att där och då är det bara jag och stormen runtom mig och resten av världen finns inte kvar.

inte kvar.

det är fasen banne mig väldigt märkligt hur jag så totalt tappat sugen på en handvändning, när jag var så knäppt pepp bara sådär på förra sidan handen.

heja 2012.

screw it

jag är för trött, för seg, för arg, för ledsen, för avslagen, för off för att blogga.

jag pallar inte.

vill inte. som en liten fyraåring till sin mamma. kniper ihop läpparna och tjurigt vägrar, och egentligen vet jag inte varför. jag gillar ju att blogga. sitta här och filosofera och fundera och formulera. även de inläggen som bara stannar på min dator. leta bilder. ta egna bilder.

säsongen på jobbet har börjat igen. bara vanlig jobba efter semestern -ångest?
slut på tålamod för bullshit -ångest/ilska?

jaha. inte förstår jag människor i alla fall.

lyssnar på florence + the machine och tjurar.

undrar när jag ska få lite sötma i min tekopp. lite nektar.
och om jag kommer vilja slå Någon i magen när jag ser honom, skratta lättat åt att inte bry mig alls, eller svaja i knäna.

vill bara ta din hammare ifrån dig och göra något man inte får på ditt lilla huvud

vem i ... sätter igång och bankar med all sin kraft med en metallhammare på en plåtlåda klockan 7.15 på morgonen.
mitt i en storstad.

H-U-R tänkte du?!

orkade inte ge utlopp för mina inre aggressioner och kasta något hårt på honom från balkongen. utan jag gick och la mig igen.

men jag har bara en sak att säga.

...då fick vi det ur systemet!

grymt go kväll igår. sjukt skönt folk på café svensson.
efter stängning drog vi till darling harbour och tjötade i flera timmar inpå långa natten.
lite samma folk som jag hängde med i måndags - and boy have I got to tell you about Monday - får bli en annan gång dock.

dags att klä sig fint nu när kaffet skjutits ut i blodet tillräckligt!
julpysselskväll i vår lägenhet, torsdagscafé och innan dess vara bröllopsvittne (fjärde gången här i Sydney) och planera inför julpysslet.

har tusen foton och stories att ladda upp åt er.
och inte lika många lediga stunder...

är en sådan sällskapsreseklyscha. "har de svenskt kaffe på hotellet?"
längtar efter min älskade löfbergs lila serenad!

my pic

glasspinnar, handduksfärg, assholes and douchebags

Confession to make:

I can be such an asshole sometimes

Gosh. Det händer.

Ibland när man tänker tillbaka och minns de där mindre smickrande stunderna i sitt liv där man antingen tullat på sin integritet, eller gjort saker där stoltheten fått sig en törn och man går och får den där gruvande ”åååh nej, varför gjorde jag så”-känslan i magen.

Händelsen jag tänker på är nu flera år gammal, inte för att jag inte varit an asshole här och där sedan dess.

Men jag försöker verkligen, och jag menar att jag verkligen försöker, att inte vara det. Fast så ibland när ens egna hemliga små osäkerheter och jagvetintevad poppar upp, och man kanske inte har arbetat ut helt och hållet vilken människa man vill vara ännu – ja då kan det hända att man beter sig som ett asshole. (tre assholes på 2 stycken där, Olivia, oh no wait, make that four...)

De flesta som känner mig hoppas jag verkligen inte känner igen mig i benämningen asshole, men säker kan man väl aldrig vara.

Jag tror inte jag har gjort något assholigt på flera, flera år åtminstone.

För vem gillar assholes?

Assholig sak att göra nr 1 – Säga att man är osäker på sin flickvän sedan ett par år tillbaka, om hon är the One, till en främling.

Alltså. Antagligen är hon inte the One då. Oavsett om vi kom fram till att the One inte alltid betyder för livet minuten innan i denna vår marathonfilosofistund.

Eller så är du inte där i ditt liv att du vet vad the One för dig är..

Och är du förresten alltid lika outspoken!? Snackar djupsnack med utländska tjejer som mig som du bara hälsat på en gång tidigare? Jösses...

Assholig sak nr 2 – Vara en douche och inte kunna prata på normalt sätt utan att driva med den man pratar med och sen bara plötsligt vara tyst och stå och stirra.

Vad är ditt problem? Vill du bara inte prata, eller var det där sista något patetiskt försök till att spänna ögonen i mig?

Slår vad om att du tillhör sorten som inte hälsar ute på stan. Osäkerhet eller elitism, vilket som. Du tror för mycket om dig själv.

Assholighet nr 3 – Inte veta vad man vill och låta andra drabbas av det. Punkt.

Assholigness numero 4 någon? Vad finns det mer för assholigheter att göra? Help me out någon? Det var de här som låg fräschast till i medvetandet, och jag eldade visst upp mig lite där.

Ja. Ett totalt meningslöst blogginlägg. Lite av ett rant even. My point eludes me.

Hmm. Wait.

No.

Now I’ve got it.

Don’t be an asshole.

Tänk på människorna runt dig och lek inte med deras känslor, om det så handlar om glasspinnar eller handduksfärg. Vem tror du att du är.

9 stycken. 13 assholes. Make that 14.

pic: google/tumblr

provokationer, gudstro och självbilder

Jag blir så sjukt provocerad.

Av människor som är så förbannat trångsynta runt troende människor att de nästan inte ens kan bemöda sig om att vara normala! Som tycks skratta, fnissa i mjugg åt personer som de vet tror på något, en kristen Gud oftast. Tror att de vet allt om en människa, har placerat in en i ett snyggt och ordentligt fack eller en hel låda – där! SMACK-BOM! Rosett runt om och en stämpel på locket. Gotcha!

Scre………… you.

Alltså seriöst. Jag blir så förbannat provocerad!!! Jag längtar efter en boxingsäck, handskar och agressionsutlopp så arg jag blir! SE-RI-ÖST!!  Jag vill hoppa och studsa, slåss och skrika fula ord!!

DJÄVLA HELVETES FUCKING SKIT!

Tro mig, det där kom från hjärtat.

Ja, jag tror på en Gud. Ja, jag känner att den tron hör hemma i svenska kyrkan/luthersk protestantiska traditionen. Betyder det att det säger allt om mig?

Tror du verkligen det, så behöver du skaffa dig ett par bättre ögon att se med och ett öppnare hjärta.

Du kanske inte behöver veta mer, och skiter i vilket, men genom att döma ut mig, ha roligt åt mig, öppet visa dina fördomar men inte vara intresserad av att få dem motbevisade – så får du mig att känna mig bara så lite som om jag inte får höra till samma värld som du lever i.

Det gör lite, bara så lite, ont.

Och jag vet att det inte kan göra det om jag inte låter det göra ont. Men jag är inte riktigt där att jag inte bryr mig om folks fördomar än. Kanske kommer jag dit så småningom, men ärligt talat, så har jag varken haft tid eller ork att bearbeta mina instinktiva reaktioner på sådana fördomar. Jag har varit mer upptagen med att utforska min tro och växa mig starkare i den, och starkare som människa med den.

I en ideal värld, skulle jag känna mitt egna värde så starkt att jag aldrig bryr mig om vad folk tänker och tycker. Men världen är inte ideal. Och jag är bara människa.

Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Jag är inte snyggast i världen. Jag är inte frommast i världen. Jag är inte coolast i världen.

Jag är bara jag, och jag kämpar hårt varje dag med att inte ge efter för kraven och trycken på att försöka bli något annat än den jag är.

Kan man någonsin bli mer än bara sig själv?

Som han den där rapparen sa: Get rich or die tryin’? Alltså ärligt talat. Nä tack.

Jag pallar inte försöka vara något annat än vad jag är hela tiden. Jag pallar bara helt enkelt inte. Jag faller för det ibland, men jag blir lika förbannat besviken på mig själv varje gång. För inombords pallar jag verkligen inte. Jag vill inte ha någon särskild fasad, en särskild image att upprätthålla, eller sätt att vara på så att folk ska uppfatta mig på ett särskilt sätt. Varken som människa eller kristen, eller kristen människa.

Jag. Tror som sagt på Gud. Jag tycker allt mellan psykologi, människor, religion, kulturer och historia är sjukt intressant. Jag svär ibland, men bara när jag blir riktigt förbannad för jag tycker det är fult ovårdat språk och att vända sin uppmärksamhet till det negativa istället för det positiva av saker och ting. Jag går i kyrkan, men inte lika ofta som jag tycker att jag borde, eller känner att jag borde. Jag ber, men skulle förmodligen må ännu bättre av att göra det ännu mer, för det är sjukt skönt att göra, både själv och med andra.

Jag tycker fester är kul, och jag är inte nykterist. Men fulla människor ÄR idioter, och rätt ofta drägg. Jag älskar att dansa, sjunga lovsång eller pop, titta på romantiska komedier, snacka evighetslänge med mina polare och vandra/klättra/simma och scouta med mina underbara härliga vänner som gillar detsamma. (fast i ärlighetens namn är klättringen mer av en dröm, än realitet än så länge)

Älskar fantasy (Mest A song of ice and fire av George R R Martin, numera tvserie), snygga kläder, kan kollra bort mig i smyckesaffärer och bli alldeles till mig av hormonkaos när jag träffar en snygg kille jag tycker om. (som ni vet…) Har goda sidor och sjukt dåliga sidor, issues, dåligt humör och ibland lite för gott humör också.

Och. Tror på Gud. Tror på Gud tycker om alla sorters kärlek, från hetero till syskonkärlek till homo och kärlek över klass och religionsgränser. Tror på Jesus. Tror att bibeln helst inte ska tolkas hundra procent bokstavligt, utan med författarens kultur och egna erfarenheter i bakhuvudet (hej Paulus). Och med Jesus sätt att vara, kärleksfull och öppen men med stark integritet och inre styrka samtidigt som han var operfekt människa, som förebild och i åtanke när man läser och tolkar den där böckernas bok.

Jag är en inte helt knäpp (fast lite tossig) människa faktiskt. Trots allt det där.

Fasen alltså. Ibland är det tur att man tror på Gud så man har lite hjälp på traven när man måste komma över att folk är idioter mot en bara för att man tror på Gud.

Ty när jag är svag, då är jag stark

courtesy of google: oh crap was that today dinosaur cartoon