curiosity killed the cat

heter det

 så att eh så ä re så att de ä 

man ska inte kolla upp allt man är nyfiken på helt enkelt

man ska inte vara så förbannat ... ja vad det nu är

man ska helt enkelt inte det

för man hittar alltid nåt man inte gillar

och så ska man inte inbilla sig saker heller
sånt är mest farligt det

så släpp att!

i toaletten me att! 

å sen tänker vi inte på de meä

it's all in the head

det man sätter där

så nu sätter vi trevligare saker där

som alltid med mina bilder: står det inte att det är mina, då har jag hittat dem och lånat dem för att de är för bra för att inte spridas

och jag vet inte vem som tagit hälften, men jag hoppas att de uppskattar att de är så bra att folk vill låna dem

alice alice who the fuck is alice?

annies place i alice springs
en stad på en tredjedel mindre än nybro

hatade det när jag kom - kändes sunkigt och ovant och konstigt att vara backpacker igen
kollade noga alla sängarnas madrasser efter blodfläckar som tecken på bedbugs innan jag valde
och staden vid skymningen kändes mer osäker och labil än storstadssydney klockan tre på natten på vår bakgata eller nattpromenader i new delhi och kathmandu
den sociala misär som en del - för många - aboriginer lever i som är tydlig bara i parkerna i sydney, slår dig mitt i plytet här i alice

och jag drog mig osäker, blyg och ensam undan på mitt rum, bort från okända främlingar som lärde känna varandra i backpackerköket
festade och skrålade
packade min väska inför det jag kom hit för
äventyret
en tredagars campingtur till UlurU, Kata Tjuta och Kings Canyon

och efter campingturen till UlurU med bussliv och härliga människor och sova i en swag under miljontals stjärnor på den bara marken efter Kojis experta flamencogitarrande vid brasan gjord på ved vi själva plockat av kolnade mulgerträd och upplevelsen av UlurUs magiska atmosfär och hjärtebrustet jag kände på väg därifrån i söndags kväll och känslan av att jag på tok inte alls var färdig med varken UlurU eller the red centre med sin vackra röda sand - så...
känns annies place som hemma

nadine i receptionen har fixat jobb åt mig
cyklarna i taket känns ännu coolare än innan
köket mindre äckligt trots att jag inte alls är säker på att det är renligare människor som bor här nu
poolen har jag ännu inte provat men den finns här när jag vill
jag har samma säng som tidigare
och efter jobbet idag sprang jag en tur innan det blev mörkt och kände mig närmast hemtam med alla runtdrivande sorgesamma aboriginer

de som inte tillhör Anungu (-ung uttalat som i gunga) - "Vi, Folket" på arrentespråk, i landet som vi är i nu, som tillhör Arrente där UlurU ligger

sista Uet är så stort därför att det är så det uttalas
olorOOO
Ayers rock

och jag får en stor klump i magen istället för att bli rädd när mannen med nedslagen ryckig och stel rygg - sådär paralyserat stel som man blir när ångesten bara slår över och över en som i vågor och hela det inre panikar och man är rädd för att röra sig bara så lite för man vet att då släpper kontrollen - i wifebeaterlinne framför mig i spänd ångest slår lyktstolpen bredvid sig frustrerat med sin knytnäve

och jag passerar honom och inser att han står på trottoaren utanför en fullpackad bottle shop och jag fattar att frustrationen och ångesten som är så tydlig är för att han blivit nekad att köpa mer

the stolen/lost generation

klumpen i magen efter att ha sett och känt kraften i luften och marken vid UlurU och lyssnat på Dan the Tour Guides medryckande och fantastiska kunskap om Anungu och deras historier om Creationtime 
hört på Keith

man måste vara här och höra för att förstå
mina ord räcker inte
Anungu som fortfarande lever med sitt ursprung och sin historia i hjärta och själ

inte som så många aboriginer  i detta land
bortryckta
diskriminerade
utslagna
alkoholiserade
the stolen/lost generation

jag är så glad att jag kom hit

och jag är min vana trogen:
jag skulle vilja fastna här

  

aah. så skönt det är att resa igen.
och att ha saker att berätta
för er
som ni får uppleva genom mina ögon

pics: mine.
annies place, swag, Koji, bushmelon och röd sand, däckad aborigin på alice gator, dan, keith, kata tjuta och uluru

o-feber, finkulturpris, krossade bilrutor

sjuk sjuk shuk shuuk sjhuuk. nys snörvel ont buä buä.
legat hela dagen. tittat game of thrones och geordie shore, så finkulturpris för hela slanten. ingen cuban dancing för mig ikväll inte. lär ligga här imorrn också. enda som saknas är febern.

borde inte ha gått ut igår. fasen. vilken kväll. började bra, riktigt bra, och blev bara bättre, med sköna människor, nya och gamla bekantskaper, studenthus, hela gänget på 20+ pers med ut på stan. dansa dansa dansa.

kommer ut vid stängningsdags, några minuter efter mitt sällskap, och två främmande unga tjejer som varit på sidebar samtidigt som oss har gått ut i gatan och blivit påkörda av en taxi framför ögonen på alla.
fasen människor. jag vet inte hur, vad eller varför det blev som det blev igår. om det var taxin eller tjejernas fel.
men det ska inte hända så.
vill säga så mycket. alla dessa orden varräddaomerjaglovarattvaramerförsiktigiframtidensjälvintespringautigatanutanattkollaellervarasåsnurrigattjaggördethjärtatvärkersåförtjejernaochderaskompisarochjagbarahoppasattminbönblirhördochattdeöverlevde.

det verkade allvarligt. fy f-n.

pics:googletumblrsandfinds

poff bara

 

Olivia.

has done good.

eleminerat element i mitt liv som inte gjorde något gott.

poff bara. 

nytt år. nytt liv.

the satisfaction of focusing on solely good things. 

gillart

foto:google

tja folket!

en kommentar i förbifarten från en släkting om den här bloggen fick mig att studsa till en smula.

och jag insåg att, fasen, hon har rätt. den här bloggen låter nog inte allt för uppåt - dammit!

är det inte sorg över de två släktingar som har gått bort nu under de här två närmsta månaderna, så är det depp och frustration över killar (killar är bara meck att ha och göra med! :P ;) ska nog bli nunna istället).

jag vet inte alls om något av det egentligen är så kul att läsa om.

det var inte det som var tanken med bloggen när jag åkte. men nu har den utvecklats till att bli den offentliga halvan av min dagbok, somehow. en som man kan leka med bilder och färger i, which I love.

men såhär då, bara för att tydliggöra då... så ingen tror att jag går omkring och deppar järnet här nere down under.

majoriteten av tiden här nere jobbar jag järnet, eller är ute på strunt och kul med vännerna - och då skrivs inget på bloggen för jag har så roligt och möe äventyr att jag över huvudtaget inte är hemma. ;)

det är när jag behöver sätta mig ner och skriva av mig som jag sätter mig med datorn...

hence: massa känslor och galet antingen uppåt eller ner.

det är alltid lättast att skriva när man känner en massa - eller har svårt att känna för känslorna är för många.

that's all.

so don't worry... ;) livet går upp och ner hela tiden, som för alla. inte bara en dans på rosor - men jag ska försöka bli bättre på att skriva om det när det väl är rosor och dans och annat trevligt i Sydney i fortsättningen!

nunna - nog inte för mig - om det inte är såhär...

googlepic

förlust och förvirring

 hjärtat tynger. kroppen värker. 

 händerna krampar.

 bröstet känns stumt. huvudet dunkar.

 jag tänker inte, lika mycket som jag

 känner, vad som händer.

 det är för mycket.

 orkar liksom inte känna så här mycket 

 på så kort tid.

vill bara sova.

är så trött.

pics: erik lindvalls blogg, och gustaf klimt

vill falla ner i det blå

Det är för varmt för att jobba idag!!
Bluaahh!! 
Tror det är över 30 grader och sol och fukt.

All of which I love

Men om två dagar ska jag till kylan.
Och det känns sådär.

Urlakad.

Jag drar mig för att packa.
Nej ingen nöjesresa här inte

under ytan så svalt och tyst

som en smekning mot min kind

pics: google is my friend

sommarkänsla

jag tror det är något med när man mister människor i sitt liv.
man börjar tänka på så mycket mer av livets små detaljer. 
vad man vill ha ut av det. vad man längtar efter.

det är som om drömmarna väcks lite till liv när vardagen skakas om. 

slumrandets tid tog slut.

man kanske borde fundera på de här frågorna lite sådär annars också, inte bara när något stort rör om.

eller så kvittar det.
det är vad det är.


som alltid i livet I suppose.

 

 

i det sköna kalla vattnet är det ingen som märker tårarna på min kind

de kan komma som de vill

mycket regn och vatten på mina bilder.
jag har faktiskt återupptäckt min kärlek till havet här. ni skulle sett mig ensam i poolen en halvmulen dag härom veckan. 
som en tumlare lekte jag runt. 
jag, 25 bast och going on 10. 
men länge leve barnasinnet, inte sant?


och har börjat längta. 
med hela kroppen längta! 
efter havet.

syrgastuber som låter blubblubblubb och darth vader liknande lugna sköna väsningar i takt med hjärtslagen i det kalla, sköna, stora, djupa, lyckliga, tysta blå.

ahh.
jag vill spara hop pengar till att börja dyka igen.

det känns som om mitt hjärta ska sprängas av längtan efter det tysta blå.

jag undrar jag vad det symboliserar. eller om det bara är därför att jag faktiskt (oftast) älskar regn.

känslan av svala droppar mot min kind.

att vända upp ansiktet mot skyn och bara finnas. 
låta sig vara. känna regnet skölja över. 
inte kämpa, inte reagera, bara...

nästan buddhistiskt acceptera livets ledsna stunder och fröjdas i dem lika gott som de tokglada på något vis.


regn och sol. sol och regn.
life has both, you know.
det är det som gör det så vackert.


pics: google is my friend

att växa upp

sorgligt ändå.

jag brukade tycka om att vara ensam. och jag brukade lita på människor fullkomligt, redan från början.

jag var väl ung och dum.

men det är sorgligt ändå. att nu så är det mest tvärtom.

det finns en oro liksom. som bubblar och pyser, och jag bara hoppas att den där geysirn inte imploderar. 

(gud, så dramatiskt det där lät då..)

det ska nog gå bra. ska be och be att det gör det. 

kanske be att jag ska lita på folk lite lättare igen.

pic: google is my friend

ordlösa skrik låter så otroligt dramatiskt

hjärtat är alldeles stumt.

 och inga ord på vad jag känner hörs.

is och sten bara.

och något annat får jag inte fram.

jag som borde vara glad. på andra sidan jorden-i-freaking-Sydney-baby, träffar skönt folk, solen skiner ofta, jobbar i svenska kyrkan, schysst kollega/sambo som jag kan både skratta och sitta och prata livet på köksbänken inpå natten med.

dejtar ännu en trevlig pojke här, rutinerna börjar fastna, känner till vart jag bor, har pool på taket, favvomaten, favvoställen och minnen i gathörn nu.

en av de viktigaste personerna i mitt liv är borta.

en bit hemma är inte där.

korten kastna upp i luften och stenen i mitt bröst väntar allt mer panikslaget på hur de ska falla ner.

livet här, det rullar på, och tiden är som alltid ostoppbar.

jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte hur jag ska få mig själv att börja gråta.

sliten mellan viljan att gå och hålla Någon i handen, glittra med ögonen, kramas, retas.

och den att ligga i ett hörn av sängen, blunda, hulka, sörja, känna, renas.

rör mig inte! låt mig va!

 trösta mig!

blaah.

fucking internet.

jag hatar det här blogginlägget.

det suger, stinker, failar, drygar, äck och päck.

lika tomt o stumt är det, som mitt hjärta.

pics: vägen tillhör tyraelvira.blogg.se, nr 2 är mitt, och nr 3 och 4:google is my friend