sommarkänsla

jag tror det är något med när man mister människor i sitt liv.
man börjar tänka på så mycket mer av livets små detaljer. 
vad man vill ha ut av det. vad man längtar efter.

det är som om drömmarna väcks lite till liv när vardagen skakas om. 

slumrandets tid tog slut.

man kanske borde fundera på de här frågorna lite sådär annars också, inte bara när något stort rör om.

eller så kvittar det.
det är vad det är.


som alltid i livet I suppose.

 

 

i det sköna kalla vattnet är det ingen som märker tårarna på min kind

de kan komma som de vill

mycket regn och vatten på mina bilder.
jag har faktiskt återupptäckt min kärlek till havet här. ni skulle sett mig ensam i poolen en halvmulen dag härom veckan. 
som en tumlare lekte jag runt. 
jag, 25 bast och going on 10. 
men länge leve barnasinnet, inte sant?


och har börjat längta. 
med hela kroppen längta! 
efter havet.

syrgastuber som låter blubblubblubb och darth vader liknande lugna sköna väsningar i takt med hjärtslagen i det kalla, sköna, stora, djupa, lyckliga, tysta blå.

ahh.
jag vill spara hop pengar till att börja dyka igen.

det känns som om mitt hjärta ska sprängas av längtan efter det tysta blå.

jag undrar jag vad det symboliserar. eller om det bara är därför att jag faktiskt (oftast) älskar regn.

känslan av svala droppar mot min kind.

att vända upp ansiktet mot skyn och bara finnas. 
låta sig vara. känna regnet skölja över. 
inte kämpa, inte reagera, bara...

nästan buddhistiskt acceptera livets ledsna stunder och fröjdas i dem lika gott som de tokglada på något vis.


regn och sol. sol och regn.
life has both, you know.
det är det som gör det så vackert.


pics: google is my friend

kärlekens baksida

regnkänsla

jag smakar mycket på ord just nu 

regn. 

känsla.

regnkänsla.

 det här är min regnkänsla

Jag både vill och inte vill bli kär igen. Jag både vill och inte vill älska.

Nu var det länge sen jag verkligen älskade en kille, men det är inte bara den sortens kärlek som jag talar om. 

Jag menar det också, men kärlekens baksida kan man se i alla möjliga skepnader.

Bli sårad. Förlora. 

Känna sorg. 

Över saknade människor, och missade stunder, förlorade drömmar. 

Sörja. 

Det är viktigt. Att göra det ordentligt.

Våga och orka.

Suck. Och sen ska man tillbaka upp på hästen igen.

I mina tankar hoppar jag mellan människor jag älskat eller tyckt om och relationer jag haft medan jag skriver. 

Pojkar jag svärmat runt, män jag har hängt upp hela mitt liv och min fasta punkt på, vänner jag haft och mist (på gott och ont), viktiga personer som om de aldrig varit hade inneburit detsamma för mig.

Inte konstigt att man drar sig, när kärlekens baksida kan vara så tuff. Våga öppna den där dörren och släppa in. Takes guts.

men så...

Kan jag längta efter familj. 

En alldeles egen. 

Glädje och kärlek ännu mer i mitt liv.

Någon att komma hem till.

Att mötas av en kyss, en kram. Av varma starka armar.

Då måste man våga. 

Någon gång.

att luta huvudet och känna sig hemma

 

tänk så fint

Suck. 

Men just nu..?

 

Nä.

Jag vill gärna vila mitt huvud, men jag vill inte fastna på andra sidan jordklotet hur underbart underskönt Sydney än kan vara.

Men att bara få vila mitt huvud en stund. Känna mig varm och till brädden av känslor och trygghet och ro hos en annan människa. 

wow.

Jag tror att när jag väl känner det. Då har jag hittat den jag ska vara med.

När det nu blir.

när det nu blir

Men asså äsch. Bluah.

Jag har det bra tills dess. Här.

Mmetaforically speaking Här.

Skrev hon och kände sig som tjuren Ferdinand under korkeken.

PS. Kings of Leon continues to haunt us every day

 

pics: google is my friend

 

something in the air

det är något i luften. 

En ton av förändring och ändlösa möjligheter som hummar i bakhuvudet och sätter ett småleende på både mina och Kristinas läppar. För vi satt nyss och pratade om det, att något känns som att det är på väg att hända. 

Hela veckan har jag känt det som att allt bara är i ett skönt flow. Vet inte om en del av det kan ha att göra med att jag har börjat kunna släppa på känslokontrollen efter mormor nu, att jag vågar/orkar släppa lös tårarna när de kommer titt som tätt. Vilket i sin tur måste ha att göra med att jag vet att jag får komma hem och ta avsked. 


Nu ikväll ska vi ha thursday happening, händer en gång i månaden, och spela kubb i en park efter torsdagscaféet.
Jag känner att jag börjar hitta den där människan inom mig som vågar vara bara vara igen. Tror jag har visst skrivit om den förut. När man bara sådär liksom orkar vara i kontakt med den man innerst inne är, och skiter i vad andra tycker och tänker, bara är den man är och inte kompromissar någonstans på det. Integritet, tror jag visst att det kallas.


Jag känner att jag har det denna veckan. Inte alltid så (tyvärr). Även om jag har förstått att människor verkar tro det om mig. Kanske för att jag kan vara så benhårda envis, och framåt ibland.
Att det lätt förväxlas med integritet.


Jag känner att jag är i ett flow av att upptäcka.
Saker om människor, mig själv, om Gud, om min relation till honom, och till människor runt om mig. Upptäcka mer om hur jag egentligen vill förhålla mig till världen faktiskt. Stora ord.
Men väldigt spännande.

Upptäcksfärd. Smaka på det ordet. 

Det smakar ändlösa möjligheter, möten och äventyr i min mun och jag får fjärilar i magen, kan inte sluta låta bli att le.



PS. Kings of Leon is all we ever listen to these days, K och jag...


pic:googleismyfriend

bara en av världens finaste sångtextsnuttar

I'll follow you into the park, through the jungle, through the dark
Girl, I never loved one like you

Moats and boats and waterfalls, alleyways and pay phone calls
Boy, I've been everywhere with you
 
(That's true)
Laugh until we think we'll die, barefoot on a summer night
Never could be sweeter than with you

And in the streets were running free, like it's only you and me
Geez, you're something to see


Ah home, let me go home
Home is wherever I'm with you

ur Home, med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros 

Indian for dinner, knäppa skämt och kramar och singalong och funky dancing till Grease. 
systersnack om allt och inget. 
promenad i svala nattluften i parken i den stora staden. 
sitta, prata, på hustrappen till halv fyra. 
titta på taxibilarna och det sömnlösa folket.
sova, vakna. 
ny svettig, fuktig dag i Sydneyvåren.
känns som hemma. 
jag känner mig hemma.

Café Svensson på svenska kyrkan i Sydney ikväll. 
Looking forward to it.

äntligen lite frisk luft och berg

dagens engelska term:

error judgement - att strypa föraren

en dag i Blue Mountains - inte helt fel.

Hit vill jag igen. Trots att jag under hela ned- och uppstigningen de 900 eller så svindlande trappstegen ner till dalen fick frågan "Who's idea was this again?"... :P

Typiskt otränade (host host..) och ofriluftsiga människor man hade med sig alltså.. ;) Utom Mella såklart, fina Mella, vår honorary swede och tillika idrottslärare to be som är tysk av börden men svensk i sitt hjärta.

Kändes skönt att ut och röra på sig igen! Kommer nog aldrig bli vuxen.. Satt och lekte gul bil med Tom som körde hela vägen dit och hem, och senaste dagarna har jag tagit ut min överblivna tävlingslystnad i leken på stackars Kristina som senast imorse på väg till jobbet fick ett "GUL BIL" på armen...

Kvällen var nog en av de mysigaste sen vi kom hit, jag som trivs som allra bäst i stora sköna middagssällskap hos vänner och släktingar. Spontant inbjudna på middag hos Toms halvsvenska goa utökade familj i våra härliga inte alls totalsvettiga "vandringskläder" kände vi oss nästan som hemma, solbrända snurriga hjärnor till trots.

Grymma Kings of Leon kvällen innan. Och så det här.

Var nog precis vad jag behövde. En hel dag med bästa sällskapet, inga krav och ingen stress bara skönt väder, vacker utsikt, underbar motion, frisk luft och många många skratt..

Life felt so good. I could have stayed in that bubble. 

Friheten. Härligheten.

pics: all mine

hur DU göra...

ibland, go vänner, så brukar jag leka lite med google translate... och kopiera lite random texter och kolla vad de egentligen blir på engelska.

och By Jove... gjorde nyss det med förra blogginlägget, och det blev kalas!
om ni känner för ett litet skratt, småfniss eller gap-pissar-på-mig-för-fasen-flabb - whichever you are prone to do - do read on för allt i världen.
well/corrugated cracked me up. men alltså. vem vet... kanske bara är min dryga humor.

hur som!
I kid you not. detta är vad google translate säger att jag precis skrev...

there shall be written by means of only one hand, oh dear reader, when I recently, on the verge of just fact, burned the other at tea manufacturer in the parish hall, and now sits with a cold glass of water skilfully pressed to burn with the same hand. just FYI.


to the cause.


WA-HAOO!


By Jove! Forcing all the concierges at The Connaught go through hottie-school or what?? Look-at-East! Oh I know all of that about the hottie school enough, the world is little more than most attempts at jokes ever, or close enough, but I think all that if you just got its head all scrambled up by hormones shooting right up Into space - so we should be forgiven!


made me just a closer look at one of the people working this weekend, and oh my god why did you not know that?
wa-hao.


was slightly less than I could talk to him, that my hormones are screaming at me. sheisse.
corrugated. either it's really good that I know that I'm prepared for next time, or it is just the opposite of hormones will jump start already on the way home, or down in the elevator!


:) Haha! e life everything good gutt sometimes.


and who was it who hired this bunch of eye candy? I would like to kiss the man's hand with gratitude ...

how YOU doin...

detta bliver skrivet medelst endast en hand, oh kära läsare, då jag nyligen, på gränsen till nyss faktiskt, brände den andra på tekokaren i församlingshemmet och nu sitter med ett kallt glas vatten konstfärdigt tryckt mot brännsåret med samma hand. bara FYI.

till sak.

WA-HAOO!!

By Jove!! Tvingar de alla concierger på The Connaught gå igenom snygging-skola eller vadå?? Ser-i-öst! Åh jag vet allt att det där med snyggingskola nog är världen drygaste försök till skämt någonsin eller nära nog, men jag tycker allt att om man precis har fått sitt head all scrambled up by hormones shooting right up into space - så borde man bli förlåten!

fick mig precis en närmare titt på en av de som jobbar helgen, och oh my god varför hade man ingen aning om det?

wa-hao.

var ju knappt jag kunde prata med honom, som mina hormoner skrek på mig. sheisse.

well. antingen är det skitbra att jag vet så att jag är förberedd till nästa gång, eller så är det precis tvärtom för hormonerna kommer börja hoppa redan på vägen hem eller ner i hissen!

;) haha! livet e allt bra gutt ibland.

och vem var det egentligen som anställde detta gäng av ögongodis?? jag skulle vilja kyssa människans hand av tacksamhet...

pics: 1 + 3: googleismyfriend och 2: tyraelvira, 4: tumblr

killteorin 1

att man såklart stöter ihop med de som ser ut som Orlando Bloom när man inte alls känner sig varken söt eller snygg.

suck.

 BUT ON A PEPPIER NOTE!!

Ikväll är det 

FREAKING KINGS OF LEON (klicka för youtube-spellista) OCH BAND OF HORSES I OLYMPIC PARK!

 

Kings of Leon-spellistan jag länkade till ovan går på högvarv här i kyrkan denna fredag och Kristina och jag städar och jobbar oss mot pepppepppepp inför kvällen!! 

Imorgon blire Blue Mountains häng med bästa Mella och Tomas! 

Lovar bli en grym helg :)

pics: google is my friend

 

att växa upp

sorgligt ändå.

jag brukade tycka om att vara ensam. och jag brukade lita på människor fullkomligt, redan från början.

jag var väl ung och dum.

men det är sorgligt ändå. att nu så är det mest tvärtom.

det finns en oro liksom. som bubblar och pyser, och jag bara hoppas att den där geysirn inte imploderar. 

(gud, så dramatiskt det där lät då..)

det ska nog gå bra. ska be och be att det gör det. 

kanske be att jag ska lita på folk lite lättare igen.

pic: google is my friend

systraskap

enligt konstens alla regler

vart det en konst eller inte

att ibland bara liksom bli så sjukt trött på sig själv

att man bara helt enkelt - BLUAH...



ordlösa skrik låter så otroligt dramatiskt

hjärtat är alldeles stumt.

 och inga ord på vad jag känner hörs.

is och sten bara.

och något annat får jag inte fram.

jag som borde vara glad. på andra sidan jorden-i-freaking-Sydney-baby, träffar skönt folk, solen skiner ofta, jobbar i svenska kyrkan, schysst kollega/sambo som jag kan både skratta och sitta och prata livet på köksbänken inpå natten med.

dejtar ännu en trevlig pojke här, rutinerna börjar fastna, känner till vart jag bor, har pool på taket, favvomaten, favvoställen och minnen i gathörn nu.

en av de viktigaste personerna i mitt liv är borta.

en bit hemma är inte där.

korten kastna upp i luften och stenen i mitt bröst väntar allt mer panikslaget på hur de ska falla ner.

livet här, det rullar på, och tiden är som alltid ostoppbar.

jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte hur jag ska få mig själv att börja gråta.

sliten mellan viljan att gå och hålla Någon i handen, glittra med ögonen, kramas, retas.

och den att ligga i ett hörn av sängen, blunda, hulka, sörja, känna, renas.

rör mig inte! låt mig va!

 trösta mig!

blaah.

fucking internet.

jag hatar det här blogginlägget.

det suger, stinker, failar, drygar, äck och päck.

lika tomt o stumt är det, som mitt hjärta.

pics: vägen tillhör tyraelvira.blogg.se, nr 2 är mitt, och nr 3 och 4:google is my friend