homesick Sunday blues

Wow. Massa homesickinlägg nu. Ja eller två eller tre på raken i alla fall..

När livet här börjar komma in på vardag, och man börjar skaffa sig ett liv här, innan man riktigt kommit in i det. Allting är fortfarande hemskt okänt och främmande, man må hitta på gatorna där man bor, men har ingenting bekant, inga historier eller minnen att hänga upp på omgivningen man passerar eller människorna man möter. Man har inga favoritställen, inga favoriträtter att välja igen, inga särskilda platser där man kan ta sig en egen paus, och göra den till sin.

Det är nog det hårdaste tuffaste just nu. Känslan av att inte vara hemma. Om det hade blivit Göteborg i höst, och plugg, då hade jag åtminstone haft mina gamla vänner att hänga upp den där hemmakänslan på tills Gbg blivit min stad. Eller mina kusiner, där jag bott många gånger och alltid kan komma. Och känslan av att ”här. Här ska jag göra mig ett hem. Här ska jag stanna åtminstone flera år”

I Sydney är allting temporärt. Jag träffar turister och studenter, som alla lever i den här semesterbubblan, eller temporära bubblan, och konstanta farväl är en del av den bubblan. Att ständigt skiljas från de man mött och tagit till sitt hjärta.

Det är hårt, banne mig! Och må vara att vi inte varit här längre än en månad nu, men jag vet ju hur det är, har ju varit igenom det här förut, på Koh Tao inte minst. Och jag är inte här på semester. Jag bor här, men bara 10 månader.

Jag vågar inte ge av mitt hjärta lika mycket som förut. Jag vågar inte.

För många hårda bakslag, upprivna relationer, människor som dör, som försvinner halva jordklotet bort eller till andra änden Sverige. Jag vågar inte, och just idag och nu så känner jag bara så starkt att jag inte vill heller!

Jag vill inte dela ut delar av mig själv till människor som inte tar hand om det. Som bara går sin väg med dem och lever sin vardag ändå.

Jag orkar inte!

Jag vill ha mina kära runt om mig! Jag vill se dem varje dag, eller varje vecka, eller åtminstone veta att de finns där, i närheten, bara en tågresa bort.

Jag vill inte gå igenom hela lära-känna-varann repertoaren med varje ny människa jag stöter på för att se om vi tycker om varandra, klickar och vill bli vänner. Jag vill ligga i soffan och mysa framför en dålig film med alla mina systrar och bröder: Dricka kaffe med Swede, samlas för söndagsbrunch och amerikanska pannkakor hemma hos Annika, tjöta allt mellan himmel och jord hos Sanna och Sonja, spela Risk med Johannes, Oscar och Mio, ta långa promenader i Hometown med Ida, Sandra och Anna. Dra ihop till vandringar och andra äventyrligheter med underbara svarta baskergänget. Träffa goa konfirmander på Konsum och arbetskamrater vid fikabordet.

Jag vill inte lära känna fler nya människor just nu! Jag vill bara gömma huvudet i en mysig kram från någon som redan heter ”hemma” i mitt hjärta. Borsta tänderna i grupp och leka samuraj-leken som tidsfördriv.

Var fasen är mitt hem? Jag vet vad jag skrev om rotlöshet och hittan och dittan i början av den här resan. Att det bara var att plantera't i en bra kruka så gick rötterna att flytta. Liksom. Men just nu är det bara så svårt, så förbannat svårt!

Har tack och lov redan några stycken här i Sydney, som ändå lyckats nästla sig in under mitt ”hårda, tuffa cyniska skal”. Som jag känner att jag vill umgås mera och mera med. Ligga i soffan och mysa framför en film, eller tjöta allt mellan himmel och jord med. Tack och lov.

Det kan vara en backslash från festen vi hade i fredags det här. Så mycket nytt folk! Jätteschyssta och goa människor rakt igenom, men känslan av att inte känna dem mer än på den där allra yttersta ytan lägger en liten smak av ren malört i bägaren, bara sådär rent automatiskt.

Sitter och tittar på ljuset jag fick av mina söta kusinbarn i Skåne i 25-årspresent innan jag åkte.

KÄNN DIG SOM HEMMA NÄR DU ÄR BORTA

Jag försöker.

Men som Mattis säger i Ronja Rövardotter.

Ni fattas mig.

pizza, styrka och plugg

note to self: do. not. mess. with the neighbours.

(Australian Museum)

Åt pizza på en italiensk restaurang i mysiga Surry Hills i tisdags. Low key, skön atmosfär, ”äkta italienare” till servitör, rejält trevligt sällskap och läcker pizza. Jag gillar Sydney mer och mer och mer.

Fredag betyder Kristinas och min första fest i lägenheten, och sen får vi se vad mer staden har att erbjuda denna vår fjärde fredagsnatt. Ser fram emot helgen!

I förrgår morse vaknade jag med en oerhörd längtan efter hemma. Efter vänner och kära. De som vet säger alla att det är nu efter en månad borta som allt det kommer. Och de som vet borde väl veta.

"hjältinnan, storebrorsan och den trogne hunden" copyright: Maja Hultin

Går omkring i en blandning av hemlängtan, Sydneyrus, trostrygghet och självfinnande. Som jag trodde är livet här fullt av små vardagens utmaningar både för den jag är och den jag vill vara mer av. Börjar komma in i jobbet nu, har uppdaterat hemsidan, och svackar lite i plugget.

Om ni tolkar kommande mening på bästa, snällaste sätt, blir jag glad.

Jag hatar buddhismen!!

Seminarieuppgift som ska vara klar på lördag och jag har verkligen ingen lust att plugga. Hinduismen hade jag lätt kunnat gräva ner mig djupare i, men buddhismen med alla förbaskade tusentals vägar och sanningar och ditten datten dutten! Man blir galen! Särskilt när man stressar upp sig inför att behöva lära in det på en vecka som det känns… Nej, där får man nog sänka ambitionerna lite om man ska överleva…

Funderat mycket till och från kring människorna som kommer i ens väg, utmaningarna man möter och allt svårt som drabbar en här och där. Jag tror faktiskt att Gud, den kärleksfulla Gud jag känner, bara sätter hinder och prövningar i ens väg som man kan klara av. Som man har styrkan att hantera, någonstans inom sig, och lära sig något i processen. Man kan behöva låna styrka från en större kraft ibland, men så kan det ju vara just det som kanske är poängen. Att upptäcka att den finns. Finns där för var och en som väljer att öppna sig för möjligheten.

Man lär sig något av allting som kommer i ens väg. Möten leder till upptäckter inom sig själv, eller om världen. Förbereder en inför kommande möten och chanser, utmaningar och prövningar. Det är riktigt häftigt när man tar sig en liten funderare över erfarenheter man fått och inser att om det och det och det aldrig hade hänt, så hade man agerat totalt annorlunda i situationer man kommit i senare. Det kan ju såklart ha sina negativa sidor också. Men allting går att vända till något gott, tror jag. Har jag trott ända sedan pappa dog. Vilket kanske låter perverst eller konstigt, men precis det kommer jag ihåg att jag tänkte under den tuffa tiden för alla dessa år sedan. Och har tänkt, eller försökt tänka närhelst livet skitit sig och fuckat upp sedan dess.

Det är svårigheterna som gör en stark.

Inget ges gratis.

Minst av allt det som för en framåt.

Minst av allt styrka.

provokationer, gudstro och självbilder

Jag blir så sjukt provocerad.

Av människor som är så förbannat trångsynta runt troende människor att de nästan inte ens kan bemöda sig om att vara normala! Som tycks skratta, fnissa i mjugg åt personer som de vet tror på något, en kristen Gud oftast. Tror att de vet allt om en människa, har placerat in en i ett snyggt och ordentligt fack eller en hel låda – där! SMACK-BOM! Rosett runt om och en stämpel på locket. Gotcha!

Scre………… you.

Alltså seriöst. Jag blir så förbannat provocerad!!! Jag längtar efter en boxingsäck, handskar och agressionsutlopp så arg jag blir! SE-RI-ÖST!!  Jag vill hoppa och studsa, slåss och skrika fula ord!!

DJÄVLA HELVETES FUCKING SKIT!

Tro mig, det där kom från hjärtat.

Ja, jag tror på en Gud. Ja, jag känner att den tron hör hemma i svenska kyrkan/luthersk protestantiska traditionen. Betyder det att det säger allt om mig?

Tror du verkligen det, så behöver du skaffa dig ett par bättre ögon att se med och ett öppnare hjärta.

Du kanske inte behöver veta mer, och skiter i vilket, men genom att döma ut mig, ha roligt åt mig, öppet visa dina fördomar men inte vara intresserad av att få dem motbevisade – så får du mig att känna mig bara så lite som om jag inte får höra till samma värld som du lever i.

Det gör lite, bara så lite, ont.

Och jag vet att det inte kan göra det om jag inte låter det göra ont. Men jag är inte riktigt där att jag inte bryr mig om folks fördomar än. Kanske kommer jag dit så småningom, men ärligt talat, så har jag varken haft tid eller ork att bearbeta mina instinktiva reaktioner på sådana fördomar. Jag har varit mer upptagen med att utforska min tro och växa mig starkare i den, och starkare som människa med den.

I en ideal värld, skulle jag känna mitt egna värde så starkt att jag aldrig bryr mig om vad folk tänker och tycker. Men världen är inte ideal. Och jag är bara människa.

Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Jag är inte snyggast i världen. Jag är inte frommast i världen. Jag är inte coolast i världen.

Jag är bara jag, och jag kämpar hårt varje dag med att inte ge efter för kraven och trycken på att försöka bli något annat än den jag är.

Kan man någonsin bli mer än bara sig själv?

Som han den där rapparen sa: Get rich or die tryin’? Alltså ärligt talat. Nä tack.

Jag pallar inte försöka vara något annat än vad jag är hela tiden. Jag pallar bara helt enkelt inte. Jag faller för det ibland, men jag blir lika förbannat besviken på mig själv varje gång. För inombords pallar jag verkligen inte. Jag vill inte ha någon särskild fasad, en särskild image att upprätthålla, eller sätt att vara på så att folk ska uppfatta mig på ett särskilt sätt. Varken som människa eller kristen, eller kristen människa.

Jag. Tror som sagt på Gud. Jag tycker allt mellan psykologi, människor, religion, kulturer och historia är sjukt intressant. Jag svär ibland, men bara när jag blir riktigt förbannad för jag tycker det är fult ovårdat språk och att vända sin uppmärksamhet till det negativa istället för det positiva av saker och ting. Jag går i kyrkan, men inte lika ofta som jag tycker att jag borde, eller känner att jag borde. Jag ber, men skulle förmodligen må ännu bättre av att göra det ännu mer, för det är sjukt skönt att göra, både själv och med andra.

Jag tycker fester är kul, och jag är inte nykterist. Men fulla människor ÄR idioter, och rätt ofta drägg. Jag älskar att dansa, sjunga lovsång eller pop, titta på romantiska komedier, snacka evighetslänge med mina polare och vandra/klättra/simma och scouta med mina underbara härliga vänner som gillar detsamma. (fast i ärlighetens namn är klättringen mer av en dröm, än realitet än så länge)

Älskar fantasy (Mest A song of ice and fire av George R R Martin, numera tvserie), snygga kläder, kan kollra bort mig i smyckesaffärer och bli alldeles till mig av hormonkaos när jag träffar en snygg kille jag tycker om. (som ni vet…) Har goda sidor och sjukt dåliga sidor, issues, dåligt humör och ibland lite för gott humör också.

Och. Tror på Gud. Tror på Gud tycker om alla sorters kärlek, från hetero till syskonkärlek till homo och kärlek över klass och religionsgränser. Tror på Jesus. Tror att bibeln helst inte ska tolkas hundra procent bokstavligt, utan med författarens kultur och egna erfarenheter i bakhuvudet (hej Paulus). Och med Jesus sätt att vara, kärleksfull och öppen men med stark integritet och inre styrka samtidigt som han var operfekt människa, som förebild och i åtanke när man läser och tolkar den där böckernas bok.

Jag är en inte helt knäpp (fast lite tossig) människa faktiskt. Trots allt det där.

Fasen alltså. Ibland är det tur att man tror på Gud så man har lite hjälp på traven när man måste komma över att folk är idioter mot en bara för att man tror på Gud.

Ty när jag är svag, då är jag stark

courtesy of google: oh crap was that today dinosaur cartoon

darling harbour visit no. 1 and utter randomness

a solemn and sincere
promise to you dears
I give that never after this
will as random a video as this is
appear on this blog
else I turn into a frog

Awesome, n'est-ce pas? A work of art even. ;)

In my defense, it wasn't my idea to actually film the blinking thongs (som flipflops går kända som under denna ozontunna himmel i den södra hemisfären), but Dario's. This charming guy in the surfshop in Darling Harbour who stated that I couldn't see it blink on the pic I'd just taken of them. Cool shop, cool clothes, and very nice people there - well worth a visit! When I remember the name of the place I'll have to edit, but embarrassingly enough it escapes my mind right now. (Surf - something...)
Got to ask all my random questions about anything from foam surfboard techniques to what a sex wax is and how to use it.

I take pics of the most random things these days...

three last pictures were taken in my new favourite shop -Typo - in Darling Harbour too, so all credit to whoever made these cards.

saknad och poesi

hittade den här på min fina syster ysters facebooksida.
tänk. jag saknar dig så mycket att jag facebookstalkar dig lite! ;)

de där raderna lät ju nästan som den där enda Håkan Hellströmlåten jag står ut med, det där:

nu börjar riktig saknad efter kära vänner och nära infinna sig vet ni.

nu imorgon har jag varit här en månad och en vardag börjar infinna sig.

rutiner.
vanor.

insikten om att jag måste sova ordentligare och laga ordentlig mat. kroppen är så seg av att inte kunnat träna som den vill.

förbaskade sydneyvinter och konstiga nya baciller.

kan man sakna hösten, utan att samtidigt sluta förbanna den sydneysidiska våren som kan vara precis lika hemsk som vilken höst som helst?

när kommer värmen egentligen?

när kommer den??

jag fryser så in i märgen!

ett Melbourne i bilder

Ska det vara köttbulltävling, så ska det!

Svenska kyrkan i Melbourne (Toorak)

Två bilar. I know. Men kolla in registreringsskyltarna. Hur många Svenska Kyrkan i UtlandeT ser du?

Fanns ingen i min storlek tyvärr, så jag fick gå utan

Tack till den snälla mannen, som jag tror hette Michael, på Queen Victoria Market som lät mig ta foton på hans underbara reklamskyltar så jag kan visa er där hemma! Vad sägs? Underbara eller vadå?!

Den trevlige fd polacken som jag köpte min röda snygga plånbok av

Även nunnor måste handla mat

Gotta love grafitti... Graffitti... Stavas det med ett ellr två ff??? Seriöst?!

Hall-uuuh?

Alltid velat se en bevingad gris? Melbourne is your place!

Mest udda milkshaekliknande sak jag har provat... Med "pearls" i, svarta geléliknande kulor utan någon särskild smak. Allt för att förhöja känslan? Nej, ingen stor hit hos oss, Katja...

Summa summarum.

Melbourne. Helt okej. Grymt fina lokaler i fina Toorak (värt ett besök)

Väldigt härlig ny kyrkoherdefamilj!

Men det är inte Sydney.

;) Melbourne - Sydney 0-1