Vingklippt no more

Alltså.

Antingen håller Gud på och skickar en hälsning från hemma för att pigga upp mig – eller så blåser det faktiskt frisk luft utanför min balkong här mitt i stan, och det luktar precis som hemma i skogarna.

Åh vad hemlängtan jag får nu. Cykla på en grusväg i sommarsolsken mellan granar och tallar och lukta på tystnaden och friden och sommarlov och hemma.

I blame Anna!

Visserligen tog hon bara med mitt favoritkaffe hemifrån för att jag bad henne – men herregud så gott.

Jag menar. Tro mig eller ej. Och ni som känner mig väl lär tro mig.. Särskilt ni som brukar se mig på läger och vandringar före och efter kaffet.

Men jag höll på att få tårar i ögonen vid första klunken, så gott det var. Så rätt, så hemma.

Banne mig en fantastisk känsla.

Har så många tankar om framtiden just nu. Drömmar som väckts till liv igen.

Sådana som jag förträngt och tryckt bort och ignorerat i många, många år. Tills nu. Det var något med Sydney, eller resan hit (inte den bokstavliga).

Har lett en kör, har sjungit inför människor (typ publik even), har stått på en stol på en fest och med speakerröst som i värsta boxarringen i US Big City lett sången och födelsedagshurrandet av en jättego tjej här ”ladiiiiiiessss and gentlemen…”

Har börjat våga släppa fram alla de sidorna i mig. De som längtar hem till Sverige och till Göteborg, de som redan kollat upp dramakurser och andra utlopp för sidor som jag har och försummat så, så, så länge.

Och av så dumma, dumma, orsaker. Varför gör vi så?  Låter andras kommentarer, drömmar, enfaldighet, trångsynthet, problem, osäkerheter, skitsaker påverka oss. Klippa våra vingar så att vi inte vågar vara, eller halvt eller helt glömmer bort vilka vi är eller en gång var och kanske är menade att bli igen.

Fotografera, sjunga, dansa, drama, simma, vandra, klättra, springa.

Mera. Mera! MERA!

Jag LEVER!

MER än så, jag blommar, bubblar, brinner!

pics: no 1 & 3 are mine, rest are tumblrs